En sårig, komplicerad roman om att förlora en mor och leva i ett land som inte vill acceptera ens existens.

1957 skulle gymnasieskolan i Little Rock, Arkansas integreras. Det ledde till en världsberömd konfrontation med den amerikanska rasismen. 

Per Hagman är en gammal, kufisk vän man äntligen börjar förstå sig på. 

Teatergruppen PotatoPotato snor skamlöst från Lena Dunhams ”Girls” när de gör en föreställning om att bråka. Men Selma Brodrej väljer att förlåta och antecknar istället de användbara förolämpningarna.

”Maestro” är tekniskt imponerande, men musikern Bernstein göms bakom äktenskapsbrytaren, rökaren, den frånvarande fadern. Slöseri, tycker Signe Lidén.

I närmare hundra år har ”åtstramningspolitiken” skyddat företagens vinster. Ett mål som är överordnat alla andra, enligt ekonomen Clara E Mattei.

Tolvskillingsoperan är en sällsam upplevelse idag. Nuet speglar sig i dået på ett alltmer skrämmande sätt, skriver Jenny Aschenbrenner.

Linda Skugge skändar ”Fittstim” i sin nya podd. Men bakom det sprakande pr-jippot döljer sig något tomt och färglöst, skriver Selma Brodrej.

Josefine de Gregorios avståndstagande från världen och blåögda fetischisering av västerländsk bildning får Teodor Stig-Matz att må dåligt i dessa tider

Ekonomen Yannis Varoufakis har granskat den verkliga ekonomin bakom techjättarnas maktövertagande. Han har kommit fram till en riktigt dyster teori, skriver Jon Weman.

Nu visas äntligen Lotte Lasersteins vackraste målning på Moderna. Den är ett mästerverk, skriver Clemens Poelleinger.

Det är nyckeln till hans framgång, men också det som gör honom så ointressant som konstnär, skriver Teodor Stig-Matz.

I Ken Loachs sista film konfronteras de rasistiska invånarna i en gammal gruvstad med flyktingar från Syrien. Lyckliga slut finns inte i Loachs filmer, bara en hyllning till den mänskliga samvaron, skriver Klaudia Lagozinski.

Tiden fuckar med alla, men allra mest fuckar den med Solvej Balles huvudperson, Tara, skriver Kristin McMillen.

Olga Ravn beskriver livet på en en arbetsplats i rymden, där ingen, vare sig människa eller maskin, är mer värd än sin prestation.

Romanen ”Demon time” vill provocera. Och den tar i från tårna. Det är delvis nyskapande. Men vad har egentligen redaktörerna gjort? skriver Saga Cavallin.

Jenny Aschenbrenner har höga förväntningar när hon ser Alejandro Leiva Wengers farsartade pjäs ”Pappas födelsedag”. Kommer magin att infinna sig?

54 år gammal inleder Annie Ernaux en relation med en 30 år yngre fattig, man. Syftet är att uppnå den ultimata njutningen – att skriva en bok, skriver Sinziana Ravini.

Clara Lee Lundberg har sett den svenska filmen som dammar av Guy Debords teorier om ”skådespelsamhället” och inser vilken otrolig siare han var.

Det är en 60-årskris av guds nåde – att tre decennier efter toppformen göra ett nytt försök att simma mellan Kuba och Florida.