BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Varför tror du att folk plötsligt vill läsa om finansvärlden?
– Det fanns inget avslut efter 2008. Ingen sattes i fängelse, det fanns ingen tydlig analys eller diagnos över vad som gått fel. Så vi hade inget botemedel. Det var bara tillbaka till business as usual. Det tror jag ligger bakom att folk vill lära sig mer om finans.
– När krisen slog till var det ingen som fattade vad som hände, ens i finansvärlden. Det var det jag började förstå när jag pratade med dessa över 200 människor i branschen. De får sin förståelse av krisen från samma böcker som jag. Jag tänkte först att boken Fool’s gold av Financial Times-journalisten Gillian Tett, måste vara en helt briljant bok som fått allting rätt, för allt jag hör från dessa insiders är samma saker som jag har läst där. Fram tills jag insåg att de också har läst den. Det är därifrån de har fått sin förståelse av krisen, inte genom att branschen har någon som helst självkännedom.
Kan få sparken när som helst
Boken bygger på intervjuer med över 200 människor i finansvärlden, under loppet av två år. Utgångspunkten var att försöka förstå vad som hänt när finansvärlden kraschade 2008. Det blev ganska snabbt tydligt att inte ens branschen själv förstod det allt mer komplexa finanssystemet.
Finanssektorn växer, en större och större del av den totala ekonomin är nu i händerna på finansvärlden. Vem är det vi betror med alla dessa pengar?
– Det vet de nog inte ens själva längre. Organisationerna känner inte sig själva. De som jobbar med interna kontroller, som ska ha överblick över allting, de berättade att de har ingen aning om vad som pågår. Det går inte att överse allt detta. Det är för komplext, ingen litar på någon. Folk kan få sparken när som helst, eller rekryteras till någon annan när som helst. Och vi är på väg att göra om exakt samma misstag, nya krascher kommer komma.
Du beskriver kulturen på handelsgolven som amoralisk, men är det här egentligen en fråga om moral?
– Det handlar om en amoralisk kultur, inte omoralisk, det handlar inte om att bryta lagar, som i The Wolf of Wall Street. Det handlar om att ingen känner något ansvar och därför har alla ett väldigt kortsiktigt perspektiv. Jag kan sälja det här derivatet till Nordea eller Finnair och jag vet att de inte förstår vad de köper. Men jag ger dem ett kontrakt, som de ändå inte läser. Allt du behöver göra för att vara en bra människa är att inte bryta mot lagen.
– Sedan pratar man aldrig om det faktum att bankerna har gigantiska lobbymaskiner, så de påverkar hur lagarna skrivs. Så de kan sedan säga, men jag bröt inte mot lagen, men lagen är i princip skriven av dem själva och anpassad efter deras behov. Det finns en stor kampanjfinansieringskorruption där politiker köps. Så det är väldigt problematiskt att gömma sig bakom lagarna. Det är därför ingen känner vare sig ansvar eller skuld. Visst, ja kraschade världsekonomin, det är katastrof, men jag bröt inte mot lagen.
– Men nej, det handlar egentligen inte om kultur eller moral eller människorna, det handlar om incitament och vilken moral och vilka beteenden de incitamenten skapar. Kokainsnortande, skrupelfria och giriga börshajar är en extremt populär bild. Men de är som oss, de jobbar hårt, men de befinner sig i en perverterad miljö. Där de om de tar gigantiska risker får fantastiska belöningar. Om det går fel så får det inga konsekvenser alls.
– Det ekonomistiska språket gör att vi ofta pratar i termer av incitament och nytta inom helt andra områden. Vänskap handlar om att maximera egennytta, att ge till välgörenhet handlar om egennytta, att få sig själv att må bra, och så vidare. Men när ekonomerna tittar på bankerna har de plötsligt glömt det där med incitament och nytta. Det pratas istället om att vi måste få en bättre kultur eller börja prata etik. Men problemet är väldigt enkelt och det handlar inte om etik, det handlar om incitament. Och incitament nummer ett är att du kan få sparken på fem minuter.
När Alan Greenspan, ordförande för USA:s riksbank fram till 2006, ombads förklara inför kongressen vad som lett fram till krisen 2008, så uttryckte han att han aldrig hade trott att folk skulle dra ner sina egna banker i detta, vad tänker du om det?
– Problemet med det uttalandet är att ingen ser på sin arbetsplats som "sin bank", du kan få sparken när som helst. Du kan kliva ut ur dörren inom loppet av fem minuter för att du har blivit erbjuden ett bättre jobb och du kan eskorteras ut av säkerhetsvakter lika fort för att du har fått sparken. Du går på toa och när du kommer tillbaka är kollegan borta. Det kallas avrättningar, och det händer hela tiden. Det här gör att ingen har ett långsiktigt perspektiv. På Goldman Sachs sparkas de sämst presterande två procenten varje nyår.
I boken beskriver Joris Luyendijk hur finansanställda, när de började förstå vad som var på väg att hända 2008, när börserna började rasa, blev skräckslagna. Flera ringde hem, bad sina sambos förbereda barnen på evakuering, investera i guld, flytta pengar. Det finns till och med rykten, som Joris Luyendijk menar kommer från trovärdiga källor, om finansanställda som försökte få tag i vapen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vad var det de föreställde sig?
– En stad som London med åtta miljoner invånare, med butiker som har små lager av effektivitetsskäl, om bankomaterna plötsligt slutade leverera pengar, om transporterna till butikerna slutade komma, för ingen hade betalat leverantörerna, för att finanssystemet har kraschet. Bensinstationer, matbutiker, apotek får inte sina leveranser och alla åtta miljoner invånare hör talas om detta på samma gång. Alla inser att pengar, mat, bensin och mediciner är på väg att ta slut. Kommer det bli plundring i hela staden? Polisen skulle inte ha någon chans att hålla ordning. Det behöver inte hända. Grekland kom ganska nära en sådan situation, men där betedde sig folk inte så.
– Jag hade ingen aning om hur centralt finanssystemet är. Jag utbildades vid ett väldigt vänsterinriktat universitet och vi var besatta av CIA och oljebolag. De var de stora bovarna. Men nu har jag börjat känna att bankerna och centralbankerna utgör en sådan otroligt stor kraft. Det är ditåt vi ska titta.
När man läser dig och exempelvis Michael Lewis Flash boys, så får man känslan av att finansvärlden har spårat ur. Det är så komplext. Det är algoritmer som handlar med varandra i så kallade dark pools och lurar småsparare, vem som kan göra bäst klipp beror på längden på fiberkabeln mellan din dator och börsen. Men sedan tänker jag, spårat ur från vad då? Har finansvärlden någonsin varit "rättvis"?
– Kanske inte rättvis, men mer stabil. Tittar man på antalet finanskriser, så var det flera fram till 30-talet. Sedan under en lång period var det inte det, fram till 90-talet då politikerna, Tony Blair och Bill Clinton och dem, gav bankerna vad de ville ha. Sedan hade vi krascher igen. Och finansvärlden borde vara mycket mindre, några procent av den totala ekonomin.
– Det är så många olika problem som behöver åtgärdas. Det är de som inte bryter mot lagen, men ändå kraschar världsekonomin. Sedan är det de som bryter mot lagen, men kommer undan med det, eller få väldigt lindriga straff. Och sedan är det problemet med algoritmisk handel, som är väldigt teknisk, komplex och instrumentell. Algoritmisk handel har spårat ur, utan att någon kunde förutse det. Det kom från ingenstans.
– Om ett läkemedelsbolag ska introducera en ny medicin så måste den genomgå rigorösa tester innan den når marknaden. Men inom finans, kan du göra vad som helst tills det exploderar, sedan kommer regleringen, i efterhand. Medborgarna är labbråttorna i de här experimenten.
Finans kan kännas väldigt komplicerat. Måste vi fatta vad CDO:s och derivathandel är för något? Vad är den stora bilden?
– Vilket beteende belönas och vilket belönas inte? En sjuåring kan förstå detta.
Frågan är inte, vad är en Collateralized debt obligation? Utan varför vet inte ledningarna i bankerna vad det är? De visste inte för de brydde sig inte. De visste att om det smäller så kommer de inte hållas ansvariga. Kanske förlorar de sitt jobb och kan jobba på en annan bank. Kanske måste de ge tillbaka sin bonus? Det är ett oerhört milt straff.
Har toppen i dag större anledning att bry sig om vad som händer på handelsgolven?
– Jag anser inte det. För de är fortfarande inte personligt ansvariga. De riskerar ingenting.
– Vi tjänar så mycket pengar just nu. Huspriser trissas upp och därför tror folk att de är rika och därför kommer de konsumera. Sedan kallar vi det för tillväxt. Det finns fortfarande en idé att det måste ju gå väldigt bra om bostadspriserna stiger, men det är tvärtom. Det går bra för tillfället, för vi har skapat pengar ur ingenting genom bostadsbubblan. Det är kärnan.
Så vi skapar pengar ur ingenting. Någon måste ju betala i slutändan, vilka?
– De mest utsatta. Det är alltid de. Det är de som kommer betala för klimatförändringar och det är de som drabbas av finanskriser. Vi är inne i det största finansexperimentet i historien. Vi är i en period som saknar föregångare. Vi har aldrig skapat så här mycket pengar och dumpat på ekonomin och fortsatt hävda att pengar är kopplade till produktion.
Hur långt har man kommit med nya regleringar i USA och Storbritannien?
– Det har kommit många lagändringar, men de har inte fixat problemet. Eftersom jag är holländare använder jag alltid analogier med hav och fördämningar. Om du planterar träd på en fördämning som är för låg har mycket förändrats, men träden hjälper inte att stoppa vattnet, vi behöver högre fördämningar.
Så ser förändringarna och nya reglerna ur. Det är enorma mängder regler. På JP Morgan arbetar uppemot 30 000 människor som bara ska se till att banken följer alla regler, lokala och globala. Och vi behöver alla dessa regler, för vi fixade inte problemet. Alla dessa regler ska binda fast den stora jätten Gulliver.
– Grundproblemet är att de i toppen måste vara ansvariga. Om en bank kollapsar, ska det drabba dem. Om de vore det, skulle de skala ner komplexiteten, för det vore i deras intresse att experimentella finansprodukter inte smäller, de skulle vilja se lojala medarbetare. De skulle införa en massa av de förändringar som lagstiftare nu försöker införa i regelverk. På många sätt är det det system vi hade fram till 80-talet.
– Men istället för att införa personligt ansvar och förbjuda vissa komplexa finansprodukter har vi infört tusentals regler.
Ser du någon politisk vilja att åtgärda detta?
– Nej.
Någon politisk rörelse då?
– Det är slående, jag gjorde nyligen en turné i Europa, i varje land, när jag pratar om svängdörrarna mellan politik och finansvärld – ena dagen jobbar du på riksbanken, nästa dag jobbar du i finanssektorn, ena dagen är du finansminister nästa jobbar du för en bank. Oavsett land så känner alla igen det. Och sett ur ett demokratiskt perspektiv att ilskan mot banker inte tas tillvara av politiska partier i opposition. Man väntar bara på att den ska blåsa över och väntar in nästa val. Sedan blir man förvånad när folk röstar på partier som Alternative für Deutschland, jag är inte alls förvånad. Det är samma i Storbritannien. Inte ens Jeremy Corbyn har en tydlig plan för hur bankerna ska tämjas.
Men det finns ju en massa ilska, bankskandal efter bankskandal, som skulle kunna kanaliseras i politik.
– Ja, när är det nog? Men det har istället riktats om till stöd för personer som Trump, som är mot "etablissemanget". Inga alternativ syns. Många känner inte igen sig i mainstreampartierna längre, politik har tappat status så enormt. En figur som Olof Palme, som formats av efterkrigstiden, sådana finns inte längre. De politiker vi har nu är så annorlunda. För dem är politiken en punkt på cv:t, några år i politiken och sedan vidare till "nya utmaningar". Det är inte politik som övertygelse, utan som karriärväg, det är en språngbräda in i 1-procenten. José Manuel Barroso (EU-kommissionens före detta ordförande, reds anm.) har ju gått till Goldman Sachs. Sedan är folk oroade över att EU tappar i legitimitet. Goldman Sachs är den bank som hjälpte Grekland frisera räkenskaperna och nu ska José Manuel Barroso bli rådgivare åt dem. Det är häpnadsväckande.
Var ser du motidéerna?
– Det är väldigt intressant att inga alternativa idéer kommer från de så kallade toppuniversiteten. Ekonomi har blivit synonymt med matematiska modeller och handelsskolorna är inriktade på att utbilda anställningsbara studenter. De utmanande idéerna kring ekonomi kommer från mindre universitet, och ofta från andra institutioner än den ekonomiska. David Graeber är exempelvis antropolog och Thomas Piketty är historiker.
Ser du något hopp att genom politisk organisering ta tillbaka makten från bankerna?
– Självklart, det måste man ha. Att vara cynisk inför att på politisk väg förändra gynnar bara cyniska politiker.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
