Kanske ska man inte förvänta sig idel hurrarop för deras initiativ, när allvaret i klimatfrågan konstant har spelats ned?

Vi kan inte bygga bort platser där folk kan åka pulka och grilla korv.

Kontrasten är slående. Svensk förskollärare väljer att leva på 100 kronor om dagen, ukrainsk flykting måste leva på 71.

Vart tar jag vägen om vi får barn och relationen skiter sig?

Politikerna strävar efter att vara down with the kids. Istället blir det bara barnsligt.

Rika släpper ut betydligt mer än de med lägre inkomst. Det blir allt mer uppenbart att vi måste täppa till de största hålen – inte bara laga små läckor.

Jag undrar vad Pourmokhtari ska med makten till – om inte för att minska utsläppen och lägga fram liberal politik.

Jag vet att töntstämpeln dinglar över mig, att det är otrendigt att vara snäll.

Har vi verkligen tid att fira gamla prestationer när våra nuvarande inte räcker till?

Hon svarar inte på sifferfrågor (som hon kallar “quizfrågor”) och tycks bli irriterad av att ställas till svar.

S har inte startat en vänstervåg. De har dragits med i en högervind.

Jag ser alla plagg, alla prylar. Och så människorna. Hetsen, svetten.

Ulf Kristersson påstår att han vill att ena landet. Men hans lösning verkar vara att alla måste hålla med honom.

Strunta i att hämta ungarna på förskolan, sluta städa och börja spela tv-spel.

Rädda planeten utan förändring? Det är ett kanonerbjudande.

Tragedin som är tåglandet Sverige rullar vidare. Ja, inte tågen alltså, de rullar inte alls.

Ulf lurar ingen. Han är inte den nya mitten. Om något är han nya Jimmie Åkesson.

Kanske är det Gen Z som fattat grejen och alla andra som gör fel?

Förslagen har enat människor, men det är inte Ulf Kristerssons förtjänst. Det är motståndarnas.

Tiden för vaksamhet är redan förbi. Nu är det tid för handling.