Men om pengarnas vägar ska spåras i verkligheten, blir det kanske nödvändigt att göra som den amerikanska sociologen Brooke Harrington, som under åtta år reste till 18 olika länder för att undersöka hur den rikaste procenten av världens befolkning hanterar sina förmögenheter.
Hon tillbringade två år i Schweiz och Liechtenstein med att utbilda sig till förmögenhetsförvaltare, en profession vars uppgift är att förvalta andra människors pengar, så att de inte försvinner till exempelvis skatter eller oönskade arv. Efter ett 60-tal djupintervjuer är hon nu aktuell med boken Capital without borders – Wealth managers and the one percent.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Diskussionen handlar alltid om staternas oförmåga att dra in skatter eller de rikas girighet, men det pratas aldrig om experterna, de som faktiskt ser till att lagarna urholkas och skapar kryphål. Förmögenhetsförvaltarna är experter på att aldrig överträda lagarna bokstavligt men däremot ofta deras anda.
Vad gör en förmögenhetsförvaltare?
– Förmögenhetsförvaltning är relativt nytt som yrke men verksamheten har spår bakåt till medeltiden och feodalsystemet. En förmögenhetsförvaltare håller ihop personliga förmögenheter mot krafterna som vill slita sönder dem. Det handlar om att hindra klientens pengar från att hamna hos stater eller kanske hos deras släktingar, kanske hos frun. Om du har möjligheten till det, vill du ha ett A-team som hjälper dig.
Hur går det till?
– Det gäller att sprida ägorna, exempelvis genom att dela upp ägarskapet via truster, ofta i skatteparadis. Truster är värdefulla för människor som vill dölja vad de äger. Det handlar om att sprida det juridiska ägandet globalt, ofta på platser där de inte går att spåra tack vare sekretessregler. När du kommit till den punkt att du kan anställa en förmögenhetsförvaltare har du förmodligen ackumulerat så mycket pengar du kan tänka dig. Den stora uppgiften är att hindra läckor från systemet till skatter, skulder eller arv.
I likhet med Thomas Piketty tycker du att man behöver titta mer på förmögenheter, och inte bara på inkomster, när man studerar ojämlikhet. Varför är det viktigt?
– Inkomster varierar från år till år men en förmögenhet gör det möjligt att planera för en längre tid. Förmögenheter förs vidare till barn och barnbarn, så det påverkar det som vi sociologer kallar för "livschanser". Det påverkar vilken utbildning, vilka jobb du får, var du bor eller vem du gifter dig med och det skapar ett system av ojämlikheter i världen.
Enorma skatteförluster
Det svenska ordet "skatteparadis" har en annan klang än engelskans "tax havens" eller "offshore financial centras" och ibland talas det om "safe havens" – säkra hamnar, vilket innebär att sekretesslagar skyddar tillgångarna från att spåras.
I sin bok beskriver Brooke Harrington hur olika skatteparadis, som Caymanöarna, Brittiska Jungfruöarna eller den engelska kanalön Jersey, fyller skilda funktioner. Förmögenhetsförvaltarna är experter på att veta vilka lagar de kan utnyttja och var de kan göra det. Likt arkitekter bygger de strukturer, men de fortsätter sedan att sköta och uppdatera dem när lagar och det politiska förändras över tid. Genom den Londonbaserade organisationen, Society for Trust and Estate Practitioners (Step), bedriver de lobbyverksamhet för att påverka och ibland skräddarsy lagar åt enskilda stater.
– De behandlar nationer och gränser snarare som shoppingmöjligheter än som begränsningar.
Enligt beräkningar gjorda av ekonomen Gabriel Zucman, förlorar världens stater ungefär 200 miljarder dollar (nästan 1,8 biljoner svenska kronor) i skatteintäkter varje år, som kunde gått till välfärd, men istället styrs undan, tack vare förmögenhetsförvaltning.
Du kallar den här verksamheten för en parasitisk tvilling till de moderna staterna och du skriver att det på sikt utmanar hela systemet.
– Jag är stolt över den formuleringen, den är min egen. I biologin är en parasitisk tvilling något som lever av något annat. Det finns dominanta och underordnade tvillingar. Den underordnade kan inte leva utan den dominanta, i vilken den sitter fast och suger näring från. Men i det här fallet är det som att den underordnade inte gör något annat än att klaga på den dominanta: "Du är alltid så bossig och säger åt mig vad jag ska göra". Men den är parasitisk på det viset att om det inte fanns några stater som fungerade ganska bra, som Storbritannien eller USA, så skulle det inte finnas några skatteparadis. Rika personer vill inte placera sina pengar i Kambodja eller Uganda, de vill placera dem på mindre korrupta platser med fungerande infrastruktur. Så de drar fördel av ett system som de samtidigt bidrar till att underminera.
– De vill ha systemets förmåner inte betala för dem. Ironin är att moralen hos de här ultrarika personerna, på sätt och vis vänds om och används i beskrivningarna av de allra fattigaste. Som "ni lever av ett system som ni inte bidrar till". Dessa ideologiska uttalanden vi hör om immigranter, skulle vi kunna använda för att beskriva många av förmögenhetsförvaltarnas klienter som jag har studerat. Det är bara det att de har mer makt. Det är lättare att peka finger åt en migrant än att göra det åt de här osynliga, rika personerna.
Du gör en jämförelse med anarkister.
– Ja, men det är inte min idé egentligen, det går tillbaka till 70-talet och idén om libertarianska anarkister. Det är ett perspektiv som säger att de rika vill ha lag och ordning, men inte för dem själva, bara för alla andra. Lag och ordning är för förlorare, för vinnarna är det total frihet. Det är nästan som från ett barns perspektiv. Vad vill du? Du vill att ingen ska vara boss över dig.
Hur var det att träda in i den här världen?
– Jag smälte in i miljön, mycket tack vare att jag är vit, från en
övre medelklassbakgrund och kunde föra mig. Jag hade inte kunnat göra en sådan här studie i en gängmiljö. När personer som jag intervjuade berättade för mig att de trivdes eftersom de tyckte att det var intellektuellt utmanande, kunde jag förstå dem. Jag lärde mig oerhört mycket om juridisk historia, massor av dimensioner jag inte hade en aning om. Det var fascinerande.
Det är inte i första hand lönen som lockar för förmögenhetsförvaltarna. Många tycker att det är spännande med alla exklusiva miljöer de blir inbjudna till. Banden till klienterna blir oerhört intima, ofta vet de mer om sina klienter än vad klienternas egna familjer vet. En förmögenhetsförvaltare på Brittiska Jungfruöarna, som blir intervjuad i boken, jämför jobbet med consiglierens (rådgivarens) roll i Gudfadern-filmerna.
Hur blev du bemött när du var ute på intervjuer?
– Några av dem jag pratade med blev upprörda om jag började fråga om fördelning, andra menade att de bara följde direktiv och om inte de gjorde det skulle någon annan göra det. Några kände vånda inför vad deras arbete leder till. Jag pratade med folk bland annat från Mossak Fonseca, varifrån läckan till Panama-dokumenten kom. På Brittiska Jungfruöarna intervjuade jag en medlem från Step och fick antydningar om att organisationens lokala del var bekymrad över min närvaro på ön. Men jag tänkte att, de kan ju inte slänga ut mig.
Det var först efteråt som Brooke Harrington läste om Newsweek-journalisten Leah McGrath Goodman som blev deporterad från den engelska kanalön Jersey 2012, för att hon gjorde undersökande journalistik där. Det medförde att hon belades med ett inreseförbud till hela Storbritannien, som senare hävdes efter protester.
Bättre skydd för visselblåsare
Före vårt möte har Brooke Harrington hållit ett föredrag om Panamadokumenten för ett 40-tal personer på Copenhagen Business School. Under frågestunden fick hon frågor från publiken om framtiden. Om det fortsätter åt samma håll som nu, svarade hon då, blir det kanske som i Hollywoodfilmen Elysium, där de rika har skapat ett isolerat paradis medan resten av jordens befolkning lever i en mörk värld av föroreningar och fattigdom.
– Det luriga är att om du inte är en av dem, så ser du dem inte. Det är inte som under franska revolutionen. Vilka ska vi revoltera mot? Det är en gigantisk utmaning att stänga ner verksamheten, det skulle vara som att skruva åt en kran, flödet skulle upphöra. Inte ens sådana som Jeremy Corbyn i Storbritannien eller Bernie Sanders i USA har några planer för hur det skulle kunna gå till. Det skulle vara politiskt självmord.
Efteråt, vid boksigneringen, kommer två finklädda unga män, med ett varsitt glas vitt vin från bjudbordet, fram till henne och frågar om samhället ändå inte har blivit bättre nu, med utbildningsmöjligheter och tekniska landvinningar? Brooke Harrington medger att det har det, på några punkter, men hon känner ingen stor optimism inför den närmaste framtiden, och nämner att flera miljoner människor i hennes hemland kommer att rösta på en man som säger att han kan tänka sig använda kärnvapen. Men det finns saker att göra:
– Det börjar med att få människor att förstå att det finns ett problem. Det är här jag kan tillföra något. Vi måste bygga begrepp och ett språk för att kunna äga diskursen. Nyliberalismen har varit så framgångsrik, genom sina tankesmedjor, på att forma retorik och språk, för att göra kritiken nästintill omöjlig. När du pratar om ojämlikhet i USA blir numera svaret nu oftast, som på autosvar "du är bara avundsjuk". Donald Trump kan stå och säga att han är ett geni som inte betalar skatt.
Och Panamadokumenten, som läckte ut när Brooke Harrington var färdig med sin studie, öppnar för en större insyn i verksamheter som förmögenhetsförvaltning:
– Det finns massor av människor som är potentiella visselblåsare, som skulle kunna tänka sig att avslöja vad som försiggår. Vi måste göra det lättare för dem att göra det. De behöver skydd. Som det är nu tar de en alldeles för stor risk.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
