Makhno hade bara ett år tidigare släppts ur Tsarens fängelse där han suttit sedan 1905 års revolution och träffade i Moskva även den adlige anarkistiske författaren Piotr Kropotkin, även han storrysk i början av första världskriget, men nu entusiastisk inför den bonderesning Makhno ledde i trakterna kring Huliaipole i sydöstra hörnet av det som idag är Ukraina.
Under Makhnos korta resa till Moskva hade österrikarna hunnit ockupera staden och avrättat flera ur hans familj. Men det dröjde inte länge innan anarkisterna återtagit initiativet och sedan följde ett par år av äventyrlig krigföring mot tyskar, österrikare, ryska monarkister, ukrainska nationalister och sist, förstås, den bolsjevikiska röda armén.
Krossandet av de anarkistiska bondearméerna i Ukraina är ett av de viktigaste stegen mot den blodiga diktatur som Sovjetunionen skulle utvecklas till, och följdes ett decennium senare av den avsiktliga massvälten, Holodomor. Striderna fortsatte flera år efter att Makhno i juli 1921, sjuk och sårad, tvingats i exil.
De ukrainska anarkisterna förde ett hänsynslöst krig. Att Makhno berömdes för att enbart skjuta röda kommissarier och officerare efter att de tillfångatagits, medan manskapet rekryterades eller skickades hem, säger något om hur krigföringen såg ut även i vänligt inställda ögon. Det råder inga tvivel om att Makhno aktivt motsatte sig de pogromer som framför allt de vita och centraleuropeiska, och ibland också de röda förbanden gjorde sig skyldiga till, men de förekom också från anarkistiskt håll.
Det förekom också plundring och urskiljningslöst våld mot civila, som det alltid gör när arméer måste livnära sig på vad det ockuperade området kan ge. Hans fiender kallade honom bandit, och visst fanns det drag av banditväsende över hans sätt att organisera en folkresning, men det är en anklagelse som i så fall lika mycket faller tillbaka på hans fiender.
Makhnos exil blev på många sätt ett elände. Inledningsvis kunde han hålla hov bland meningsfränder i både Berlin och Paris. Han bjöds in att medverka i radikala tidskrifter, men karln kunde inte skriva, inte på den nivå som kulturradikalerna i väst krävde. Artiklarna refuserades eller skrevs om.
Han blev så småningom en plåga för sina närmaste och hämmades allt mer av sviterna efter umbärandena från den långa tiden i fält och de många skadorna.
Det fördes diskussioner med den spanska vänstern om att han skulle få posten som militär befälhavare där istället, den post där han överglänst de flesta – utom sin nemesis Trotskij, vars fall och exil 1927–29 han applåderade, men som till skillnad från honom också hade pennan i sin makt och skaffade sig ett stort och entusiastiskt västligt hov.
Det blev inget av med Spanien, Nestor Makhno tillfrisknade aldrig helt utan avled 1934 i Paris och begravdes på Père Lachaise-kyrkogården.
Även under det pågående kriget i Ukraina finns det små enheter som kallar sig anarkister och åberopar arvet från Nestor Makhno.
Det är väl inte omöjligt att han kommit till sin rätt i den till synes förvirrade och decentraliserade krigföring som på många sätt påminner om det ryska inbördeskrigets små men ideologiskt drivna enheter. Precis som Makhno själv, är det få av deltagarna som kommer att överleva konflikten som de människor de var förut.
Krig är ett helvete, även om striderna förs för ett rättvist syfte och med människans befrielse, eller åtminstone ett EU-medlemskap som mål. Det passar inte heller en anarkist att mytifieras, den kraft han symboliserar kom från de människor han inspirerade och som följde honom, som gjorde sitt bästa under svåra omständigheter och fick betala priset för det. •
