ETC träffar henne när hon gör ett kort stopp i Stockholm på väg till litteraturfesten Littfest i Umeå. Det är årsdagen av revolutionen när vi ses. Den 15 mars 2011 brukar ses som starten för det folkliga upproret mot Bashar al-Assad. Med krav på demokrati och värdighet fylldes gatorna i Aleppo, Damaskus och Daara av människor. Regimens reaktioner var våldsamma, vilket gradvis förändrade upproret från civilt till beväpnat, för att senare utvecklas till den krigsmaskin som härjat i Syrien i åratal nu. Jag frågar Samar Yazbek vad som finns i hennes tankar just idag.

– Idag är det åttaårsdagen, säger hon och tänker efter.

– Jag tänker att vi blev besegrade och revolutionen har krossats. Det internationella samfundet har bistått Bashar al-Assad i krigsbrott. Jag tänker att jag måste behålla min motståndskamp som består av att berätta sanningen. Det är som att det var första dagen på revolutionen.

Hon blir blank i ögonen och tittar bort.

– Ursäkta mig.

Hon fortsätter.

– Det här är otroligt smärtsamt. Folk säger att Syrien finns kvar, men det stämmer inte. Det Syrien som fanns, finns inte längre. Mitt land ockuperas idag av flera länder. Det finns ryska militärer, turkiska, amerikanska och iranska som har trupper i Syrien.

– Syrien är, och bär vittne om, en fullständig nedgång i allt som har med mänsklighet och mänsklig moral att göra. Vi har besegrats.

– Men vi har inte förlorat vår motståndsvilja, lägger hon till.

I hennes nya bok, ”19 kvinnor. Berättelser om syriskt motstånd”, berättas historien om revolutionen och kriget med 19 olika kvinnors röster. Till grund för boken ligger intervjuer med 55 olika kvinnor, men Samar Yazbek berättar att hon valde att göra ett urval, då många kvinnors berättelser likna varandra.

Kriget i Syrien är väldigt komplext, och det kan vara väldigt svårt att förstå. Vilka pusselbitar får man syn på, när man berättar historien genom kvinnors ögon?

– Just för att det är så komplicerat så är det kvinnorna som bäst kan gestalta och berätta det som har hänt. Det var det som fick mig att vilja prata med just kvinnorna och låta dem berätta sin historia om revolutionen och kriget. När du läser boken märker du att kvinnorna pratar om alla. De kritiserar alla. De kritiserar även den egna revolutionen. De berättar vad jihadisterna gör.

I boken möter vi bland andra Sara, som överlever en kemvapenattack, en knivmassaker och flera bombattacker, samtidigt som hon arbetar som reporter för utländska medier, arbetar på fältsjukhus och startar stödcenter för barn som förlorat sina föräldrar. Vi möter Duha, som födde barn fängslad under Hafez al-Assad, då hon gripits för sin politiska aktivism under 80-talet, och Miriam som blir torterad i Bashar al-Assads fängelser. Flera av kvinnorna är i 20-årsåldern när revolutionen bryter ut. Vi får följa vardagen under kriget, det praktiska. Hur man tar sig mellan regimkontrollerade och rebellkontrollerade områden, hur niqaben åker på eller av, beroende på om en vägspärr kontrolleras av regimen eller av IS, vad man äter när ingen mat finns. Kvinnorna tacklar både krigets verklighet, samtidigt som de kämpar mot patriarkala strukturer.

– De här kvinnorna som boken handlar om, de var alla med revolutionen, mot Bashar al-Assad. Men de fortsatte göra motstånd. De märkte hur revolutionen ändrade form och de beskriver det. De gjorde motstånd mot den förändringen. De beskriver hur jihadisterna kom in och tog över och de gjorde motstånd mot det. De beskriver det jag kallar för den nakna sanningen. Det handlar också om att avslöja hur även sekulära motståndsmän präglas av den inneboende patriarkala strukturen i Syrien, som kvinnorna också gör motstånd mot.

– Genom kvinnornas berättelser så kan du dekonstruera det våld som sker, du kan förklara vad som händer och varför. Ingen äger hela sanningen, men jag är helt säker på att i deras historier kan du läsa de viktigaste delarna av sanningen.

Genom flera av berättelserna i boken blir det tydligt hur snabbt revolutionen förändrades. Pengar, vapen och extrema islamistiska idéer flödade plötsligt in. En 37-årig kvinna med täcknamnet Dima, som arbetade med slogans och logotyper, berättar hur slagorden gradvis blev mer islamistiskt militanta och hur kamrater resonerade att på så vis kunde man säkra finansiering från Nusrafronten eller saudierna.

– Det främsta skälet till att revolutionen kunde förbytas och blev till ett inbördeskrig var naturligtvis det våld Bashar Al-Assad utövade mot sitt eget folk. Sedan blev det också sektereistiskt. De lyckades skapa den här våldsspiralen väldigt snabbt, vilket tyder på att det fanns något i miljön som tillät det.

Flera av kvinnorna arbetar med att dokumentera regimens övergrepp. De fotograferar de dödade, försöker ta reda på deras namn och tecknar ned var de finns begravda. De intervjuar människor som varit i närheten av kemvapenattacker, de förmedlar information till journalister.

Räknandet, dokumenterandet och de ständiga försöken att ta reda på sanningen, varför är det viktiga former av motstånd?

– Vi dog och det fanns ingen som förstod att vi dog på det här viset. Samtidigt som vi bombarderades berättades en helt annan historia i omvärlden. När bomberna föll och människorna dog, vem skulle ta reda på sanningen? De var tvungna att göra det. Det finns ingen kvinna som vill vara en del av detta, det finns ingen kvinna som vill bära liken. Det var ett fruktansvärt våld och det var tyst omkring det. Det tvingade de här kvinnorna att vara del av det här arbetet. De ville vara sanningens röst och prata för dem som inte längre kunde prata. De är som jag.

– Jag är inte glad för att jag hela tiden skriver om det här. När man skriven blir smärtan ännu större. Det känns som att jag bär liken inom mig. Det är sanningens kostnad. Att göra rätt vid de döda. Det är också priset vi betalar, för att kunna säga att de syriska kvinnorna också gjorde motstånd.

Du har intervjuat uppemot 60 kvinnor, från olika delar av Syrien. Vad har du lärt dig av det här arbetet?

– Jag har fått lära känna ett nytt Syrien. Jag fick uppleva mycket smärta, så mycket att jag blev sjuk. Men de gav mig verkligen styrka.

– När jag såg våldet de hade utsatts för, grymheterna, det monstruösa, så kände jag att jag har det bra. Jag kände att jag hade lidit, jag stred, jag hade varit vid fronten, men så såg jag dessa kvinnor… Jag delade smärtan med dem, deras smärta blev del av min. Det gav mig styrka att jag var med dem. Kvinnorna i boken, trots allt de utsatts för så fortsätter de göra motstånd, de fortsätter med sina liv, de lyckas, de är framgångsrika. Det är inte bara att de berättar den historiska sanningen. De ger dessutom styrka till andra människor. De gav mig jättemycket. Jag fick en otrolig styrka.

Jag frågar vad hon tänker om den debatt som pågår just nu i många europeiska länder, vad som ska hände med IS-resenärerna.

– Jihadisterna måste hindras, deras vapen måste beslagtas, vad som ska hända sedan vet jag inte. Det är komplicerat, det ligger långt utanför den här boken. Men det är klart att jag vill ha ut dem ur mitt land. De har begått fruktansvärda krigsbrott, precis som Bashar al-Assad. De måste ställas inför rätta, precis som Assad behöver ställas in för rätta. Men det kommer sedan.

– Det här är en internationell och väldigt svår fråga. Det jag vill är att alla ska lämna in sina vapen och kriget stoppas. Men de länder som är engagerade
i den här konflikten, det de försöker skapa är en situation där det varken finns en beständig fred eller ett ständigt krig.

– De får tillgång till Syriens resurser på det viset, de kan ha kvar sina trupper och sina baser.

2012 mottog Samar Yazbek både Pinterpriset från brittiska PEN- klubben och Tucholskypriset från Svenska PEN, för sitt författarskap. Prispengarna använde hon för att grunda kvinnoorganisationen Women Now for Development, som arbetar till stöd för kvinnor i Syrien och på flykt från Syrien, och mot traditionella patriarkala strukturer. Under brinnande krig har organisationen de senaste fem åren arbetat med att bygga en fungerande civilsamhälle och stärka kvinnors position.

Hon räknar upp vad organisationen jobbar med genom att vika in ett finger i taget mot handflatan och trycka till det med tummen på motsatt hand. Ett ljudligt knak hörs varje gång.

– Vi hjälper till ekonomiskt och vi använder hjälp till självhjälp.

”Knak”.

– Vi bygger skolor och jobbar med alfabetisering.

”Knak”.

– Vi lär dem vad de måste kunna för att överleva i kriget, första hjälpen och sjukvård.

”Knak”.

– Vi hjälper kvinnorna att bli effektiva medborgare i samhället. Vi försöker skapa ett fungerande civilsamhälle, i hjärtat av kriget.

Organisationen har blivit ett av de största kvinnonätverken i Syrien, och omfattar över 11 000 kvinnor. Organisationen får stöd av bland annat Kvinna till kvinna och har byggt internetcenter och bibliotek.

– Jag drömmer naturligtvis om att skriva en bok också om detta arbete. Det är som ett mirakel, säger hon.

Den avtalade intervjutiden börjar ta slut, och som sista fråga undrar jag vad hon hoppas att boken ”19 kvinnor” ska lämna för avtryck.

– Förutom att den ska beskriva sanningen så ska den ge motståndet en röst. Och ge kunskap om den hör komplicerade situationen i Syrien. Jag vill att den blir en del av minnet för våra kommande generationer, så att de ska kunna gå tillbaka och se att jo, vi gjorde motstånd.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.