Margaret Atwood – nobelpriskandidat? Utan tvekan. Trots att en annan kanadensiska, Alice Munro, tilldelades priset ifjol, är Atwood en självklar kandidat. På många sätt påminner hon mig om Doris Lessing, som till slut fick sitt nobelpris. Båda uppvisar stor spännvidd. Den unga kvinnans utveckling återfinns i Lessings Martha Quest-serie, likaväl som i Atwoods brutalt uppriktiga Kattöga. Lessings Den femte sanningen har kallats för en feministbibel, så har även Atwoods Den ätbara kvinnan. Ett lands historiska utveckling skildras bland annat i Lessings Ljuvaste dröm och i Atwoods Den blinde mördaren. Båda har också vågat sig på science fiction och det med utmärkt resultat: själv håller jag Lessings serie Canopus i Argo mycket högt och Atwoods dystopiska Oryx och Crake samt uppföljaren Syndaflodens år är synnerligen välskrivna och omvälvande. De skriver också båda lyrik, Lessing mycket sällan, Atwood konstant. Hon har givit ut 17 lyriksamlingar samt tre urvalsvolymer. Dörren är den senaste, den utkom på engelska 2007 och är nu kompetent översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén. Det var då tio år sedan hon publicerade lyrik.
Dörren
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Ellerströms, övers. Jonas Ellerström och Elisabet Mansén
Samlingen kommer att tilltala både älskare av Margaret Atwoods romaner och lyrikfantaster. Dikterna kan ses som ett komplement till romanerna. De förtjänar också sin plats i lyrikhyllan av egen kraft. Som poet är hon kommenterande, ironisk, dubbelseende och utlämnande. Hennes ämnen är lyrikens roll, samhällets avveckling, barndomens upptäckter och ålderdomens förfall.
De mest lättåtkomliga är hennes bitska och roliga dikter om lyriken och författandets roll. Vad hände med de lyriker som i ungdomen ”trodde att något meningsfullt ännu kunde erövras med sång eller vinnas som troféer”? Jo, de når framgång och
”Nu kan vi säga
smickrande saker om varandra på bokomslagen. Vad i hela friden
fick oss att tro att vi kunde förändra världen?
Vi och våra smarta skilje-
tecken. Ett maskingevär däremot –
det vore något annat. Inga mer inställ-
samma adjektiv. Gå direkt på verbet.”
Men är hon kritisk mot sig själv och sina kollegor så spar hon heller inte på krut när det gäller oss läsare:
”Ger er iväg, säger vi –
och ta med er ert trista vemod.
Vi vill inte ha er här.
Ni har glömt konsten att berätta för oss
Hur överlägsna vi är.
Att kärleken är svaret;
Det gillade vi alltid att höra.
Ni har gömt hur man ställer sig in.
Ni är inte smarta längre.
Ni har förlorat er lyskraft.”
En publik som vill ha det lättsmälta, en författarkår som inte längre tror på ordet – ja, då är det illa ställt.
Många av dikterna handlar om barndomsminnen men det är inte nostalgiska bokmärkesbilder. Tvärtom, här finns en vuxen persons analys av vad barndomen innebar – och vad den ledde till. Dockskåpsinvånarna kan när man återupptäcker dem i vuxen ålder ges nya roller.
Landskap har alltid spelat stor roll för Atwood. De storslagna scenerierna från Den blinde mördaren, landsbygden i Kattöga och den sönderfallande staden i Syndaflodens år kompletteras i denna samling av ett nordligt höst- och vinterlandskap.
Atwood har alltid haft en tydlig social inriktning. Hon ser det samhälle hon lever i – och reagerar. ”Den sista förnuftiga personen” vid Caligulas hov ser diktatorns vansinne, vet att han borde hålla tyst om han vill (över)leva men samvetet får honom att tala. Gör vi läsare det? Dikter om krig och krigsförbrytelser är starka. ”Ingen bryr sig om vem som vinner” heter en dikt som visar att det är Kriget som är det viktiga, inte Saken man strider för. ”Den döda kvinnan nedslängd på den dammiga vägen, är mycket vacker” heter det i en dikt som visar offrens roll. Samtidigt ställs frågan om det enbart är den döda som är en drabbad, de ”skrämde män” som dödat är också utsatta.
En närhet finns i de många dikter som handlar om döden. Här finns en ömsint dikt om modern som tynar bort i demens. ”Hennes gamla ordföljder, imploderar”. Den kommande döden beskrivs i symboler som en mörk grottöppning, en båt på en flod - och en dörr. I sista dikten, den som också givit samlingen dess namn, öppnas dörren ner till en mörk källare, diktjaget går ner, dörren slås igen. Allt är över.
Läs alla artiklar ur veckans kulturpaket:
Den oberoende rösten – "På kultursidorna i helgnumret skall blicken skärpas och världen vidgas."
En politisk brandfackla – Jan Karlsson läser Stewe Claesons nya roman, Komma nära.
Opolitisk teaterhöst – Björn Gunnarsson scannar höstens premiärer.
Atwood – ironisk och utlämnande – Maria Ehrenberg läser Dörren.
Befriande skevhet av Bohman – Maria Ehrenberg läser Therese Bohmans Den andra kvinnan.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
