– De är inte venezuelaner, säger Maria Martínez tvärsäkert. De är ”mercenarios”, inhyrda utlänningar från Colombia och Centralamerika.
Hon talar om demonstranterna som dagen innan hade byggt barrikader, ”guarimbas”, så att trafiken mellan Caracas och Los Treques hade blockerats under flera timmar, just när jag var på väg att besöka henne.
Maria Martínez har ett program i en närradio. Vi träffades på en studentdemonstration i Caracas och hon bjöd upp mig till Los Treques, en stad uppe i bergen en timmes bilresa från Caracas, för att visa att i de största delarna av Venezuela så flyter livet helt normalt, utan den typen av dramatiska sammandrabbningar som världspressen visar upp.
Men så, just den dagen jag skulle åka upp, hindrades jag av guarimbas.
– Mercenarios, konstaterar Maria. Ingen häruppe skulle göra något sådant.
Hon tar med mig på en omfattande rundtur för att visa allt vad revolutionen gjort för Los Treques. Vi slutar på det bolivarianska universitet där 65-åriga Maria själv håller på att ta en licenciatexamen i social kommunikation.
Episkt lyft för Maduro
Hon presenterar mig för Mireya Piñera, universitets akademiska sekreterare och ledande representant för PSUV, det regerande socialistpartiet. En varm kvinna som strålar av glädje och är överlycklig över att ha fått besök av någon som bor i Chile så att hon kan få mer argument för uppfattningen att det pågår en långsam kupp i Venezuela.
– Det är precis som i Chile, innan kuppen mot Allende 1973. Eller hur? säger Mireya. Det var så här de förberedde den.
– Visst var det?
Mireya och hennes kolleger i rummet har behov av att få den officiella versionen om läget i landet bekräftad, att det som händer i Venezuela idag är som en långsam kupp inspirerad av Chile 1973. Nästan en kopia. Den historiska parallellen med Allende innebär dessutom ett episkt lyft som Nicolas Maduro och regeringen är i stort behov av.
Chile-parallell håller inte
Min kompanjon Pablo, som är chilenare och var med under kuppen men som har bott i Venezuela sedan dess, tittar på mig. Vem ska svara. Ingen av oss vill göra Mireya och de andra besvikna. Men det är förmodligen just det vi gör.
– Chile, svarar Pablo lite försiktigt, var 1973 utsatt för en internationell blockad av de stora USA-ägda kopparbolagen som gjorde att man inte fick betalt för sin koppar. Oppositionen hade majoritet i parlamentet och blockerade alla Allendes förslag. Den borgerliga oppositionen hade hegemoni inom massmedia. Såväl de stora dagstidningarna, de ledande tv-kanalerna som de mest avlyssnade radiostationerna var motståndare till Allende. Och Allende själv var isolerad till och med i sitt eget parti – det enda parti inom hans regeringskoalition UP, som stödde honom fullt ut, var kommunistpartiet. Men, framför allt, de militära befälhavarna var fascister och såg sig själv som fosterlandets räddare.
– Och, tillägger jag trevande, ingenting av det gäller väl här i Venezuela. Är det inte tvärtom egentligen?
”Lärde oss göra molotovcocktails”
På kvällen nere i Caracas, när aktivister byggt barrikader och tänt eld på dem kring plaza Altamira och upphetsat förbereder sig för nattens strider med nationalgardister och ”colectivos” – ofta MC-burna, och ibland beväpnade, civila chavistiamiliser – berättar Juan Carlos om den uppjagade stämning som tagit över byggnaden han bor i några kvarter bort från själva plazan, ett av de hus på mellan fem och tio våningar som karaktäriserar det urbana landskapet här, och som befolkas av Caracas trötta, oroliga men också allt ilsknare medelklass.
– Igår kväll hade vi möte i bostadsrättsföreningen, säger Juan Carlos.
– Det har aldrig varit så många på ett möte och det enda temat som behandlades var hur vi skulle försvara oss när chavisterna angriper. Inte om, utan när.
– Någon lärde oss göra molotovcocktails. Det gjordes en inventering av hur många i byggnaden som har vapen och det diskuterades vilka lägenheter som var strategiskt bäst om man skulle tvingas skjuta.
Förlorat kontroll över aktivister
Juan Carlos skakar på huvudet – ”herregud, ska vi göra om våra lägenheter till skyttegravar” – och han ironiserar över de grannar som brukar bygga guarimbas på gatorna runt om deras egen byggnad, med det enda resultatet att lägenheterna fylls med rök och att de som är tvungna att åka någonstans inte kan ta sig ut.
– Efter mötet, berättar Juan Carlos, var det några som samlade in pengar för att betala, som de sa, för nattligt beskydd. Det var rätt många som gav någonting utan att ens fråga till vem de betalade. Men jag gick.
Två halvsanningar
Inte långt från Juan Carlos har Meryclen Sterling i sitt kontor, på tredje våningen i ett statligt kulturinstitut. Hon är sociolog, tillhör chavismens intellektuella elit – är lojal, men självständig.
– Vi har blivit ett land där två halvsanningar står mot varandra, säger hon.
– Jag vet inte om det här är en långsam kupp. Men jag är inte främmande för att det pågår en konspiration. Med tanke på oljans roll i världen så är det väl inget konstigt.
– Och, säger hon, att oppositionen splittrats mellan ”la salida”, det vill säga de som försöker tvinga fram Maduros avgång och de andra som menar att det gäller att samla krafter inför nästa val, har – tror jag – resulterat i att partierna förlorat kontrollen över aktivisterna på gatan.
Möts av tårgasbomber
Plötsligt smäller det. Vi tittar ut genom fönstret. Grupper av unga människor – många med schalar eller t-tröjor svepta över ansiktet – strömmar ner utefter gatan mot plaza Altamira. Några håller upp handskrivna plakat. Några har påkar över axeln. De ser förbluffande obekymrade ut – några till och med smådansar – tills de möts av tårgasbomberna. Då springer de flesta undan. Men några, modiga, med handskar på händerna, rusar fram, griper tag i bomberna och kastar dem tillbaka mot nationalgardisterna.
Men nationalgardisterna är många den här eftermiddagen och gatustriden är slut efter bara någon kvart.
– Fascisterna? frågar jag och försöker låta neutral.
Men Meryclen Sterling skrattar inte. Hennes leende är mest av allt sorgligt.
”Permanent polarisering”
Hon berättar att hennes son, chavista som hon, är tillsammans med en flicka som är anhängare till Henrique Capriles – en av oppositionens ledare – och att de båda mår så dåligt att hon bestämt sig för att ta dem till en psykolog.
– Det är inte bra det här... En permanent polarisering gör oss sjuka.
– Jag trodde att det skulle dö ut av sig självt. Venezuela är ju i grunden ett fredligt land. Men våldet tycks drivas av sin egen dynamik nu och kanske är det på väg att bli en del av vår vardag.
– Över 30 har dödats sedan mitten av februari, säger Meryclen med stelt ansikte, och alla skyller på varandra. Det är inte bra.
Den natten intar nationalgardet plaza Altamira för att sätta stopp på ritualen med nattliga guarimbas och oppositionens strävan att förvandla plaza Altamira till ett slags venezuelanskt Tahirtorg.
När jag nästa morgon kommer ut från hotellet vimlar det av kravallutrustade nationalgardister både på själva plaza Altamira och på gatorna runtomkring.
– Kubaner, fräser en kvinna med trasiga sandaler och nickar mot nationalgardisterna.
– Kubaner? De? undrar jag som om jag hört fel.
Hon nickar.
– Just det. De är kubaner allihop. Venezuelanska soldater skulle aldrig gå mot sin egna.
Läs hela artikelserien
Del 1: Venezuela skakas av djupa konflikter
Del 2: Studenterna har fått nog
Del 3: USA anklagas för ekonomiskt krig mot Venezuela
