– Rapporten bekräftar ju bara det som redan varit känt i 30 år bland forskare. Nämligen att den nuvarande ekonomiska och teknologiska världsordningen är fullständigt ohållbar och att vi måste göra något väldigt radikalt. Saker kan gå väldigt galet, väldigt fort, när klimatet destabiliseras. Det har vi sett några exempel på under de senaste sommarmånaderna med skogsbränder, värmeböljor och översvämningar som varit mycket mer extrema än vanligt, säger Thomas Hylland Eriksen.

Människans utnyttjande av planetens resurser och utsläpp av växthusgaser är den direkta orsaken till den pågående klimatkrisen. Upphettningen av planeten fortsätter och idag är det varmare än det varit under de senaste 100 000 åren. Redan inom 20 år kommer den globala medeltemperaturen att ha ökat med minst 1,5 grader. Värmen leder till att nästan samtliga glaciärer och inlandsisar smälter allt snabbare, vilket leder till stigande havsnivåer.

Ett tydligt samband finns också mellan klimatkrisen och de extrema värmeböljor, den extrema torka eller å andra sidan skyfall, som olika delar av världen skådat under de senaste tio åren. Allt det här fastslog FN:s klimatpanel IPCC som obestridliga fakta i sin stora vetenskapliga rapport om bakgrunden till klimatkrisen, som presenterades i början av augusti.

IPCC:s dystra slutsatser har kommit lägligt inför att den radikala miljörörelsen Extinction Rebellion, XR, arrangerar sin transnationella protestvecka Nordic Rebellion i Oslo den 21-29 augusti. XR har fått alltmer uppmärksamhet under de senaste åren för sina aktioner som syftar till att synliggöra klimatkrisen. Aktivisterna arrangerar icke-våldsaktioner som bygger på civil olydnad, bryter mot lagen och accepterar att de kan bli arresterade. Protestveckan i Oslo är den första gången XR-aktivister i både Norge, Sverige, Danmark och möjligtvis även Finland samarbetar.

Deltar i aktioner

Thomas Hylland Eriksen är en framstående akademiker och skribent och har i många år utmärkt sig för sin forskning om globalisering, identitet och nationalism. Ända sedan tonåren har han också haft ett stort intresse för miljöfrågor. Han stöttar öppet XR och har flera gånger själv deltagit i rörelsens aktioner.

– XR skiljer sig från traditionella miljörörelser genom att de genomför aktioner men saknar ett stort program. De har bara några punkter om att det är bråttom och nödvändigt att göra något. Det tar för lång tid att arbeta genom etablerade institutioner som politiska ungdomsförbund och fackförbund. Jag ser på XR som en slags katalysator som kan få fart på processen. Kanske kan folk tänka att de går lite för långt och är lite för radikala, men då kan vi kan hitta en mellan­position och då har vi klarat att flytta diskursen lite.

Protesterna under Nordic Rebellion ska riktas mot banker och finansintressen i Norden som finansierar fossila projekt i allmänhet. Men också specifikt mot det som gjort Norge till ett både ohyggligt rikt land och en riktig skurkstat när det kommer till klimatkrisen: den mycket omfattande oljeutvinningen i Nordsjön, som bidrar till utsläppen av växthusgaser.

Oljan förädrade Norge

Oljeutvinningen och dess vinster har förändrat det norska samhället i grunden under de senaste decennierna. Landet har sedan länge gjort sig ekonomiskt beroende av oljeindustrin, som en väg bort från en situation som betraktades som mycket värre än vad den egentligen var.

– När oljeäventyret först började i Norge på 1970-talet så hade man en föreställning om att Norge var ett relativt fattigt land. Det stämde inte, men det gick inte fullt lika bra som i Sverige. Norrmännen såg upp till Sverige som var lite rikare, hade en lite högre levnadsstandard, var lite mer välorganiserat. Ni hade Ikea och Abba och Björn Borg. Man var lite avundsjuka på svenskarna, berättar Thomas Hylland Eriksen.

– Så därför betraktades det som ett mirakel, när oljan blev funnen. Det fanns inte någon fråga om att man inte skulle utvinna oljan, det var otänkbart.

I de internationella förhandlingarna om vilka som skulle få exploatera naturresurser i Nordsjön lyckades Norge också lägga vantarna på cirka 60 procent av hela området. Detta tack vare att Norge hade några väldigt skickliga förhandlare och för att norrmännen hade utnyttjat några små områden med fiskebestånd sedan tidigare. Även denna förhandlingsframgång betraktades som ett mirakel.

Själv kallar Thomas Hylland Eriksen oljan för en tragedi och en katastrof för Norge. Med målande exempel har han satt fingret på hur oljan också har påverkat norrmännens självbild.

– Från 1980-talet har vi fått en absurd rikedom som är helt oförtjänt och som bidrar till att ödelägga planeten. Men rikedomen har också lett till en föreställning om att vi inte behöver lära något av någon annan, för vi har uppnått allt.

Saknar projekt

Samtidigt har han i en bok som kom på svenska för några år sedan, ”Jakten på lycka i överflödssamhället”, liknat Norge med Stora stygga vargen om han hade lyckats fånga och äta upp de tre små grisarna. Norrmännen ligger på soffan, ser på Netflix, dricker öl och har ingen aning om vad de ska göra imorgon. Landet saknar kort sagt ett projekt. Norrmännen önskar vara handlingskraftiga, men är det motsatta i praktiken.

Enligt Thomas Hylland Eriksen skapar allt detta en djup motsättning i den norska självförståelsen – vilket påverkar Norges villighet och förmåga att ta klimatkrisen och de globala diskussionerna om den på allvar.

Landet saknar för all del inte exempel på klimatkrisen. Världens nordligaste samhälle ligger på norska Svalbard. Därifrån har det kommit högst alarmerande rapporter om konsekvenserna av den globala upphettningen. Plötsligt så börjar det regna på vintern som aldrig förr. Under sommaren i år har Norge också haft extremt mycket tropiskt störtregn, precis som flera andra europeiska länder.

Till skillnad från den svenska 1900-talspolitiken som lett till omfattande urbanisering har man i Norge tvärtom satsat på decentralisering. Landsbygden är långt mer levande och bebodd, norrmännen lever närmare naturen. Ändå finns det inte någon stor förståelse för att oljeindustrin och klimat­krisen påverkar också Norge, säger Thomas Hylland Eriksen.

– Jag tror att något av det som sker är att människor snabbt vänjer sig vid det nya. Norrmän har också en föreställning om att vi är duktiga när det kommer till miljöfrågor, eftersom vi har så mycket vacker natur. Men det stämmer ju inte. Jag tror att många även litar på regeringen när de säger att världen behöver olja och vår olja är bättre än andras, därför bör världen köpa av oss.

Lätt att vilja rädda världen

De norska makthavarna är för all del inte oinformerade om klimatrapporter och diskussioner i omvärlden. Redan 1987 tog landets statsminister Gro Harlem Brundtland fram rapporten Our common future, som fastslog att resurserna i världen är begränsade och att det är viktigt att inte bara tänka på ekonomisk tillväxt. I FN talade hon om att rädda världen. Men samtidigt fokuserade hon just på ekonomiskt tillväxt hemma i Norge och bidrog till att utvidga oljeutvinningen i Nordsjön.

– Det är lätt att vilja rädda världen, men mycket vanskligare att rädda ditt eget land och att få folk som bor i ditt land att stötta din egen politik. Så den här självmotsägelsen mellan miljön och ödeläggelse går några år tillbaka i det norska samhället, säger Thomas Hylland Eriksen.

Samma sak hände när den före detta statsministern Jens Stoltenberg förlorade valet 2013 och sedan för en kort period blev FN:s klimattalesperson. Då började han plötsligt tala om den väldigt allvarliga klimatsituationen, med en djupare bekymringsrynka mellan ögonen än han någonsin haft när han talade om samma sak under de åtta år han satt vid makten i Norge.

Norges politiker måste förvisso ta hänsyn till att oljeindustrin genererar väldigt många jobb, som är svåra att ersätta i en handvändning. Men samtidigt ligger de bakom vad kritiker ser som omfattande försök till greenwashing. Andra talar om ett undermåligt försök till klimatkompensation. Norge har tidigare varit den största donatorn till Brasiliens Amazonasfond, men ströp pengaflödet 2019 – paradoxalt nog av miljöskäl, eftersom den brasilianska regeringen öppnade upp för omfattande trädavverkning i Amazonas. 2019 slöt Norge också ett avtal om att ge Gabon 150 miljoner dollar för att förhindra skogsavverkning i det afrikanska landet. De första utbetalningarna skedde tidigare i år.

– Men om man ser på effekterna av projekten i Amazonas eller Gabon mot effekten av det vi gör i Nordsjön, så är det ett enormt glapp. Det hjälper inte. Så de tunga och viktiga lärdomarna är att Norge måste sluta att producera fossilt bränsle, men det finns det ingen politisk vilja till, säger Thomas Hylland Eriksen.

Den lokala älven

Hoppet, som han ser det, står istället till radikala miljörörelser som XR. Och den nya tidens teknologiska innovationer har skapat möjligheter till en nya slags gränsöverskridande kamp. I tidigare generationer av miljörörelser har det ofta hetat att man ska tänka globalt och handla lokalt. Men nu kan man lika gärna göra tvärtom, menar Thomas Hylland Eriksen, när teknologin har skapat möjligheter till nya typer av nätverk som gör att man inte längre behöver ha en skarp gräns mellan det lokala och det globala.

– Jag brukar säga till miljörörelsen så ofta jag kan, att vi gärna ska ha en så lokal förankring som möjligt i lokala problemställningar. Det är där engagemang ofta börjar, när du har en personlig erfarenhet av att något inte är som det ska. Men man kan samtidigt samarbeta internationellt. XR och liknande rörelser bör tänka ännu mer på hur de ska få till en global organisation som inte är hierarkisk, säger han.

– Det har varit mycket diskussion om detta i klimatdebatten också: bör vi tänka top-down eller bottom-up? Bör vi ha förpliktelser i ett klimatavtal som alla statsöverhuvuden skriver under på? Eller bör vi göra som lokala gräsrotsrörelser och fokusera på den lokala älven, på det lokala motorvägsbygget? Jag tror det går att eskalera sidledes, genom lokala initiativ som är extremt konkreta. Det är framtidens organisationsform när det gäller sociala rörelser. 

Tre snabba frågor

Vad var det som först gjorde dig intresserad av miljöfrågor?

– I mitten av 1970-talet var det mycket prat om FN-rapporten Limits to Growth, som berättade att resurserna på planeten är begränsade, människorna blir allt fler, vi förbrukar allt mer och vi måste göra något åt det, annars blir det väldigt galet. Den rapporten gjorde ett djupt intryck på mig, även om folk på den tiden kunde vara lite överdrivet pessimistiska och sa att planeten skulle vara obeboelig innan år 2000.

Hur tror du världen kommer se ut om 20 år?

– Det kommer inte se bra ut, när det finns så många tecken på att en väldigt grundläggande destabilisering är på väg. Några havsområden kommer bli tomma på fisk, både på grund av överfiske och på grund av klimatförändringar. Det kommer bli sämre produktivitet inom jordbruket så att stora delar av världen inte kommer kunna producera mat. Så du kommer få massa migration till Skandinavien och Kanada och så vidare.

Vad för ord vill du särskilt skicka med de som läser denna artikel, som vill förändra sin lokala kontext?

– Vi måste börja tänka på vad som ger livet mening. Det viktigaste för de flesta av oss är i stort sett helt klimatneutrala saker, som relationer till andra människor. Man måste prova att agera mot bakgrund av hur vi vill bli ihågkomna om 100 år. Ska vi vara de som körde oss rakt in i helvete, trots att vi visste vad vi gjorde, eller var det vi som klarade att byta riktning?

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.