Denis Mukwege: ”När du inte tillåts höja rösten i klagan, då kan du inte heller få någon hjälp”

1999, året efter krigsutbrottet i Kongo-Kinshasa, grundade han Panzisjukhuset i östra delen av landet. De systematiska och brutala våldtäkterna av flickor och kvinnor kom att känneteckna kriget. Offer så unga som spädbarn fördes till sjukhuset med söndertrasade underliv.

Numera är han globalt hyllad för sitt banbrytande arbete inom gynekologi, en prisad människorättsaktivist – och uttalad feminist.

Men Denis Mukwege, liksom hans familj och anställda, har fått betala ett högt pris för hans engagemang. ”Så fort jag hade bestämt mig för att vidga mitt uppdrag till att bli ett språkrör för kvinnorna på sjukhuset och inte bara deras läkare, så började jag själv utsättas för olika former av hot”, berättar han i sin självbiografi, som nu kommit ut på svenska.

Han har utsatts för flera mordförsök. Vid ett sådant offrade hans nära vän sitt liv för att rädda honom. Även Mukweges politiska frispråkighet har kostat på. Han är en hård kritiker av inhemsk politik i Kongo-Kinshasa, Afrikas näst största land, och har bland annat kallat regimen ”förtryckande”. Men hans största engagemang är och förblir utsatta kvinnor.

Att bryta tystnaden kring sexuellt våld i alla dess former, från trakasserier till våldtäkt och incest, är det helt nödvändiga första steget för att kunna ta itu med problemet, menar Denis Mukwege. Vilka tabun ser han fortfarande idag? Mukwege svarar bistert att utvecklingen inte går snabbt nog:

– I det samhälle vi lever i, detta patriarkala samhälle, är tabut kring våldtäkt och sexuellt våld en konstruktion av samhället för att kunna hålla kvar kvinnor som mäns sexuella slavar. För när du inte kan berätta fritt om vad som drabbat dig, när du inte tillåts höja rösten i klagan, då kan du inte heller få någon hjälp.

På de flesta håll i det moderna samhället måste kvinnor fortfarande hålla tyst om övergrepp, säger Denis Mukwege.

– För om de tar bladet från munnen blir de förnedrade en andra gång. Oftast skyller vi på kvinnorna istället för att stödja dem. Så jag tror att om kvinnor bara kan få tala ut, bryta tystnaden och fördöma det de utsatts för – tids nog kommer vi då sluta att anklaga dem. Det blir istället förövarna som får stå till svars och tvingas förklara varför de agerade som de gjorde, varför de begick handlingar som är förbjudna i lag.

Tabut Denis Mukwege talar om upprepar sig just nu på vår egen kontinent. I min nya reportagebok ”Slava Ukraini! Kvinnors motstånd under Rysslands krig” intervjuar jag Matilda Bogner, chef för FN:s team i Ukraina som samlar in bevis på krigsbrott. Efter att ryska trupper lämnat ett område kände sig manliga myndighetspersoner trygga att tala fritt med FN:s utsända: ”Men när vi frågade dem (…) om de kände till några incidenter av sexuellt våld, sa de att ja, det gjorde de. Men att de inte ville tala om saken. De berättade att offren skämdes och att de inte ville säga något av respekt för dem. Inte att offren borde skämmas, men att det var ett faktum att de gjorde det.”

Man förstår vilket oerhört kraftfullt vapen tystnad är för en våldtäktsman.

Folk vill skydda de som har utsatts, vilket är en god och förståelig instinkt, fortsatte Bogner: ”Men det är intressant att notera hur en uppsättning grova övergrepp som folk är villiga att berätta om utgörs av helt fasansfulla brott. (…) Men sexuellt våld betraktas som något… annorlunda. Lika hemskt, absolut, men annorlunda. Något som man inte talar öppet om.”

Denis Mukwege nickar när jag återger analysen från krigets Ukraina. Våldtäkt är ett lika globalt som effektivt vapen för att skada civilbefolkningar. Återigen är att bryta tystnaden det enda sättet för kvinnorna att ta tillbaka makten, säger han:

– Om män sedan kan börja förstå att ”om jag våldtar, då kommer kvinnan alltid att tala ut om det, och mitt agerande kommer alltid otvetydigt att fördömas” – då tror jag att män kommer att tänka sig för innan de begår en våldtäkt. För de kommer vara medvetna om att ”okej, nu är jag på väg att göra något som kommer att leda till konsekvenser för mig”.

Det starka tabu som fortfarande omgärdar sexuella övergrepp och lägger skulden på offret, förklarar också varför övergrepp inom familjer kan fortgå, säger Denis Mukwege:

– Familjemedlemmar, till och med kvinnliga sådana, kan uppmana den drabbade att hålla tyst. Så man förstår vilket oerhört kraftfullt vapen tystnad är för en våldtäktsman, för att kunna hålla kvar offret i sin makt.

I sin bok berättar Denis Mukwege om otaliga initiativ för att stärka kvinnors rättigheter och stoppa sexuella övergrepp, från Take Back the Night-kampanjen i USA på 1970-talet till vår tids metoo-rörelse. Att kampen drivits av kvinnor trots att det är män som är förövare har inte gått honom förbi. För att kunna förhindra våldtäkter måste vi fråga oss varför det finns så många dåligt upplysta och ohyfsade män i världen till att börja med – och varför de goda, respektfulla männen så länge har varit tysta, skriver han. Vad är hans eget svar på den frågan?

– Jag är säker på att de goda männen är i majoritet. Men: Det är en tyst majoritet. Det främsta sättet att minska sexuella våldsdåd är att goda män tar steget och börjar lyfta det här problemet.

Många verkar anse att det inte angår dem: ”Men jag är ju ingen våldtäktsman”?

– Ja: ”Jag är ju en sjysst kille?” Och visst, det är såklart bra att du inte våldtar – men du måste gå längre än så! Du måste skydda andra. Du har ett ansvar som samhällsmedborgare att se efter dina medmänniskor.

Denis Mukwege säger att han ser ett stort behov av bra manliga förebilder i vår tid.

– Män som inte bara säger offentligt att de inte begår övergrepp, utan också att de är emot det. Om pojkar kan förstå att du kan bli en framgångsrik fotbollsspelare, till exempel, och samtidigt vara en man som försvarar kvinnors rättigheter – det kan skapa verklig förändring.

De goda männens tystnad är problemet, sammanfattar han.

– Vi kommer hela tiden tillbaka till det här med tystnader, och varför de är så skadliga.

Ganska snart efter att metoo-vågen hade svept över världen kunde man observera hur männen försökte ta tillbaka kvinnornas nyvunna makt, konstaterar Mukwege.

– Så du förstår: Kvinnor måste ta tillbaka sina ord. När de gör det kommer de att få större makt och inflytande. Och först då kan vi börja prata om och arbeta för jämställdhet på allvar.

Men när kvinnor faktiskt vågar tala ut, då – men manliga domare, poliser, advokater och så vidare inte tar dem på allvar, eller till och med motarbetar dem? Bör man utbilda dessa män så att de hanterar problemen bättre, eller helt enkelt försöka få in fler kvinnor på dessa nyckelpositioner?

– I min bok skriver jag om ”positiv maskulinitet”, och jag tror att det är en fråga om utbildning. Det finns många som sitter på höga positioner och avkräver kvinnor svar: ”Hur kunde det här hända?” Men det är våldtäktsmannen som borde stå till svars! Och det här är en fråga om bristande kunskap. Jag är övertygad om att vi måste utbilda våra pojkar. Många av oss vet vad som är rätt och fel, men det faktum att kvinnofientliga attityder fortfarande är så spridda, visar att problemet ligger på samhällelig nivå. Även om det skiljer sig åt mellan länder – läget är olika i till exempel Spanien och Sverige – existerar de här idéerna världen över.

När en kvinna framför ett klagomål eller gör en anmälan, då ska hon uppfattas som tillförlitlig, understryker han.

– Även om hon exempelvis har druckit. Att dricka alkohol innebär inte att du får våldtas.

Till syvende och sist handlar det om människovärde, avslutar Denis Mukwege:

– Samhället behandlar och bemöter fortfarande inte kvinnor som jämställda med män. Kvinnliga brottsoffer krävs på bevis av systemet – det är ju helt bakvänt!