"Ut med rasisterna – in med feministerna” – hör jag många medlemmar i Feministiskt initiativ skandera och det är en underbar paroll. Det senaste halvåret tycker jag att jag mött fler människor än någonsin som är beredda att rösta på Fi, det har hänt något i opinionen även om inget av de övriga riksdagspartierna, särskilt inte Vänsterpartiet, helst vill tala om det. Kanske är det på väg att bli uppenbart att frågor kring jämställdhet nästan helt försvunnit ut ur den etablerade politiska debatten och när det till slut står klart för många, då finns Fi där.

Jag har följt Fi sedan starten och är för praktiskt taget allt som de står för. Dessutom är jag övertygad om att partiet utgår från ett perspektiv som vitaliserar hela politiken, inte bara den svenska utan all politik. Feminismen är en uppsättning frågor, ja, men ännu mer är det en genomgripande makt- och frigörelsedimension av våra samhällen, på samma sätt som klassfrågan är det eller den gröna frågan: Här läggs en civilisation under lupp. I den bästa av världar skulle jag inte tveka en sekund att lägga min röst på Fi.

Problemet är att vi inte lever i den bästa av världar utan tvärtom ofta i den sämsta. Även den som känner sig som ”vänster” måste ibland resonera taktiskt. Här är en av mina mardrömmar: Fi får runt 3,5 procent av rösterna, de kommer inte in i riksdagen och det betyder i praktiken att borgerligheten vinner dessa 3,5 procent. I en situation där skillnaderna mellan blocken minskar framåt valdagen och det går bra för Sverigedemokraterna betyder det att en röst på Fi kan betyda att Reinfeldt sitter kvar som statsminister; det räcker med att SD lägger ner sina röster i en omröstning. Utfallet är inte osannolikt. Och blir det så innebär det alltså att fler, men inte tillräckligt många, röstar på feministerna kommer att ge rasisterna ett större inflytande.

Slagordet ”Ut med rasisterna – in med feministerna” har nämligen inget med den reellt existerande väljarkåren att göra. Ingen väljare står där och funderar på om hen ska välja Fi eller SD. Man kan lugnt utgå från att åtminstone nittio procent av Fi:s röster plockas från något av de rödgröna partierna. Mitt intryck är att de som är benägna att lägga rösten på Fi har högre utbildning än genomsnittet och klassmässigt oftare – men givetvis inte alltid – hör hemma i medelklass. På sin hemsida beskriver Fi en av sina grundvalar så här: ”Det handlar om en dimension som problematiserar och utmanar könsmaktsordningen, heteronormativiteten och dess samverkan med andra maktordningar som tillsammans skapar könsordningens fundament.” Jag skriver under på varje ord. Men om de aktiva inom Fi inte hör att detta låter oerhört akademiskt – särskilt i öronen på massor av människor som inte gått på universitet kan det låta som ett von oben-språk – då har partiet problem med den egna självinsikten. På ett annat ställe heter det: ”Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer. Klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen.” Också det skriver jag under på. Utom en viktig sak: Idag är det icke så att klass är ett grundläggande analysverktyg i politiken. Varken S eller MP talar om klass särskilt mycket, de är rädda för ordet och på den borgerliga kanten vill ingen veta av det alls.

De tre rödgröna partierna är rädda för att tala om Fi eftersom de är ängsliga att mista röster till dem. Än mindre vågar de kritisera Fi, eftersom särskilt S då kommer att stå där naket när det gäller frågor om jämställdhet. Och på högerkanten raljeras det väl i bästa fall om Fi. Slutresultatet är att det ingenstans förs en konstruktiv diskussion kring Fi:s idéer.

Men tillbaka till mardrömsscenariot. Den politiska närhistorien är full av exempel på att små partier kan orsaka enorma kedjereaktioner. Georg W Bush fick makten i det amerikanska valet 2000. Hade inte Ralph Nader ställt upp med ett litet parti till vänster om Demokraterna och dragit nära tre miljoner röster hade Bush aldrig vunnit. Tanken svindlar. Den bör svindla. Vi hade sluppit Irakkriget. Och den är hemsk också av det skälet att Naders politik var mycket bättre än Demokraternas! Slutsatsen är att även den mest idealistiska vänstermänniska ibland bör fundera taktiskt och strategiskt. Annars kan ens hetaste önskningar leda till ett sämre läge för det en tror på.

Drömmen vore förstås att Fi kom in i Riksdagen. Men om alla opinionssiffror vid sommarens slut, en månad före valet, pekar på att Fi får låt oss säga 3 procent av rösterna – då skulle jag önska att partiet deklarerade att de egna anhängarna istället bör lägga rösten på något av de tre rödgröna partierna. En sådan uppmaning vore unik i den politiska historien, men värdigt ett parti som sätter politikens innehåll före traditionell partipolitik. En mandatperiod till med Reinfeldt skulle knäcka många av oss. Så vad säger du, Gudrun Schyman? Håller du med mig?