Hon är förskollärare, men hennes examen är inte godkänd i Sverige och hon har istället vidareutbildat sig till coach efter sin SFI-utbildning. Förskolevikariaten efter det har inte lett till något ”riktigt” jobb, trots examen i både pedagogik och psykologi från Rumänien. Och som Florentina uttrycker det, ”när en väg stängs får man hitta en annan”. 

– Det fanns inget sätt att komplettera, då hade jag fått gå om hela förskollärarutbildningen en gång till. Och när jag sökte till Arbetsförmedlingen tyckte de att min bästa chans var att söka städjobb trots att jag redan hade lång arbetslivserfarenhet och utbildning. Så det gällde att hitta ett sätt att komma vidare.

Sambon George Ivan och vännen Cristina Tudor, båda mjukvaruutvecklare med anställning i Kista, nickar. Kontakten med den svenska Arbetsförmedlingen har varit en negativ upplevelse för allihop.

– De har sin egen agenda, det är inte alls säkert att de lyssnar på din, säger George Ivan.

Han och Florentina har välutbildade vänner som tagit jobb långt under sina kvalifikationer. De berättar särskilt om en bekant med ingenjörsexamen som fick börja med illegala anställningar i städbranschen, kombinerat med mycket lågavlönade praktikplatser, innan han slutligen hittade en lämplig arbetsgivare i Sverige när han precis var på väg att ge upp. 

Ofta är vägen till ett svenskt personnummer, som krävs för att alls kunna komma in i samhället, en hård kamp där Arbetsförmedlingen upplevs som en bromskloss. De som orkar stanna och kämpa för att få ett jobb i Sverige har oftast redan vänner, anhöriga eller ett nätverk här, förklarar de. Därför framstår den glödheta debatten  om arbetskraftsinvandringen i de EU-länder som nu tvingas hålla dörren öppen för arbetskraft som svårbegriplig. 

Cristina Tudor kom till Sverige som anhörig och fick jobb som mjukvaruutvecklare först efter SFI och praktik på en förskola. Hon säger att även om visumreglerna tills nyligen varit hårdare i länder som Storbritannien och Tyskland, så upplever hon att dörren till Sverige kan vara precis lika stängd – det är bara det att barriären inte utgörs av regler för inresa, utan av att arbetsmarknaden är så svår att komma in på.

– Ni säger att dörren är öppen, men så är det inte. 

Hon förklarar: Samhället är stängt så länge man inte har ett svenskt personnummer, och då behöver man ett jobb. Det får du oftast inte utan svenskkunskaper. Men för att komma in på SFI behövs ett personnummer. Det får du inte utan jobb. Det som kan hjälpa är om en anhörig redan arbetar i landet.

Men trots krånglet med svenska myndigheter känns det här som landet hon vill stanna i – jobba och se sina barn växa upp. Florentina och George håller med.

– Det handlar om möjligheten till ett värdigt liv, förklarar George lite prövande. 

– Jag kommer inte att kunna bygga ett slott här och jag hade kunnat få en bra inkomst i Rumänien också, i förhållande till omkostnaderna. Som mjukvaruutvecklare har jag en internationell arbetsmarknad. Men det känns ändå som att jag vill stanna här inom överskådlig framtid. När man väl kommit in i systemet är Sverige ett bra land att leva i.

Vad är det då som lockar? Inte vädret i alla fall, är alla överens om. ”Respekt” är ett ord som dyker upp, men som inte heller riktigt fångar känslan.

– Jag vet inget land som satsar så mycket på barn, säger Cristina. 

– Det finns mycket här som inte finns i Rumänien. Vi har inte föräldra-försäkring och VAB, det finns inte så mycket offentliga lekplatser. Det är här jag skulle vilja att mina barn får växa upp. 

Cristina förklarar att hon också upplever att det finns en större frihet för unga att välja sin framtid här än i Rumänien. 

– I Rumänien är vi vana vid att föräldrar och lärare talar om vad du borde göra. Om du byter utbildning eller jobb eller vill något annat är det något fel på dig. Det finns en press. Här finns många fler möjligheter och fler verkar jobba med något de tycker om. Jag blev överraskad av det när jag kom. 

Florentina, som är den enda som insisterar på att få svara på svenska under intervjun, säger att hon verkligen hoppas på sin nya karriär som coach, men att det svåra har varit att få visa upp sin kompetens över huvud taget. Just nu engagerar hon sig med frivilligarbete inom Svenska kyrkan, där hon både får hjälpa andra människor och öva svenskan. 

– Men jag vill säga att jag tycker om mitt land och mitt folk. Jag arbetade i flera år i Rumänien, älskade mitt jobb och kunde leva på det jag gjorde. Det jag behöver nu är en chans att få visa vad jag kan här också.

2007 öppnade Sverige dörren för arbetskraft från Rumänien och Bulgarien. Kritikerna varnade för social ­turism. Sju år senare har samma diskussion blossat upp i andra EU-länder, som nu tvingas öppna gränserna för arbetskraft. Men Sverige har tjänat på reformen, berättade ETC i förra veckan. Hur ser då migrations­upplevelsen ut inifrån? Den här veckan har ETC träffat fem välutbildade rumäner som gör karriär i Sverige:

Del 1: Rumänerna som gör karriär i Sverige

Del 2: Adrian Caragea: ”Jag hade tur”

Del 3: Cristina, Florentina och George: ”Det handlar om ett värdigt liv”