Sämre villkor och flera tusen kronor lägre lön än kollegorna intill som utför samma arbetsuppgifter. Det är vardagen för den bemanningsanställda Aftonbladet-reportern som vi rapporterade om häromdagen.

Det är bara en av många berättelser från en arbetsmarknad i snabb förändring. Allt fler tvingas bli sms-inhoppare eller timanställda med usla villkor. Det började i tjänstesektorn och industrin men nu börjar osäkerheten sippra in bland medelklassyrkena och uppåt i åldrarna. En fast anställning har blivit en hägring vid horisonten.

Visst, jämfört med en LO-medlem tjänar journalister bra, sliter inte ut kroppen på samma sätt och kan lättare hoppa över till närliggande yrken om de får sparken. Vårdbiträden har inte samma rörlighet. Men kravet på ständig överprestation för att inte bli utbytt skapar stress och ohälsa, i gaffeltrucken såväl som vid tangentbordet.

Det uppstår också ett demokratiskt problem när granskarna själva är part i målet. Flera stora medieföretag driver nu egna bemanningsföretag. De hyr alltså ut arbetskraft till sig själva, i den dagliga verksamheten. Medieföretagen går i bräschen för denna utveckling och staplar visstidsanställningar på varandra. Utanför fackpressen finns det knappt en enda arbetsmarknadsreporter kvar. Vilken bemanningsanställd vågar kritiskt granska sin arbetsgivare?

Vi kommer under hösten och vintern i en serie artiklar att granska den nya arbetsmarknaden. Varför ger inte längre utbildning en säker plats på arbetsmarknaden? Är verkligen en F-skattsedel lösningen för underbetalda kvinnor i offentlig sektor? Varför vill arbetarna köpa varvet i Göteborg och driva det själva? Hur kan det komma sig att Utrikesdepartementet hade 346 praktikanter under förra året? Kan robotar ge oss mer fritid eller tar de våra jobb?

För att granskningen ska bli möjlig behöver vi din hjälp. Hör av dig!