Natt klockan tolv på dagen
Arthur Koestler
Modernista
Översättning: Tore Zetterholm
Jag minns min ungdoms syndikalism.
På bokkaféet i gamla Haga i Göte-borg stod bredvid Kropotkin och Bakunin även den före detta kommunisten Arthur Koestlers böcker. Essäboken Yogin och kommissarien, men framför allt romanen Natt klockan tolv på dagen.
Anarkosyndikalister över hela världen delade Koestlers skäl att hata Stalin och socialfascisterna i Kreml: sveket mot den republikanska sidan i spanska inbördeskriget.
Natt klockan tolv på dagen – Koestlers skildring av Stalins utrensningar och den tredje och sista Moskvarättegången – utkom 1941 på engelska.
Koestlers tyska originalmanuskript hade gått förlorat under en dramatisk flykt undan nazisternas intåg i Paris 1940. Men hans dåvarande livskamrat, Daphne Hardy, hade undan för undan översatt texten till briljant engelska, och det var på engelska boken blev en världssuccé.
Koestlers livshistoria är lika fascinerande som hans litterära verk. Född i det multietniska Österrike-Ungerns ”andra” huvudstad Budapest. Under en tid sionistisk kibbutzinvånare i dåvarande brittiska protektoratet Palestina. Ansluten till tyska kommunistpartiet eftersom han ansåg att stalinismen var den enda kraft som kunde stå emot nazismen.
Han bevittnade spanska inbördeskriget, både som Komintern-spion och krigskorrespondent. Tillfångatogs av Franco-sidan och dömdes till döden, men befriades genom en fångutväxling i sista minuten.
Han internerades som krigsflykting med tvivelaktig bakgrund (jude och kommunist) först i Frankrike, sedan i det England som till slut ändå blev hans hemland.
Man kan säga att Koestlers liv sammanfattar mycket av 1900-talet. I vilket fall som helst tycks hans oroliga livshistoria vara fylld av osannolika, ibland livsfarliga korsvägar, i kulturen likaväl som i den politiska geografin.
Hans mamma gick i analys hos Freud. Han mötte Brecht, Walter Benjamin, Thomas Mann och George Orwell. Han tog droger med Timothy Leary. Han utvecklade en felaktig teori om hjärnan, att den ”humanistiska” storhjärnan inte är tillräcklig för att kontrollera de primitivare impulserna från äldre delar – detta skulle förklara människans aggressivitet och krigslust.
Han propagerade mot dödsstraff men för dödshjälp. Han var vad som idag kallas en typisk kulturman, en sexmissbrukare som använde kvinnor som förbrukningsmaterial.
Koestlers litterära värv är omfattande och imponerande, men till stora delar bortglömt idag.
”Natt klockan tolv på dagen” har ändå bevarat en kanoniserad status. Kanske är det därför som Modernista svarat för en nyutgåva av Tore Zetterholms förhållandevis fräscha översättning, med förord av Göran Rosenberg.
Romanens fiktive huvudperson heter Rubasjov och är kalkerad på bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin. Av Lenin kallad ”partiets älskling”, avrättad i mars 1938, några månader innan Koestler började skriva sin bok. Även om verket är fiktivt, agerar Koestler som den journalist han var – och griper tag i en aktualitet.
Bucharins väg till fördömelsen hade börjat redan 1929, då han sparkades som medlem i politbyrån och som redaktör för Pravda.
Det har berättats att han från fängelset skickade ett brev till sin gamle revolutionskamrat Stalin med orden: ”Varför är det nödvändigt för dig att jag dör?”
Koestlers Bucharin-kopia skriver något liknande. Varken Sovjetunionen eller Stalin pekas ut med namn, den sistnämnde kallas enbart Nummer 1, vilket är en avsiktlig ironi från Rubasjovs sida.
Han har länge varit kritisk mot Nummer 1, han har haft öppna meningsskiljaktigheter med ledaren, och han har drabbats av samvetskval inför hur partiet behandlar även sina mest lojala anhängare: ”Vi skänkte er friheten, men i våra händer ser den ut som en knutpiska.”
Den riktige Bucharin menade att Stalin inte var en människa, utan en djävul. I Paris 1936 hade han chansen att undkomma, gå i exil, men han återvände till Moskva och en säker död.
Främst är detta en fängelse-roman som skildrar Rubasjovs tillvaro i cellen: hans medfångar, förhörsledare och den tortyrmetod – sömndeprivation – som till slut knäcker honom. Koestler förlitade sig på egna fängelseerfarenheter från Francos dödsceller.
Rubasjov vet att han ska dö, han har själv tidigare spelat angivarens, åklagarens och bödelns roll många gånger. Boken beskriver hur han försöker förenas med sitt öde, framför allt hur han griper efter den marxist-leninistiska teoribildningens skruvade logik för att förstå.
Eftersom massorna fortfarande är omogna och Sovjetstaten hotas av yttre fiender (Nazityskland) måste personer med humanistiska tvivel och medlidande – likt Rubasjov själv och andra gamla besvikna partiveteraner – rensas ut.
Partiet är uttolkaren och genomföraren av en historiens objektiva nödvändighet, och partiets ledare är ofelbar i sina beslut. Därför erkänner Rubasjov – trots att flera av anklagelserna är groteskt felaktiga.
Han offrar sig själv på partiets och det proletära fosterlandets altare.
Den sista tjänst han gör partiet är att tjäna som varnande exempel på hur det går om man anfäktas av tvivel. Individen är ingenting mot de dogmer som måste försvaras.
Religiösa jämförelser är återkommande, ett exempel lyder: ”Vi liknade de stora inkvisitorerna däruti att vi förföljde det onda inte blott i människornas handlingar utan även i deras tankar.”
Medmänsklighet och medlidande är sådana förrädiska tankar.
Somliga har hävdat att Bucharins erkännande ska förstås som en ironi, ett meddelande till eftervärlden att rättegången var en absurd fars. Tyvärr gick meddelandet inte alltid fram. Många trodde att Bucharin verkligen var skyldig. Koestler snuddar även vid denna möjlighet, men håller i huvudsak fast vid Bucharins – eller Rubasjovs – medvetna, historiematerialistiskt motiverade offer.
Det har ofta spekulerats kring orsakerna till Stalins utrensningar åren 1936–38, då kanske bortemot 700 000 människor dödades. Partiets medlemsantal minskade med mer än en miljon. Koestler besvarar frågan med ett citat från Machiavelli: ”Den som upprättar en diktatur utan att döda kommer inte att regera länge.”
Koestler är också redan när utrensningen ännu pågår klarsynt nog att förstå åtminstone en av dess orsaker. Stalin behövde plocka bort bolsjevikveteraner för att ersätta dem med en ny generation som var obrottsligt lojal mot ledaren. I romanen noterar Rubasjov att hans första förhörsledare avrättas och ersätts med en robotliknande ung partigängare.
Natt klockan tolv på dagen inledde en första avstalinisering. Det franska Moskva-lojala kommunistpartiet försökte efter krigsslutet få den förbjuden. Det misslyckades. I västvärlden hyllades Koestler som antikommunist, vilket periodvis placerade honom i knät på krafter med mera tvivelaktiga motiv, som CIA.
Men boken fortsatte att berätta om ett av Stalins miljoner offer, bland annat för oss som satt på det där nerrökta syndikalistkaféet i Haga på 1970-talet.
Det är fortfarande en väldigt bra och läsvärd roman.
Läs fler litteraturrecensioner ur ETC helg:
Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg
Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler
Allt hör ihop fastän söndrat av Ida Börjel
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
