Debatt: "Greider borde uppmana rödgröna att rösta på Fi"

Att göra regeringsfrågan till huvudfråga är en klassisk patriarkal manipulation. En god demokrat som Göran Greider borde tänka både större och längre. Vi lever i en demokrati och det bästa vi kan göra är att hålla den vid liv, skriver Gudrun Schyman i en replik på dagens ledarartikel.

Göran Greider har ställt mig en viktig fråga och som svar kommer jag att ställa en till honom. Han frågar om jag är beredd att uppmana Feministiskt initiativs anhängare att rösta röd-grönt om Fi bara skulle ha tre procent av rösterna i en sista opinionsundersökning innan valet. Frågan är sprungen ur en spekulation som hämtat näring från den gången Ralph Nader drog tre miljoner röster från Demokraterna i det presidentval där George W Bush vann. Hade Naders väljare varit taktiska hade vi sluppit Irakkriget, menar Greider. Hans slutsats är att ”även den mest idealistiska vänstermänniska ibland bör fundera taktiskt och strategiskt.”

Jag vet att fler delar hans funderingar så låt oss se på historien, den egna. Vi kan börja på 80-talet. Efter bland annat en grovt manipulativ tolkning av utfallet av folkomröstningen om kärnkraft var det uppenbart att de då folkvalda saknade tillräckliga kunskaper om den dimension av politiken som vi kan kalla hållbarhet. Miljörörelsen gick samman i Miljöpartiet och utsattes genast för en gemensam mobbing från de dåvarande riksdagspartierna. Man menade att frågorna inte hörde hemma i politiken och att i den mån de gjorde det så hade man dem redan, i de befintliga partierna. Jag var då medlem i Vänsterpartiet och som ordförande hävdade jag bestämt att Vänsterpartiet var ett miljöparti. Det behövdes inget nytt. Miljöpartisterna gav sig inte. De kom inte in första gången, inte andra, kom in tredje, åkte ut fjärde och kom in igen femte (1994). Det var bra. Alla partier blev tvungna att läsa på. Kunskapsnivån höjdes, ”hållbarhet” blev en etablerad del av det vi uppfattar som politik och demokratin vitaliserades.

"Vänstern har lovat kvinnorna rättigheter efter revolutionen. Högern efter marknadens fulländning. Det har alltid funnits ett högre mål som ska uppnås. Det leder ingen vart."

När Feministiskt initiativ trädde in på dem politiska arenan, inför valet 2006, ­möttes vi av samma mobbning som Miljöpartiet. Fi:s frågor var inte politik, dessutom drevs det av fel personer och på fel sätt. Klassisk härskarteknik. I den mån det var politik så fanns den redan. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti, får vi höra idag. Det behövs inget nytt. Det handlar om makt.

Det taktiska resonemang som Greider efterlyser har vi mött redan. Både i valet 2006 och 2010 höjdes röster för att feminister skulle rösta rödgrönt. Jag föreslogs personligen, ungefär som i Greiders artikel, att uppmana feminister att lämna Fi och rösta rödgrönt. Först var målet att förhindra en borgerlig regering, sedan att få bort den borgerliga regeringen. Bägge gångerna misslyckades taktiken.

Men nu har det hänt något. Greider ger själv en bra beskrivning på när han ser: ”... att partiet (Fi) utgår från ett perspektiv som vitaliserar hela politiken, inte bara den svenska utan all politik. Feminismen är en uppsättning frågor, ja, men ännu mer är det en genom­gripande makt- och frigörelse­dimension av våra samhällen, på samma sätt som klassfrågan är det eller den gröna frågan: Här läggs en civilisation under lupp.”

Det är bara att instämma. Fler och fler ser att samhället har grundläggande problem som inte enkelt låter sig beskrivas i termer av höger-vänster ­eller hållbarhet. Få förnekar idag att det i Sverige finns både kvinnohat, sexism, rasism, homofobi och minskade marginaler för personer med funktionsnedsättningar. Alltfler ser dessutom att detta hänger ihop. Diskrimineringarna är sammanvävda och går dessutom hand i hand med ekonomiska orättvisor, det vill säga klass. Den komplexiteten, hur olika maktfrågor binds samman och förstärker varandra, får varken sin beskrivning eller sina lösningar inom den traditionella höger-vänsterpolitiken. Problemformuleringen hittills visar på stora kunskapsluckor inom partierna och där fakta inte finns grasserar fördomar.

En god demokrat som Greider borde tänka både större och längre. Vi lever i en demokrati och det bästa vi kan göra är att hålla den vid liv. Då måste vi våga utveckla och vitalisera den. Då kan inte partipolitiken tillåtas stelna i alltmer överlappande politiska block där regeringsfrågan görs till den största frågan. Det senaste valet var en ren katastrof där vi alla förväntades stoppa näsan i navelludden och räkna pengar. Ivrigt påhejade av privatekonomer skulle vi rösta på det block som gav oss mest i den egna börsen. Visioner och värderingar skulle lämnas hemma. Det politiska etablissemang som där framträdde gav SD åtskilliga röster. Jag har träffat flera som genom att rösta på SD ville ge ”etablissemanget” en spark i arselet!

Att göra regeringsfrågan till huvudfråga är en klassisk patriarkal manipulation. Man har sagt till kvinnor att vänta i alla tider. Vänstern har lovat kvinnorna rättigheter efter revolutionen. Högern efter marknadens fulländning. Det har alltid funnits ett högre mål som ska uppnås. Det leder ingen vart. Jag tror inte att vi förändrar världen genom att förminska oss till taktiska maktspelare. Jag tror att det är dags att vi rätar på ryggen och modigt bär upp vårt medborgarskap så som det är tänkt, genom att vi försöker få våra värderingar och visioner att prägla samhällsutvecklingen. Vi når inte dit genom att rösta ”mot”. Vi når bara dit genom att rösta ”för”.

Så Göran Greider, om alla opinionssiffror, en månad före valet, pekar på att Fi får tre procent av rösterna – då skulle jag önska att du deklarerade att du uppmanar alla rödgröna att lägga rösten på Feministiskt initiativ. En sådan uppmaning vore unik i den politiska historien, men värdig en god demokrat som sätter politikens innehåll före traditionell patriarkal partipolitik. En mandatperiod till utan ett ideologiskt självständigt feministiskt parti i riks­dagen skulle knäcka många av oss. Så vad säger du, Göran Greider?