Kanske en kenyan i år

Nigerianen Wole Soyinka blev den första svarta afrikanska författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur. Året var 1986. 28 år senare spekuleras det kring Ngugi wa Thiong’o, en kenyansk prosaist och dramatiker, född 1938.

Modernista, bokförlaget, har rentav låtit publicera tre tidiga romaner av Ngugi. Det är en välgärning, alldeles oavsett ett eventuellt Nobelpris. Och för mig ett senkommet uppvaknande, inte till den kolonialistiska värld som här framskrivs – den känner vi alltför väl. Men till ett författarskap, som tidigare huvudsakligen nått mig via hörsägen.

De trovärdiga informanterna, mer eller mindre skolade i litterär postmodernism, har gärna hängt upp sig på författarens politiska aspekter och drag av dogmatism. Och visst är Ngugi i den tredje av Modernista-romanerna, Djävulen på korset, sataniskt didaktisk, som ville han stundom predika marxismens evangelium. Och kapitalismens moraliska bankrutt.

Denna roman, tillkommen under en fängelsevistelse, är också den första (men alls inte sista) som författaren skriver på sitt modersmål, gikuyu. Språkvalet är en politisk handling – mot kolonialismen och dess utövare, mot engelskan.

Parallellt med föreläsningarna, vilka blott fanatiska företrädare för alliansen och Sverigedemokraterna kan invända mot, skriver Ngugi skälvande litteratur som varken utesluter kärlek eller förhöjd realism.

Om Djävulen på korset utgör en författarskapets vändpunkt, så är kanske Om icke vetekornet (publicerad 1967) dess clou. Sällan läser man en roman som så skickligt tjuvhåller på informationen och intrigen. Sällan läser man en roman som samtidigt vidgas till ett kalejdoskop över en nation och dess sinsemellan olikartade invånare.

Med tanke på ryktet som ensidig måste jag säga att Ngugi wa Thiong’o är raka motsatsen, nämligen en komplexskapande och mångfacetterad författare som varken väjer för konflikterna mellan vita och svarta, mellan lojala och sturska, män och kvinnor, mellan karriärister och principfasta. Mellan kolonialism och självständighet. Eller för skillnaderna mellan byar. Inte sällan spelar religionen stor roll. Inte sällan perforeras gränsen mellan rätt och fel, vinnare och förlorare. Rätt ofta äger gestalterna egenskaper som varken är entydigt goda eller onda.

Vad som ändå segrar i dessa tre romaner – den första heter på svenska Floden mellan bergen – är själva litteraturen. Hur frånvaron av påklistrad sentimentalitet och närvaron i gestalternas val och kval och faktiska villkor får texten att leva och växa.

Om Svenska Akademien vet jag i stort sett inget mera än att den tycks kunna fatta självständiga och vederhäftiga beslut. Om Ngugi wa Thiong’o vet jag heller inte mycket mer än att han på basis av bara dessa tre tidiga verk kan tänkas uppfylla kraven för ett nobelpris.