Svenska turistföreningen bjuder in till klimattoppmöte vid Kebnekaise.

Politikerna tycks vilja få oss att tro att järnvägen är ett hopplöst fall, omöjlig att rädda.

Det är förstås en bekväm världsbild. Jag förstår att folk köper den.

Jag tror att folk vill ha något annat än Timbros tokigheter och inövade oneliners i tv-debatter. Typ riktig politik.

”För varje svensk finns 50 kvadratmeter parkeringsyta. Den genomsnittliga boarean per person är 42”

Vår tid kan sammanfattas i två ord: pengar och individualism.

För mig var internet räddningen, för där fanns folk som var som jag.

”Skolan har så många problem att politiker tycks ha gett upp hoppet om den.”

”I stället för att gå samman och hjälpas åt står vi längre ifrån varandra än någonsin – och skäller på klimataktivisterna i stället för politikerna.”

 ”Ett decenniums väntan för att ha någonstans att bo. Vad är det egentligen vi håller på med?”

Det nationella klimatmötet som hölls i fredags liknar mer en sommaravslutning för Svenskt Näringsliv än ett tillfälle att diskutera hur vi ska möta klimatkrisen.

Just nu är det omöjligt att vaccinera sig mot TBE – det råder brist på vaccin i hela landet. Men ännu tristare är det faktum att många ändå inte har råd.

Siluetter av skyskrapor mot en orange dimkuliss – det är en perfekt metafor för det klimattöcken vi befinner oss i.

Ska jag berätta att jag först ignorerades, sedan felbehandlades, av regionens försök till vård?

När en vetenskapligt fastställd klimatkris diskuteras som en fråga om åsikter måste journalister vara beredda med fakta och motargument. Så är inte fallet i SVT-dokumentären Klimatdemokraterna.

Susanna Birgersson missar vad kvinnor behöver för att vilja skaffa barn. Bland mina vänner är det inte barnlängtan det är brist på. Kvinnorna vill, men de väntar; grubblar och kalkylerar.

Om S verkligen vill rädda klimatet – och få majoritet i nästa val – behöver de två partier till.