Spekulationer och spel

Ann Lingebrandt gör som en del andra vid den här tiden på året: funderar på var Nobelpriset i litteratur ska hamna.

Återigen är det Haruki Murakami som toppar listan. I skrivande stund ger den japanske kultförfattaren fem gånger pengarna, tätt följd av kenyanske Ngugi wa Thiong’o. Därefter ståtar en tung kvinnlig trio: Assia Djebar, Svetlana Aleksijevitj och Joyce Carol Oates. Jag pratar förstås om oddsen för Nobelpriset i litteratur.

Att Murakami tycks prenumerera på spelbolagens förstaplats har nog mer att göra med hans anhängares engagemang än med hans faktiska chanser att bli nobelpristagare. Samtidigt har vi flera gånger sett hur oddsen för den vinnande författaren rasat dagarna innan offentliggörandet, så visst kan det löna sig också för en kulturjournalist att hålla koll på spelmönstren.

Men är det bara på grund av sådana sannolikhetskalkyler som förhandsbevakningen av nobelpriset har blivit så fixerad vid vadslagarnas pengaströmmar? Detta till den grad att exempelvis DN häromåret konstruerade ett dataprogram som timme för timme uppdaterade oddsförändringarna.

Vill man vara snäll kan man tänka sig att Svenska Akademiens hemlighetsmakeri runt beslutsprocessen genom åren fungerat så pass bra att det helt enkelt finns ett skriande behov av konkreta uppgifter att spekulera kring veckorna innan dörren i Börshuset öppnas. En krassare tolkning är att vår ekonomistiska tidsanda inte kan låta bli att mäta också ett pris till litterär kvalitet i siffror och pengar. Marknaden är oraklet som förväntas ha svaret på alla våra frågor.

Det vore förstås naivt att tro att kommersen skulle kunna hållas utanför uppståndelsen runt världens mest prestigefyllda litteraturpris. Istället får man vara glad åt att kvalitetslitteraturen åtminstone en gång per år får den uppmärksamhet den förtjänar. Det finns författarskap som sällan låter tala om sig, men som dammas av varje år inför oktober. Något som väcker den rätt skrämmande frågan: vem skulle överhuvudtaget bry sig om inte Nobels miljoner fanns?

På en särskild kampanjsida har en av de större nätbokhandlarna samlat en rad förhandstippade författare. Namn som Anita Desai, Maryse Condé, Cees Nooteboom, Enrique Vila-Matas, Nawal El Saadawi, Antonio Lobo Antunes. Den som lägger märke till vilka förlag som ger ut deras böcker kan nog höja på ögonbrynet. Här hittar man en salig blandning av mindre och mellanstora förlag: Leopard, Tranan, Modernista, Ersatz, Bakhåll, Ordfront.

Nobelpriset sätter fingret på hur förlagslandskapet förändrats i Sverige. En gång i tiden var det Albert Bonniers Förlag som hade greppet om snart sagt varenda Nobelpristagare. Numera har de större förlagen, trötta på författarskap som inte säljer, i hög utsträckning släppt taget om den smala utländska skönlitteraturen, som istället hamnat i famnen hos pigga småförlag. Och följaktligen flyger champagnekorkarna i oktober allt oftare i taket på trånga kontor. Så är det till exempel Atlas som ger ut Alice Munro och Tranan som har hand om Mo Yan. J.M.G. Le Clézio, under 30 år en Norstedtsförfattare, finns hos Elisabeth Grate Bokförlag medan Brombergs tar sig an J.M. Coetzee.

För ett litet förlag betyder naturligtvis den explosionsartade försäljningen i samband med ett Nobelpris en proportionerligt sett hisnande intäktsökning. En bok som normalt trycks i sådär 1 000 exemplar får plötsligt en upplaga på 10 000 eller kanske till och med 100 000. Mo Yan var närmast okänd i Sverige före priset och hans romaner blev nätt och jämnt recenserade. Omsättningen på Le Clézios böcker tolvdubblades från ett år till ett annat. Det är lätt att misstänka att nobelprisförhoppningar kan spöka bakom till exempel Modernistas imponerande satsning på återutgivningar i triss, tidigare i år publicerades tre romaner av Cees Nooteboom och Ngugi wa Thiong’o, i oktober flaggas för albanen Ismail Kadaré.

Räknar vi bort Murakami talar oddsen för att ett mindre förlag kommer att stå som vinnare i år igen. Nog ligger det en massa idealism och passion bakom småförlagens fina utgivningar, men visst måste hoppet om en nobelboom på en tuff marknad utgöra ett lockbete, och en vinstlott innebära att det kan vara mödan värt också ekonomiskt att satsa på den svårsålda översatta litteraturen. Hur ovärderlig en läsupplevelse än är − trots allt är det svårt att bortse från siffrorna om vi vill fortsätta läsa littereatur av Nobelpriskvalitet.