Dokumenten innehöll en studie över USA:s inblandning i Vietnam mellan 1949 och 1971 och visade hur president efter president ljugit om USA:s planer och förehavanden, inte bara för folket utan även för kongressen. Dokumenten, 3 000 sidor analys och 4 000 sidor officiella sekretessbelagda dokument, visade också att analytiker länge vetat att kriget inte gick att vinna, ändå fortsatte man att skicka trupper.

Daniel Ellsberg hade tillgång till dokumentet genom sitt arbete som krigsanalytiker på företaget Rand Corporation, som försåg amerikanska myndigheter med djupgående analyser. Hans bild av kriget ändrades när han besökte Vietnam för utrikesdepartementets räkning och upptäckte att det han såg och upplevde på plats inte stämde överens med den bild av att USA gjorde framsteg i kriget, som upprätthölls därhemma.

– Jag kom tillbaka från Vietnam övertygad om att kriget var hopplöst, vi skulle inte uppnå någonting. Vi dödade människor utan något som helst rättfärdigande och det var tvunget upphöra. Pentagondokumenten gjorde mig också övertygad om att det inte gick att påverka från insidan. Det blev tydligt att mängder av människor hade uppmanat presidenter att dra sig ur kriget, utan resultat. Det pentagondokumenten visade mig var att det var nödvändigt med ett folkligt tryck mot kongressen. Så jag läckte.

Under rättegången kring de läckta dokumenten var det en fråga Daniel Ellsberg försökte att undvika att svara på. Hur lång tid det tagit att kopiera dokumenten. Det skulle nämligen kunna avslöja att han hade kopierat mer, lika många sidor till. Ytterligare ett avslöjande, som dock inte skulle komma att se dagens ljus. Vi får anledning att återkomma till det.

Det såg ut som att du skulle få 115 år i fängelse, hur förberedde du dig för det?

– Jag tänkte förstås att det inte skulle bli så trevligt. Men jag tänkte att jag kanske skulle lära mig spela gitarr. Jag hade varit med marinkåren på ett fartyg i sex månader och tänkte att det inte skulle vara helt olikt det. Som de miljoner soldater som åkte till Vietnam hade jag också riskerat livet, när jag trodde på kriget. Vi alla riskerade våra kroppar. Jag kände att jag också borde vara beredd att riskera min frihet eller mitt liv för att stoppa kriget, när jag då hade insett hur fel det var.

Rättegången ogiltigförklarades dock. Det visade sig att Nixonadministrationen vidtagit ett flertal kriminella åtgärder, som olaglig avlyssning av Ellsberg och personer runt honom, inbrott hos Daniel Ellsbergs psykolog i syfte att hitta komprometterande material. Det ska också ha funnits attentatsplaner mot Daniel Ellsberg. Domstolen slog fast att detta gjorde en rättvis rättegång omöjlig och åtalet ogillades.

– Jag fick frågan utanför domstolen den dagen vad jag skulle göra nu. Jag sa att jag hade varit i domstolen 4,5 månader och nu var jag inte beredd att sluta tvärt, så jag skulle gå på andra personers rättegångar, berättar han och hänvisar till de Nixonanknutna personer som då riskerade åtal och senare kom att dömas till fängelse.

– Men det var på skämt. På allvar sa jag: jag vill älska med min fru i varje typ av klimat. Och det har vi gjort också.

Vad gjorde ni den kvällen?

– Vi bjöd faktiskt in jurymedlemmarna till en fest. De flesta kom. De hade suttit i rätten i 4,5 månader, jag vet inte vad de kände inför att berövas möjligheten att döma. Flera sa att de aldrig hade dömt mig för brott mot den nationella säkerheten. När det kommer till stöldåtalet så var läget oklart. Kopiering, som var en ny teknik, var inte ett brott på den tiden. Så där var de osäkra.

Vad gjorde du sen?

– Jag fortsatte att arbeta mot kriget fram till krigsslutet. Det var aktivism på heltid.

Du hade en affinitetsgrupp med bland andra Noam Chomsky och Howard Zinn, vem bestämde i gruppen?

– Ingen, vi var anarkister! Ok, vissa kanske skulle påstå att det var jag. Howard har senare påstått att jag använde mina kunskaper från marinkåren att beordra runt de andra vid aktionerna, men jag kände det inte så. Vi var alla tillsammans.

Dokumenten slog ner som en bomb, men kriget fortsatte och Nixon blev omvald. Kände du någonsin att du gjort det förgäves?

– Ja, det kändes som att inget hade hjälpt. Jag var en del av antikrigsrörelsen och det verkade som att hela rörelsen inte haft någon effekt. När Hanoi bombades julen 1972, något som Olof Palme jämförde med Treblinka och andra massakrer, då kändes det som att hela rörelsen inte haft någon effekt. Men det visade sig inte vara sant. Nixon hade vidtagit kriminella åtgärder mot mig, för att jag inte skulle släppa fler hemligheter, och det, tillsammans med Watergate, fick honom på fall, vilket gjorde att kriget blev möjligt att avsluta.

– Men redan tidigare var Nixon tvungen att dra tillbaka trupper på grund av antikrigsrörelsen, och kongressen var redo att dra tillbaka finansieringen av kriget, så rörelsen hade effekt även tidigare.

Ditt avslöjande handlade om hur flera presidenter fört folket bakom ljuset. Får du flashbacks till den tiden nu när ni har en president med en flexibel inställning till sanning?

– Ja, vi återupplever det nu. Men inte bara nu. Om någon hade läckt Pentagondokumentens motsvarighet om Afghanistan hade de låtit precis likadant. Och Irak, där var det mer ren aggression än något annat vi har sett sedan andra världskriget, från USA:s sida.

Jag tänker också på Nixons förakt mot media.

– Ja, absolut, vi upplever Watergate-perioden igen. Det är omöjligt att ignorera den kriminalitet som pågår just nu. Men det är två år kvar till valet. Ett avsättande av Trump skulle ge oss Mike Pence som president. Jag tror inte att han kommer vara bättre än Trump. Han skulle kunna bli värre.

Åter till den andra halvan av dokumenten, de som Daniel Ellsberg inte släppte i samband med Pentagondokumenten. De berörde kärnvapenprogrammen och återigen ett förande av folket bakom ljuset när det kom till riskerna och motiven. Daniel Ellsberg valde att vänta med att släppa dem, för att de inte skulle överskugga Pentagondokumenten, vars mål var att få stopp på kriget, en fråga han inte ville äventyra. Istället gav han dem till sin bror som grävde ned dem i sin kompost. Själv befann sig Daniel Ellsberg och hans hustru Patricia på hemlig plats för att hinna sprida Pentagondokumenten innan FBI hittade dem. Dagen efter att brodern flyttat de andra dokumenten från komposthögen till en soptipp, där han grävt ner dem, kom civilklädda män och sökte igenom komposthögen. Från sitt gömställe under soptippen kom dokumenten dock aldrig fram. En tropisk storm gjorde att de inte gick att hitta igen, trots sökande med bulldozer. Kontentan av de dokumenten släppte dock Daniel Ellsberg förra året, i boken ”The Doomsday machine: Confessions of a nuclear war planner”, om hans tid som kärnvapenanalytiker och vad han upptäckt under den tiden.

Du arbetade som strateg inom kärnvapenprogrammen, vad ändrade din åsikt om dem?

– Det ändrades aldrig. Jag var emot användningen av kärnvapen redan innan Hiroshima. Jag lärde mig om kärnvapen nio månader tidigare under en diskussion i skolan och jag var emot tanken på att använda dem. Men jag accepterade länge tanken om avskräckning och att vi kanske behövde några kärnvapen. Men när jag 1961 förstod att det inte fanns någon fara för en överraskningsattack från Sovjet, de planerade inget sådant, ändrades även det. Det som också förändrades var samma sak som med Vietnam, att jag insåg att jag måste göra mer än att arbeta från insidan. Min plan var att släppa även dessa dokument. Men så försvann de.

Istället vände Daniel Ellsberg sin energi mot att bygga en rörelse.

– Jag ville hjälpa till att bygga en rörelse mot kärn-
vapnen, liknande anti-krigsrörelsen. Vi fick till en sådan rörelse som bidrog till att få ett stopp på kapprustningen, tack vare Gorbatjov och Reagan så småningom. Slutet på kapprustningen representerades av INF-avtalet, 1987.

INF-avtalet mellan Sovjetunionen och USA om kärnvapennedrustning genom att avskaffa medeldistansrobotar, brukar ses som början till slutet på kalla kriget. Samma dag som intervjun med Daniel Ellsberg gjordes meddelade USA och sedan även Ryssland att de drar sig ur INF-avtalet.

– INF-avtalet var en av antikärnvapenrörelsens största segrar. Det rivs nu upp i vad som ser ut att vara ett nytt kallt krig. Så vi måste göra om allt det arbetet igen, och det snabbt. Det vi ska komma ihåg är att Kubakrisen, när världen var en hårsmån från ett kärnvapenkrig, handlade om just medeldistansrobotar.

Man brukar säga att teknologi utvecklas snabbare än vår förmåga att kontrollera den. Kärnvapen har funnits i många decennier nu. Har vi blivit sämre eller bättre på att kontrollera dem?

– Under en tid så syntes förbättring, under Reagan och Gorbatjov och även efter det syntes en rörelse mot nedrustning, men inte till den grad att effekterna inte skulle bli desamma. Ett kärnvapenkrig 20 år efter INF-avtalet hade fått exakt samma konsekvenser som innan, att alla dör i en atomvinter (När stoft från kärnvapenexplosioner och efterföljande bränder fyller atmosfären och stänger ute en stor del av solljuset och skapar en köldperiod på flera år och därpå följande missväxt och svält. Reds. Anm.). Och så är det fortfarande. Men det som är värre är att de framsteg som gjordes i att minska antalet missiler har stannat av.

– Du behöver inte så här många för att förstöra hela jorden, det kan du göra med betydligt färre vapen. Om ingen av kärnvapenmakterna hade fler än tio skulle risken för atomvinter vara borta.

En helt annan fråga. Förra veckan råkade USA:s nationella säkerhetsrådgivare visa en anteckning som löd ”5 000 soldater till Colombia” under en pressträff om Venezuela.

– Det är fruktansvärt.

Med din bakgrund som krigsstrateg, skulle du säga att det var av misstag eller medvetet anteckningen visades upp?

– Det kan vara vilket som. Att det är medvetet är mer sannolikt. Men strategi eller inte, det är idén som är det chockerande. Idén att skicka trupper till Venezuela vore hundra procent aggression, ett brott mot freden. Att det diskuteras öppet borde vara chockerande, om det inte var för att det hände hela tiden. Det visar förfallet av internationell politisk diskurs. Det är inte bara Trump, Irak hände under George W Bush. Det är hemskt.

– Jag kan inte minnas när USA gått in med trupper nedanför Centralamerika. Vi har gjort dolda operationer förstås, men att faktiskt skicka trupper. Jag hoppas att Latinamerika starkt vänder sig mot det, men det ser inte ut så. Det ser ut som att de är för ett regimskifte, genom en imperialistisk amerikansk politik.

Slutligen, det diskuteras just nu om Sverige bör skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud eller inte. Vad anser du?

– Vi sitter här i Olof Palme-centret och kan fråga oss, vad hade Olof Palme gjort? Han hade rekommenderat att signera och ratificera det, det tvivlar jag inte på.

– Avtalet är inte perfekt. Det är inte så välutrett, men det har kommit till efter förhandling och det är det enda officiella dokument som stigmatiserar det som borde stigmatiseras, nämligen användande av kärnvapen utan att först ha blivit attackerad med kärnvapen, den policy Nato har. Om Sverige inte skriver under understödjer man de länder som har policyn att de förbehåller sig rätten att använda kärnvapen utan att först ha blivit attackerade med kärnvapen. Sverige borde inte vara på Natos sida i detta.

– Som Greta Thunberg skulle ha sagt: Det här är en svart-vit fråga.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.