Karthago
Författare: Joyce Carol Oates
Albert Bonniers förlag
Översättning: Ulla Danielsson
Joyce Carol Oates, ständigt tippad nobelpristagare, har publicerat 41 romaner, 37 novellsamlingar, 9 ”novellas”, 9 dramer, 16 essäer och biografier, 9 lyriksamlingar och 9 barn- och ungdomsböcker. Dessutom 11 romaner under pseudonym.
Jag har läst 22 av hennes romaner, en handfull novell- och lyriksamlingar. Jag borde kunna henne. Trots det förvånar hon mig ständigt. Så även denna gång. Det som börjar som en ”vanlig” Oates tar i mitten av boken en oväntad men intressant vändning och kommer först i slutet tillbaka till huvudfåran igen. Eller om det är så att de två spåren går ihop och blir ett.
Början är synnerligen typisk för Oates fenomenala förmåga att bygga upp en krypande obehaglig stämning, en föraning om en annalkande katastrof. En ung flicka, den klipska av de två systrarna Mayfield, försvinner i naturreservatet. Senast sedd med den äldre systerns före detta fästman. En man som hemförlovats skadad från Irakkriget, mentalt förstörd av det han sett och gjort. Trots skallgångar och efterlysningar återfinns aldrig Cressida.
Vad händer när en människa försvinner? Ett tomrum uppstår och de som finns kvar cirklar runt denna intighet och försöker förstå. Oates skildrar nyanserat och ganska obarmhärtigt faderns, moderns och systerns hågkomster av Cressida. Som i alla familjer finns slitningar, dolda som uppenbara, och skuld, sorg och smärta är från och med nu familjens epicentrum. Inte undra på att familjen långsamt faller sönder. Personteckningen är som alltid djup och trovärdig. Inte så sällan fulländad.
En av författarens styrkor är blicken för sociala skillnader och orättvisor. Ingen i den samtida amerikansk prosan kan som hon sätta fingret precis på de vaga tecken som visar att en person befinner sig nedanför eller ovanför ett klasstreck.
Här är skillnaden mellan Brett, soldaten, och hans vackra fästmö Julia ett exempel. Pappan i familjen är den som genomskådar de sociala strukturerna och han säger bland annat att det bara är underklassen som slåss för Amerika. Underklassen skickas som kanonmat till Irak. Inte överklassens barn. De kan tala om patriotism, men aldrig mer. Men vad har en underklassgrabb i USA för någon annan möjlighet? Armén betalar hans utbildning och ger honom lön.
I det intressanta och (mardrömslika) mittenpartiet möter vi Utredaren, en man som wallraffar om olika obekväma företeelser. Till sin hjälp har han en Praktikant, som sköter det praktiska. Hans ämne denna gång är dödsstraff och de båda besöker ett fängelse som utför sådana straff.
Var berättaren står i frågan råder det inga tvivel om. Och de insikter man får om själva avrättningarna är förfärliga.
Självklart hänger dessa två historier ihop. Men det vore att förstöra historien att berätta hur. Oates får ihop det, de två spåren belyser varandra och innan slutet kommer har vi rört oss från den fattiga norra delen av delstaten New York via ett välbärgat Florida och tillbaka igen.
Som alltid väldigt välskrivet, angeläget och uppfordrande. Dessutom översatt till följsam och nyanserad svenska av Ulla Danielsson, som inte kan ha haft ett lätt jobb.
Men är Oates nästa nobelpristagare? Tja, kanske. Mitt tips är ändå Svetlana Aleksijevitj – henne surrades det mycket om på bokmässan i Göteborg. Eller min personliga favorit, Assia Djebar. Snart vet vi.
Läs alla artiklarna om Nobelpriset:
Spekulationer och spel
Kanske en kenyan i år
Ett försvinnande hos Joyce
Krigets vittnen och konsekvenser
