Ma
Ida Börjel
Albert Bonniers förlag
Poesi kan se ut hur som helst. Nyss vande man sig kanske vid Fröding och Ferlin. Senare vid Silkeberg och Hallberg. Om hundra år kommer dikten att se annorlunda ut. Ja redan om femtio, tjugo, tio, fem, två. Oavsett uttryckssätt måste poesin alltid arbeta med den inre resistensen. Nödvändigheten.
Poesin är per definition satt på undantag i det moderna litterära landskap där sångbarheten värderas lågt. Det är bra – utom möjligen för tonsättarna. Poesin skall inte tro att den är något. När den börjar tro det, och får en massa maktbefogenheter, stelnar den lätt till dogm. Med betydande sannolikhet har jag haft mina största poetiska upplevelser långt bortom de inbundna eller häftade diktverken.
Elskåp och krogkvitton är i likhet med mjölkförpackningar och myndighetsutlåtanden ständiga näringskällor. Bensinmackar och sopsorteringsstationer. Grannens spikande och borrande, hennes lågmält ettriga gräsklippare. Kontoret likaväl som fabriken. Det här och nu pågående likaväl som det historiskt verkliga och färgande. Gaza och Auschwitz.
Riktig dikt låter aldrig läsaren komma undan.
Diktböcker nomineras regelmässigt till Augustpriset. Dikten är litteraturens alibi. Alla vet att bokbranschen aldrig skulle tillåta en diktens vinst, såvitt det inte rör sig om en samling av Tranströmer. Kommersen måste få kräva sitt. Folk lägger inte ens en bukett dikter på nattygsbordet. Folk vill ha rejäla doningar där.
Ida Börjels diktbok Ma är rejält tilltagen, en liten tegelsten rentav. Men den har tomma sidor och är dessutom opaginerad. Den kan tyckas vara ett eko av danskan Inger Christensens Alfabet. Den kan läsas som ett alltför estetiskt korrekt verk, till brädden fyllt av till intet förpliktigande rader kring denna världs problemområden, krigsskådeplatser och avrättningsställen.
Halvvägs kommen tvingas läsaren hämta andan. Så långt har Ma varit en skicklig ympning på Christensens banbrytande diktträd, men kanske ändå inte så mycket mer.
Och så påminns man plötsligt om vad som kan hända vem som helst.
Mitt i livet, mitt i textmassan, blir nämligen titelordet ”Ma” något mera och helt annorlunda. Ma blir hälften av mamma. Börjel börjar i vad som nästan liknar ett raseri att dikta kring en personlig förlust. Kring döden och saknaden över ett förlorat barn.
Det är fortfarande poesi, publicerad på Sveriges mest ansedda förlag.
Men det är också, utan sentimentalitet, fruktansvärt innerligt skrivet. Bara ett stålsatt hjärta torde kunna värja sig mot kombinationen av attack och slocknad värme, vreden mot menings- och hopplösheten, hela den förbannade existensens tvärsäkerhet och obönhörlighet.
Hur livet liksom förlorar lystern, samtidigt som ingen kan göra något åt det.
Som icke-religiös vill jag bara falla Ida Börjel i talet och bland raderna välja att citera dessa:
och jag stod ensam kvar
och jag står kvar
och jag vred mig om
och jag vrider mig om
och jag vred mig efter
systrarna
och jag famlade
och famnandet fanns
Lite trösterika är de orden kanske ändå. Fast jag har, ärligt talat, ingen aning.
Läs fler litteraturrecensioner ur ETC helg:
Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg
Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler
Allt hör ihop fastän söndrat av Ida Börjel
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
