När USA:s utrikesminister John Kerry för en tid sedan gav uttryck för oro för situationen i Venezuela och sa att han funderade på någon form av sanktioner, så orsakade det häftiga reaktioner i Venezuela.
Utrikesminister Elías Jaua sa till och med att Kerry var direkt ansvarig för att venezulaner dött under den senaste tidens demonstrationer.
I chavismens världssyn är det närmast en självklarhet att USA när som helst kan invadera Venezuela. Men samtidigt är USA landets bästa oljekund – praktiskt taget den enda som betalar kontant. Och strax efter att president Nicolás Maduro nyligen utvisat ett par amerikanska ambassadtjänstemän för konspiration, föreslog han Obama att återigen byta ambassadörer.
”Utländska intressen”
– Vi har världens största oljereserver och det är självklart att det, på det ena eller andra sättet, hela tiden förekommer ansträngningar från mäktiga intressen att få kontroll över dem.
Fernando Travieso, chef för ”el observatorio socialista del petroleo” (socialistiska observatoriet för olja) på Universidad Bolivariana, tittar stint på mig.
– Det är självklart, säger han. Så var det förr och ännu mer nu när vi bygger socialismen. Och därför är det heller inte särskilt konstigt om utländska intressen stöttar den venezuelanska borgarklassen i ett ekonomiskt krig mot regeringen.
Maduro började tala om ekonomiskt krig när bristen på basvaror under förra året började bli kritisk och köandet kom att utgöra en plågsamt stor del av folks vardag.
Tidigare brukade regeringen, med rätta, hävda att bristen på varor hade att göra med att venezulanernas konsumtion ökat, därför att de fått det bättre ekonomiskt. Men priskontrollen, som nu gäller över 20 000 varor, har inte bara ökat konsumtionen. Den har också inneburit att smugglingen till grannländerna vuxit och att produktionen av många varor minskat eller upphört därför att priset inte längre täcker produktionskostnaderna. På senare tid hävdar regeringen dock allt oftare att den viktigaste orsaken till varubristen är en organiserad hamstring som en del av det ekonomiska kriget.
När jag besöker Felix, ledare i bonderådet på den gamla haciendan Bucarán, som sedan länge är kooperativ och en del av den socialistiska kommunen Kataure i delstaten Vargas, ett par timmar från Caracas, så bekräftar han att det pågår ett ekonomiskt krig.
Det är när han ska förklara varför kooperativets värphönsprojekt inte fungerar.
– Det är det ekonomiska krigets fel, säger han.
Det är andra gången ett värphönsprojekt har gått i graven för Felix. Första gången var det regnets fel. Men den här gången, säger han, berodde det på att priset på hönsfoder bara ökade och ökade och att det till sist inte ens fanns foder att få tag på.
– Det ekonomiska kriget, konstaterar Felix, nästan lite lättad.
Det är en förklaring till misslyckandet som är lättare att leva med än att de själva skulle ha gjort en felkalkyl.
Felix är en genuin revolutionär. Han har satsat sitt och hela sin familjs liv på att göra verklighet av Hugo Chavez dröm om en socialism för det 21:a århundradet. Men det går trögt. Sedan jag var här sist har kooperativet planterat ett hundratal kakaoplantor, lika många bananplantor och apelsinplantor. Men den experimentella grönsaksodlingen de höll på med vid mitt förra besök, finns inte längre. Liksom alltså heller inte värphönsen.
– Till sist sålde vi hönsen till en uppköpare i Caracas, berättar Felix, men han blev mördad och hans hustru gömmer sig, så vi har inte fått betalt än.
Han rynkar lite bekymrat på ögonbrynen, men är snart tillbaka i sin optimism.
– Nu är vi i alla fall äntligen klara med alla juridiska papper för kommunen och vi har nu utarbetat ett nytt produktivt projekt som vi ska lämna in till ministeriet.
Övertygad om en konspiration
Felix lägger upp dokumenten på bordet i det stora förfallna köket i den gamla haciendabyggnaden.
– Se här... Vårt projekt är att vi ska ha hönor både för äggproduktion och slakt och den här gången ska vi kontrollera hela produktionskedjan – från uppfödning och foder till slakt, paketering och distribution.
– Den här gången, säger Felix, ska vi lyckas.
– Inte ens imperiet kan stoppa oss.
Jag nickar och vill dela Felix entusiasm. Det är bara det att jag har hört allt förut. Redan första gången jag var här för fyra eller fem år sen talade Felix om nästan samma produktiva projekt som just var klart och snart skulle lämnas in till ministeriet. Och det kommunala rådets dåvarande ordförande, señora Ana, berättade stolt att den nybildade kommunen Kataure hade utsetts till delstaten Vargas mönsterkommun.
Att man fortfarande står och stampar på ungefär samma fläck beror, förklarar Felix, just på det ekonomiska kriget – och på imperiets konspirationer. Och det trots att man här inte märkt någonting av de protester som förekommer i Caracas och i andra städer.
”Korrupt karusell”
Tillbaka i Caracas söker jag mig på nytt till Bolivariana-universitetet. I entrén är en utställning om Hugo Chavez uppsatt. Ur högtalarna strömmar Chavez röst sjungandes Venezuelas nationalsång. Intill hissen hänger en affisch som bjuder in till installationsföreläsningen till den nyutsedda professuren ”Hugo Chavez politiska tänkande”. På högsta våningen har ”Centro de estudios obreros” (centrum för studiet av arbete) sitt kontor.
Där möter jag den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland.
– Det pågår inget ekonomiskt krig i Venezuela, hävdar Manuel Sutherland med allvarlig blick.
– Vad som pågår är ett enormt bedrägeri med falsk import och spekulation med svarta dollar. Det är det som förklarar praktiskt taget alla ekonomiska problem.
– Och, säger han, i den korrupta karusellen är staten minst lika inblandad som det privata.
Det talas i Venezuela om att det vuxit fram en ny ekonomisk klass sedan Hugo Chavez proklamerade den bolivarianska revolutionen, en klass som i folkmun kallas ”boliburguesia”. Och de siffror Manuel Sutherland presenterar är syn för sägen.
”Miljarder dollar försvinner utomlands”
– Mellan år 2000 och 2010 har 150 000 miljoner dollar flytt Venezuela, berättar han. År 2003 fanns det 56 000 miljoner dollar på bankkonton utomlands som tillhörde venezulaner. 2013, efter år av valutakontroll, fanns det 173 000 miljoner dollar på bankkonton utomlands som tillhör venezulaner.
– För tio år sedan importerade Venezuela för 23 000 miljoner och det fanns hur mycket varor som helst av alla slag. Idag importerar vi för 77 000 miljoner dollar och det finns inte ens toapapper.
”Lättare att skylla på USA”
– Det är sjukt, suckar Manuel Sutherland. Efter att inkomsterna från oljan femdubblats under de senaste tio åren borde Venezuela ha en stark valuta och en flödande ekonomi. Istället är det tvärtom. Vi är mer beroende av oljan än någonsin och vi har en valuta som bara är värd en tiondel av sitt officiella pris.
– Det beror inte på något ekonomiskt krig, säger han. Det beror på korruption och politisk feghet.
För Manuel Sutherland är den enda lösningen att förstatliga både utrikeshandeln och bankväsendet.
– Men det skulle drabba allt för många i maktens toppskikt. Då är det lättare att skylla på USA, imperiet.
Men när det sker – och inte bara på haciendan Bucarán – så sker det ofta på ett rätt motsägelsefullt sätt.
I syfte att visa hur stark Venezuelas ställning är, trots de ekonomiska svårigheterna, trots protester och trots allt massmedialt buller den senaste tiden, håller Fernando Travieso, den socialistiske oljeexperten, några trappor ner på samma universitet, fram det faktum att flera amerikanska oljeföretag förbundit sig att investera i de stora reserverna av tungolja i Orinocobältet.
– Att amerikanarna vill komma hit igen, säger Fernando Travieso med förtröstan i rösten, det är ett bevis för att vi är på rätt kurs.
Läs hela artikelserien
Del 1: Venezuela skakas av djupa konflikter
Del 2: Studenterna har fått nog
Del 3: USA anklagas för ekonomiskt krig mot Venezuela
