Debatt: Till taktikröstandets försvar (och Fi som strategiskt alternativ)

Blockpolitiken är det största hotet mot demokratin. Det strategiska är att försöka bryta upp den, skriver retorikdoktoranden och "den strategiska fegisen" Frida Buhre.

Jag taktikröstar och har alltid gjort det. Jag avundas mina idealistiska vänner som använder sin rösträtt för det de verkligen tror på. De är modigare än jag.

Trots det kommer jag inte ifrån att jag tycker det är viktigt att tänka på konsekvenserna av sitt handlande. Kanske är det därför som jag ställer mig så frågande inför Göran Greiders ledare i ETC där han menar att en röst på Feministiskt initiativ är ostrategisk.

Greiders argument går ut på att han tycker att Fi:s politik är den bästa på i stort sett alla områden. Han menar att Fi är den enda vitaliserande och visionära rösten i detta val – och skulle de komma in i riksdagen skulle politiken förändras på riktigt. Men han har ett problem (”mardrömsscenariot”). Ifall Fi fick många röster, men inte tillräckligt många för att nå 4-procentspärren så tror Greider att det skulle det gynna alliansen. Han menar därför att Fi borde lägga ner och alla feminister (tyst) borde sålla sig i vänsterleden.

Jag tycker också att det vore tråkigt ifall Fi inte kom in i riksdagen, men jag delar inte Greiders analys att partiet därmed skulle vara oviktigt för det reella politiska läget och jag ser inte det ostrategiska i att rösta på Fi. Här några scenarier som alla bygger på vikten av att tänka på konsekvenser:

• Fi får 4 procent eller mer och kommer in i riksdagen. S får lära sig att samarbeta åt det rosa-gröna-röda hållet. Feminister finns inom alla områden i politiken och det händer saker snabbt.

• Fi får 2,5 till 3,99 procent. S får lära sig samarbeta åt det röd-gröna hållet. Vänsterblocket och högerblocket inser båda att feministiska frågor engagerar ett stort antal väljare och skärper sig. Saker börjar hända. Fi får partistöd och kan driva en valkampanj 2018, tycka upp material och köpa in en kaffetermos till lokalföreningen. Trycket växer.

• Fi får 1 till 2,49 procent. S får inte en egen majoritet och får lära sig samarbeta åt det röd-gröna hållet. Vänsterblocket och högerblocket inser båda att feministiska frågor engagerar ett stort antal väljare och skärper sig. Saker börjar hända.  Fi får valsedlarna distribuerade under valet 2018 (och slipper försöka dela ut dem själva till alla 5838 vallokaler i Sverige på morgonen för valdagen), och valobservatörerna tvingas ta ansvar för att inte anti-feminister kastar valsedlarna.  Trycket växer.

• Fi får 0 till 0,99 procent. Hemska tanke.

Till detta ska läggas till: i alla dessa scenarier så krackelerar blockpolitiken och ruset mot mitten hejdas – ruset som inte bara har banat väg för SD utan också urholkat debatten till att gälla personfokusering och trötta klyschor.

Jag delar alltså inte Greiders analys.

För det första för att alla vindar blåser åt vänster och att Socialdemokraterna kommer att bilda regering. Frågan är bara vilka de måste samarbeta med. Alla alternativ är bra men ett är snäppet bättre.

För det andra för att blockpolitiken är det största hotet mot demokratin. Det strategiska är att försöka bryta upp den.

För det tredje för att ett parti som befinner sig utanför riksdagen ändå påverkar politiken genom sin ständigt pockande närvaro: om ni inte skärper er och gör något reellt för att säkerställa alla människors lika värde så kommer vi i nästa val och gör det åt er.

Greider tar ett varnande exempel från USA där det gröna partiet på vänsterflanken ”tog” röster från demokraterna. Greider gör USA till mönster för hur politiken bör fungera. Det är sällsynt.

Och det må så vara, men så är också USA ett av de minst demokratiska av alla demokratiska länder.

I Sverige har vi ett flerpartisystem där mindre partier bidrar till mångfald och där olika röster bryts mot varandra. Där är inget parti envåldsparti under fyra år. Där måste alla samarbeta och mejsla fram kompromisser. Det gör att den svenska politiken går lite långsammare och är lite mindre spektakulär än den amerikanska. Men det gör också att de värsta galenskaperna undviks. Flerpartisystemet är därför bland det finaste vi har i svensk politik.

Jämförelsen med Miljöpartiet är mycket mer relevant än något hämtat från USA. Som Gudrun Schyman skriver i sitt svar till Greider så var det först vid sitt femte val som MP kom in i riksdagen för att stanna. Hållbarhet är inte längre något avsidesprojekt utan en politisk folkrörelse med sprängkraft.

Alla tecken tyder på att Fi kommer att bli en tung politisk röst som vänder den politiska blicken åt det rosa-grön-röda hållet.

Så: strategiska fegisar i alla valkretsar, 2014 är Fi både vision och taktik.