Att det är valår märks inte mycket på teaterrepertoaren. De största institutionsteatrarna borde kunna ta ett steg fram och gestalta samhällsmotsättningar i stort och kulturpolitikens utarmning på nära håll. I höstens premiärutbud syns i stället två trender bekräftade. Klassiker, klassiker och åter klassiker. Samt favoriter i repris. Många nypremiärer blir det.
Den så kallade nationalscenen Dramaten återutsänder Molières Den Girige med Johan Rabeus. Danska Vibeke Bjelke sätter upp Tjechovs Måsen – hon gjorde nyligen en mycket konventionell Körsbärsträdgården på Helsingborgs Stadsteater, så någon omvälvande nytolkning är nog inte att vänta. En annan Tjechov, Tre systrar, sätts upp av en annan dansk, Emmet Feigenberg, chef för Dramatens motsvarighet Det Kongelige Teater, knappast heller han känd för något radikalt uppbrott ur teaterverkstadens vanliga verktygslådor.
Husregissören Stefan Larsson sätter upp Ibsens Rosmersholm, visserligen sällan spelad i Sverige, men ändå: Ibsen är Ibsen.
Nåja, det finns undantag. Båda för säkerhets skull premiärlagda långt efter valet. Jonas Hassen Khemiris ≈ på Dramatens lilla scen förefaller handla om ekonomismen som vår tids hegemoniska överideologi. Med god vilja kan säkert också Mirja Unges Johanna uppfattas med politiska övertoner – Unge har gjort som Brecht och förflyttat myten om Jeanne d’Arc till samtiden. Men hennes Johanna går inte som Brechts i strid mot finanskapital och matprofitörer, utan mot skogsindustrin.
Det är på sidoscenen Dramaten& som det politiska får större plats, i samband med seminarier, debatter och teman: för övrigt även det en konsekvens av kulturpolitiken. Anslagsgivande myndigheter vill gärna se kringaktiviteter som ger publiken mervärde, bara en pjäsuppsättning räcker inte längre. På Dramaten& bjuds temakväll om nationalism, i samarbete med sju regionteatrar, och en kväll om begreppet solidaritet.
Stockholms Stadsteater verkar kliniskt rensad från föreställningar som skulle kunna uppmana politisk handlingsvilja. En pjäs kallad Ansvaret är vårt, byggd på Per Wirténs Tingstenbok, verkar inte riktigt kunna sätta det aktivistiska sinnet i brand, även om Tingstens ideologiska och publicistiska motsägelsefullhet är intressant i sig.
Även på Stockholms Stadsteater en hel del klassiker: Alexandre Dumas Kameliadamen, och Edward Albees dramatisering av Nabokovs Lolita. Ett politiskt inslag kan dock rekommenderas varmt. Andrea Edwards och Erik Holmström, kända för Scum-manifestet, i kabarén Djävla nuläge som spelas (efter valet!) på Kilen. Djävla nuläge är politiskt klarspråk, vrede och uppgivenhet och en hel del satir utan omskrivningar. Att Stockholms Stadsteater också ger Dorothy Lanes Happy End, med sångtexter av Brecht, ändrar ändå inte mycket på helhetsbilden.
Lätta suckar stiger i strupen inför Uppsala Stadsteaters höstrepertoar: se där ännu en Tjechov, Onkel Vanja; så är alla Tjechovs fyra stora pjäser representerade på Sveriges scener detta år. Varför ständigt Tjechov, varför nu? Uppsalateatern har ändå även Özz Nûjen på programmet. Visserligen i en gammal pjäs, Carlo Goldonis commediaklassiker Två herrars tjänare. Men med Drïtero Kasapi som regissör och Özz Nûjen på scen i commediatradion med fjärde väggen riven är det nog ingen djärv gissning att det blir en del samtidsgissel trots allt.
Nûjen återkommer också i en uppsättning av Spindelkvinnans kyss, som förstås ursprungligen var en politik pjäs, innan den kidnappades av underhållningsindustrin. En devisingpjäs – att dokumentärt ge verkliga människors verkliga röster rum på scen – hinner Uppsala också med: What happens in Uppsala stays in Uppsala, hoppas att titeln inte är självbekräftande.
Kanske är klimatet annorlunda på andra sidan Sverige. I Göteborg sätter i alla händelser Stadsteatern upp Kent Anderssons och Bengt Bratts klassiska kritiska genomlysningar av folkhemmet, Flotten, Hemmet och Sandlådan. Nu i regi av sentida arvtagaren Mattias Andersson, chef på Sveriges bästa ungdomsscen Backa Teater. Andersson är specialist på devisingteater, och på Backa släpper succéfilmaren Gabriela Pichler (Äta sova dö) tillsammans med America Vera-Zavala fram en anonym 11-årig papperslös pojke med drömmar, nuläge och framtidsvisioner.
Göteborgs Stadsteater har också den, åtminstone på pappret, mest spännande höstpremiären av alla i hela Teatersverige. Suzanne Osten, ostracerad från Stockholms Stadsteater, utforskar tillsammans med psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány Anna Freuds hemliga liv: från pappas duktiga favoritflicka till pionjär för barnpsykologin och med bejakande av en sexuell läggning som pappa Sigmund betraktade som en neuros. Med Ann Petrén i huvudrollen kan föreställningen bli hur bra som helst.
Sofia Fredéns nyskrivna After work, om en osäker arbetsmarknad, tycks kunna bli en samtidskommentar av intresse. Folkteatern i Göteborg satsar också på nyskrivet och samtidsanknutet. Håkan Johnssons Liljebrinks handlar enligt marknadsföringen om bostadsbubbla och inredningsmaterialism, troligtvis med en rejäl dos Göteborgshumor.
Helsingborgs Stadsteaters stora höstproduktion är en proletärklassiker: Pelle Erövraren. För säkerhets skull som musikal, dramatiserad och musiksatt av teaterns egna medarbetare. Martin Andersen Nexös kommunistiska appell – han flyttade till Östtyskland 1951 – måste kanske lindas in och göras underhållande på något sätt för Helsingborgspubliken.
Malmö Stadsteater har också en tradition av devisingteater. I höst finns Kristian Hallbergs Vilja väl på repertoaren, en del i projektet Malmö – The true story, där berättelser samlats in från ungdomar i hela Malmö och givit pjäsen dess material. Den som vill ha lite mera rakt-på-sak-politik i Malmö får vända sig till frigruppen Teatr Weimar, som fortsätter sin undersökning av flyktingkatastrofen kring Medelhavet och europeisk invandringspolitik, nu i föreställningen Fält.
Bland landsortsteatrarnas repertoar kan nämnas att Borås Stadsteater, plågad av chefsavhopp med kulturpolitiska motiveringar, håller jubileumsfestival och visar ovannämnda Scum-manifestet, tillsammans med danske Olaf Højgaards högst kontroversiella iscensättning av Anders Behring Breiviks ”Manifest 2083”.
Borås sätter också upp chilensk-amerikanske Ariel Dorfmans tortyrpjäs Döden och flickan (filmad av Roman Polanski 1994), under titeln Ond gärning. Dorfman var kulturrådgivare till Allende och flydde efter Pinochetkuppen, så hans kunskaper om tortyr, torterares motiveringar och tortyroffers reaktioner är förstahandserfarenhet.
Regissör Gunilla Johansson har dessutom korsklippt pjäsen med Stanley Millgrams berömda psykologiska experiment från 1960-talet, som utforskade situationerna som får människor att blint lyda order i trots mot humanitet och medkänsla.
Sevärd är också John Hanses scenversion av Henrik Bromanders mycket uppmärksammade serieroman Smålands mörker på Regionteatern Blekinge-Kronoberg. Skildringen av skapandet av en nazist och det politiska våldets konsekvenser fick vid en skolföreställning i våras ställas in på grund av publikreaktioner, men inte av den anledning man skulle kunna tro.
Örebro Länsteater verkar vara en av mycket få institutionsscener som tar supervalåret på allvar. I föreställningen ”En förlorad generation” gör man inte bara devisingteater av unga arbetslösas röster. Regissören Marcus Lindeen lånar dessutom ett grepp från performancegurun Heiner Goebbels och låter skådespelarna läsa upp rösterna med de autentiska förlagornas ord i hörlurar. Ännu mera devising tycks det bli i en valvaka på teatern kvällen före valet, samt i kultursamtal som genomförs i länets samtliga kommuner. Inget dåligt åtagande.
Ett lite ovanligt grepp med devisingteater använder Folkteatern i Gävle i sin klassikeruppsättning av Körsbärsträdgården. Utifrån kan det synas märkligt att projicera 50 intervjuer med samtida gävleborgare på Tjechov. Men resultatet kanske blir häpnadsväckande. En nypremiär med samtidsaktualitet blir det också i Gävle, Danjin Malinovic flyktinghistoria Var är mitt hem. Till slut anknyter även Västerbottensteatern direkt till valet, med en ”valvaka” innehållande satirföreställningarna Koalitionen och Politisk Impro.
Läs alla artiklar ur veckans kulturpaket:
Den oberoende rösten – "På kultursidorna i helgnumret skall blicken skärpas och världen vidgas."
En politisk brandfackla – Jan Karlsson läser Stewe Claesons nya roman, Komma nära.
Opolitisk teaterhöst – Björn Gunnarsson scannar höstens premiärer.
Atwood – ironisk och utlämnande – Maria Ehrenberg läser Dörren.
Befriande skevhet av Bohman – Maria Ehrenberg läser Therese Bohmans Den andra kvinnan.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
