Ana och Isabel, drygt 20-åriga arkitekturstudenter i avklippta jeans och vita T-tröjor på vilka de sprayat orden ”Ni Capriles, ni Maduro – estudiantes luchando por su futuro” (Vare sig Capriles eller Maduro – studenter som kämpar för sin framtid), småspringer fram på gågatan i Sabana Grande i Caracas på väg mot plaza Venezuela, samlingsplats för den demonstration som den oppositionella studentrörelsen har manat till.

Hundratals kravallutrustade nationalgardister och vanliga poliser står och hänger i gathörnen några kvarter från plazan. Några av dem äter arepas, några dricker kaffe, andra fipplar med sina mobiltelefoner. Alla väntar. En bit bort står två ”ballenas” (valar) – de stora mobila vattenkanonerna som verkligen ser ut som valar på hjul.

Chavisterna får direktsändning

Det är som det brukar vara; mitt i vardagslunken en obehaglig föraning om att något ska sluta i våld. Ännu en gång. Men det är något som inte stämmer.

I kaoset av morgonruschande kontorsmänniskor, gatuförsäljare, enstaka studenter på väg till oppositionsdemonstrationen och polisuppbådet i gathörnen, står stora grupper av unga människor i röda T-tröjor och delar ut flygblad. Chavistiska student­aktivister just där oppositionsdemonstrationen ska samlas. Så brukar det inte vara. Dessutom har de stora högtalaranläggningar ur vilka Hugo Chavez röst strömmar. Flera tv-team med satellitantenner för direktsändning har dessutom tagit position i närheten av plazan. Lite uppseendeväckande eftersom alla tv-kanaler konsekvent har ignorerat de senaste veckornas demonstrationer.

Ana och Isabel blir förvirrade, men de känner igen en av flygbladsutdelarna, Andrés, som också pluggar arkitektur på Universidad Central – ett av Venezuelas äldsta och största universitet – inte långt härifrån.

– Nej, säger han, det är vi som ska demonstrera här, inte ni. Vi ska ha konsert och fredsforum på plaza Venezuela. Kanske kommer Maduro att vara där.

”Råttorna kommer!”

Ana och Isabel vet inte riktigt vad de ska göra och känner sig plötsligt osäkra i sina sprejade T-tröjor som vill visa neutralitet men som alla identifierar med oppositionen. Men efter några mobilsamtal får de veta att samlingsplats för oppositions­demonstrationen i all hast, för att undvika konfrontation, har flyttats till Bello Monte, på andra sidan motorvägen Francisco Fajardo som går mellan Caracas östra och västra delar och som tudelar staden på samma sätt som en flod. De skyndar dit, men jag stannar kvar.

– Vi vill ha dialog med oppositionen, förklarar Andrés. Och de – han nickar mot Ana och Isabel som redan svängt om hörnet – de är också välkomna till fredsforumet.

Medan plaza Venezuela ställs i ordning, samlas chavistiska studenter med röda T-tröjor på ett torg en bit därifrån. Det är inget jättemöte. 2 000-4 000 deltagare. Talarna talar om revolutionens framsteg och fascisternas sabotage. Högt tonläge, mycket slagord men ganska tam stämning. Men så dyker en liten grupp på fem-sex oppositionsstudenter upp. De har inte heller informerats om den ändrade mötesplatsen och ser lite rädda ut när de kommer upp ur tunnelbanan med sina hoprullade banderoller och upptäcker att torget utanför är fullt av rödklädda chavistas.

– Råttorna kommer, ropar en storvuxen typ och rör sig hotfullt mot de förvirrade oppositionsstudenterna.

Ytterligare några springer fram för att jaga ”råttorna” som flyr in i ett köpcentrum.

Några andra chavister ropar: ”Inget våld, vi kämpar för freden”.

Förberedda på konfrontation

Samma sak upprepas igen när ännu en liten grupp oppositionsstudenter dyker upp samtidigt som chavisterna lite oordnat börjar röra sig i riktning mot plaza Venezuela.

Jag går i andra riktningen i syfte att ta mig till Bello Monte. På andra sidan scenen vid torget där mötesledarna talat, delas det ut plastpaket och Coca-Cola till de kvarvarande demonstranterna från två vita Fordpickuper med det statliga oljebolaget PDVSA:s logo. Paketen innehåller maffiga mackor med kött och sallad.

När jag kommer fram till mötesplatsen i Bello Monte har de flesta oppositionsdemonstranterna redan marscherat in på Universidad Centrals stora campus. En brokig samling. Betydligt fler än på chavistastudenternas möte. De flesta i enkla T-tröjor och jeans, en del med samma sprejade ord som Ana och Isabel. Många med hemmagjorda plakat: ”Vi är alla venezulaner”, ”Stoppa våldet” och en och annan ”Avgå Maduro”. Men här finns också grupper av unga män som är förberedda på konfrontation; ryggsäckar med stenar och molotovcocktails, rånarluvor, tårgasmasker, sprejburkar, sköldar, handskar för att kunna greppa tårgasbomberna och kasta tillbaka dem...

Planen är att korsa det stora universitetetscampuset och på andra sidan ta sig över Francisco Fajardo och in på plaza Venezuela, den ursprungliga mötesplatsen som tagits över av chavisterna.

Stenar möts av vattenkanon

De kommer inte långt. Kravall­utrustade nationalgardister har ställt upp sig i en svårgenomtränglig mur. När demonstrationsledarna börjar diskutera med dem knuffas de tillbaka. Och när demonstranterna längre bak börjar kasta stenar får de tårgas tillbaka. Strax därpå träder vattenkanonen, ”la ballena”, i aktion.

Jag drar mig tillbaka, men ser på avstånd hur de mest militanta aktivisterna – de flesta med hjälmar och handskar – plockar upp tårgasbomberna, springer framåt och kastar dem tillbaka mot nationalgardisterna. Men de kommer inte längre och under ett par timmar är Universidad Centrals campus ett slagfält tills det hela dör ut av ren trötthet.

Ungefär samtidigt på fredsforumet på plaza Venezuela, inte långt därifrån, beskrivs oppositionsstudenterna hånfullt som bortskämda rikemansungar.

– Fascister, fegisar, mördare, säger en av talarna, en chavistisk studentledare, och citerar därmed ordagrant vad kongressens talman, Diosdado Cabello, sa när han riktade sig till oppositionsparlamentarikerna för att bjuda in dem till en sanningskommission.

”Jag är inte fascist”

När jag några dagar senare stöter ihop med Ana igen säger hon att det som gör henne så ursinnig att hon nästan darrar och helt enkelt känner sig förpliktigad att fortsätta demonstrera, det är nog mest av allt språket – orden som regeringen använder.

– Jag är inte fascist, säger Ana, och jag är ingen rikemansunge. Jag är fan i mig socialist. Frihetlig socialist. Och jag vägrar att bli osynliggjord av en regering som ursäktar sina misstag med att hitta på fiender som inte finns.

Läs hela artikelserien

Del 1: Venezuela skakas av djupa konflikter

Del 2: Studenterna har fått nog

Del 3: USA anklagas för ekonomiskt krig mot Venezuela