48 år senare ser Jan Lindholm tillbaka.

– Man trodde det skulle vara lugnt, säger han.

Nu sitter han på en stenmur intill Varnhems klosterkyrka, ett par mil norr om den där hagen. Lugnet har lämnat honom.

Kan ge nya reaktorer bränsle

Om regeringens planer går i lås står tio nya kärnreaktorer färdiga 2045. De behöver bränsle och nu stiger åter priset på uran. Sedan 2018 är uranbrytning förbjudet i Sverige, men det vill Tidöpartierna ändra på. Inom kort väntas ett utredningsförslag.

– Jag blir besviken, men inte förvånad om de river upp förbudet, säger Jan Lindholm. 

Sedan brister rösten.

– Jag är så pass gammal. Jag kan inte göra så mycket mer.

En stund senare blickar Anna-Karin Berglund ut över landskapet. 

– Skulle någonting vara mer värdefullt än det här?

”Jag är så pass gammal. Jag kan inte göra så mycket mer.”

Bild: Emanuel Hendal

Att man skulle gräva upp berget, bryta ner det, bara lämna slagghögar och sjöar med lakrester kvar.

Man kan tro att gruppen av oroliga skaraborgare har betalat vädergudarna inför Dagens ETC:s besök. En molnfri himmel spänner över Vallebygdens kullar. På Eggbysjön är ytan blank som i en turistbroschyr. Kort sagt en bra inramning för den som vill berätta om en natur som sjuder av liv, om kalkrika sjöar, artrika hagmarker och grundvattenreservoaren under deras fötter. Och om ängslan över att få se det gå förlorat för alltid.

Anna-Karin Berglund, som är engagerad i både Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet i Skara, sammanfattar sina farhågor.

– Att man skulle gräva upp berget, bryta ner det, bara lämna slagghögar och sjöar med lakrester kvar. Ett förött landskap, utan liv.

Bruna kuvert om inmutning

Urangruvor kräver utrymme. Även om halten uran i Skaraborg är högre än på de flesta håll i Sverige, skulle det krävas dagbrott som växer med en kvadratkilometer om året för att förse dagens sex svenska kärnreaktorer med uran. Den vetskapen göder oron hos Anna-Karin Berglund och de andra gruvmotståndare Dagens ETC möter. 

I jämtländska Oviken – som Dagens ETC tidigare berättat om – finns redan framskridna planer. I augusti lämnade Vanadis Battery Metals in en ansökan om att öppna en gruva. Eftersom uranbrytning är förbjudet handlar det än så länge om tillstånd för att utvinna vanadin ur alunskiffern. Men det australiensiska bolaget gör ingen hemlighet av att de också är intresserade av uranet om förbudet hävs.

Hornborgarsjön, känd som tillhåll för tranor på väg norrut på vårkanten, ligger mitt i det område i Skaraborg där uran döljer sig i marken.

Bild: Emanuel Hendal

I Skaraborg har bolag tidigare intresserat sig för alunskiffern. 2010 damp ett brunt kuvert ner i Anna-Karin Berglunds brevlåda. Det var myndigheten Bergstaten som meddelande att marken där hon bor skulle inmutas. Därmed blev det fritt fram för det kanadensiska bolaget Continental Precious Minerals att borra efter uran, men också nickel, vanadin, olja och fossilgas.

VIDEO: ”Det skulle kännas som ett stort svek av alla våra politiker”

Anna-Karin Berglund var inte ensam. Fastighetsägare i fyra skaraborgska kommuner – Skara, Skövde, Falköping och Tidaholm – fick likadana kuvert.

– Vi ringde runt till varandra och frågade oss: Vad kan vi göra...vad kan vi göra?

De skrev insändare, kontaktade politiker, ordnade aktioner.

– Känslan av att vi kunde samlas kring det här var fantastisk.

Lokalpolitikerna hakade på. Alla fyra kommuner deklarerade att de inte ville ha någon gruva och var beredda att använda det kommunala vetot mot uranbrytning. Om det berodde på lokalt motstånd eller tvivel på lönsamheten är oklart, men mer än provborrning blev det inte. Kanadensarna lämnade Skaraborg, liksom de andra bolag som fått undersökningstillstånd.

Anna-Karin Berglund blickar ut över Eggbysjön, en av de hundratals kalkrika sjöarna i Vallebygden runt Varnhem mellan Skövde och Skara.

Bild: Emanuel Hendal

Ifrågasätter veto

Frågan är inte okomplicerad för dagens lokala företrädare för Tidöpartierna. Uranbrytning i Skaraborg skulle inte vara lönsam och är inte aktuell, lyder standardsvaret när deras partiers vilja att riva upp förbudet kommer på tal. I en intervju med Ekot håller dock Skövdes moderata kommunalråd Therese Ahlström dörren öppen för att framtida teknikutveckling kan förändra förutsättningarna. Hennes kollega i Falköping, Adam Johansson (M), har däremot svårt att se att kommunens nej skulle kunna omprövas.

– Vi har inte sett några svängningar i opinionen sedan 70-talet, motståndet är ganska bergfast om man får använda det uttrycket, säger han.

Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har öppnat för att ta bort det kommunala veto som funnits mot uranbrytning, medan näringsminister Ebba Busch (KD) lovat att kommunerna fortsatt ska ha rätt att säga nej. Det här är en av de frågor Tidöpartierna nu förhandlar om. Enligt Kristdemokraternas ledamot i näringsutskottet Camilla Brodin är det kommunala vetot inte hugget i sten, även om det behövs ett lokalt inflytande över gruvetableringar. 

– Man behöver ha någon form av acceptans, säger hon.

Ska man ta bort det kommunala vetot för vindkraften får man göra det för gruvnäringen också i så fall.

Camilla Brodin framhåller att hon vill att samma princip ska gälla för vindkraft som för gruvor.

– Ska man ta bort det kommunala vetot för vindkraften får man göra det för gruvnäringen också i så fall.

Att det generella förbudet mot uranbrytning ska bort är Tidöpartierna överens om. En av de ivrigaste förespråkarna är Tobias Andersson (SD) som är ordförande i riksdagens näringsutskott, men som också sitter i Skövdes kommunfullmäktige. Det finns både samhällsekonomiska och säkerhetspolitiska skäl att ha inhemsk utvinning, har han argumenterat. Den oro som finns i hans hembygd har han avfärdat som obefogad i en intervju med lokaltidningen Skaraborgs allehanda. I Jämtland är brytning aktuell, men inte i Skaraborg, enligt Tobias Andersson.

Med Dagens ETC vill han inte prata.

– Jag brukar undvika er, säger han.

Uranpengar till välfärden

Hans partikollega i näringsutskottet, Josef Fransson, låter sig däremot intervjuas. Han är ordförande för SD i Skaraborg. I riksdagen representerar han Jämtland, vilket är en följd av partiets rikstäckande valsedlar.

I bästa fall kan Sverige i framtiden bli nettoexportör av uran, hoppas Josef Fransson.

– Det är pengar rakt in i kistan helt klart, som kan gå till välfärden.

Men det är inte Skaraborg som ska bidra till exportintäkterna. Uranbrytning ska ske i mer glesbefolkade områden, enligt SD-ledamoten. 

– Om du har rest runt i Norrland vet du hur vidderna ser ut däruppe. Det påverkar inte människor i någon större utsträckning.

Planerna i Oviken känner han inte till, trots att han representerar Jämtland.

– Jag bor ju i Skövde så jag följer väl inte med i den dagliga politiken i Jämtland. Du känner säkert till att vi sverigedemokrater är lite utslumpade i landet.

Kristdemokraternas Camilla Brodin tycker att ett viktigt skäl till att häva förbudet mot uranbrytning är de metaller som förekommer tillsammans med uran i alunskiffer, som den kobolt som används i exempelvis solceller. Att tillåta utvinning av uran skulle kunna öka intresset för metaller som behövs i den gröna omställningen, resonerar hon. 

– Det är inte jättekul att mineraler som behövs till solceller mestadels tas från Kina eller Afrika. Vad har de för arbetsvillkor och miljöregler? Det går inte ens att jämföra med våra.

Då vill vi inte vara beroende av odemokratiska stater. Det känns inte fräscht för fem öre.

Men också uranet behöver tas tillvara, anser Camilla Brodin. Hon pekar på att en stor del av världens fyndigheter finns i Ryssland. Sverige behöver bli mindre sårbart i en orolig värld.

– Kärnkraften kommer att vara en del av Sveriges energimix under lång tid. Då vill vi inte vara beroende av odemokratiska stater. Det känns inte fräscht för fem öre.

Någon oro för svåra miljökonsekvenser känner hon inte. Brytning ska bara ske om det kan undvikas.

– Vi har en av världens mest rigida miljölagstiftningar, den ska vi inte rucka på, men vi måste få tillåtelse att ta upp våra fyndigheter.

Forskaren till politikerna: Läs geologi

Vi backar bandet. Ungefär 370 miljoner år. I runda slängar 150 miljoner år innan dinosaurierna dök upp på vår planet, small det till ordentligt. Då damp en meteorit ner och bildade sjön Siljan. Uran frigjordes i marken och än idag uppmäts på sina håll hälsovådliga nivåer av ämnet i områdets dricksvattenbrunnar. Barbara Wohlfarth, professor i kvartärgeologi på Stockholms universitet, är på forskares vis försiktig med att överdriva.

– Konsekvenserna av att uran läcker ut kan vara långsiktiga, säger hon.

Den oro som finns är befogad, anser hon. Det gäller i både Skaraborg och Jämtland. Vilka effekter en gruva skulle få är svåra att överblicka, inte minst till följd av det stora antal metaller som gömmer sig i alunskiffern. Kunskapen om hur man ska förhindra att de att läcker ut och förgiftar mark och vatten är enligt Barbara Wohlfarth otillräcklig. Om det ens är möjligt.

– Det är okänd terräng. Ska man göra det med hänsyn till miljön krävs forskning.

I Jämtland måste riskerna för Storsjön undersökas noggrant, enligt Barbara Wolhfarth Idag förser den 50 000 människor med dricksvatten. Och både Skaraborg och Jämtland är jordbruksbygder. Ett läckage av metaller kan bli förödande.

– Då kan marken helt enkelt bli obrukbar, säger Barbara Wohlfarth.

Hon har en uppmaning till de politiker som nu vill öppna för uranbrytning.

– De borde läsa geologi. Då skulle de förhoppningsvis få en större förståelse för att saker inte är så enkla som de tänker sig.

USA jagar ickeryskt bränsle

Den relativt låga halten av uran i marken gör att en urangruva i Skaraborg här och nu knappast vore lönsam. Men världen förändras. De tio reaktorer som regeringen hoppas står klara 2045 ska leverera ström en bit in på nästa sekel, påpekar flera av de gruvmotståndare Dagens ETC möter.

På fem år har världsmarknadspriset på uran stigit med 233 procent. Den utvecklingen ser ut att fortsätta. En rad stora länder säger sig vilja storsatsa på ny kärnkraft. Kina, USA och Sydkorea hör till dem, liksom flera EU-länder med Frankrike i spetsen. Att efterfrågan på uran kommer att öka rejält tror de flesta. Samtidigt kämpar flera länder med att frigöra sig från beroendet av rysk uran. Inte minst USA som ifjol fick en fjärdedel av sitt uran från Ryssland.

Framtiden är höljd i dunkel. Kriget i Ukraina illustrerar att allt inte blir som man tänker sig, konstaterar Peter Åkerhammar, utredare på Sveriges geologiska undersökning (SGU). Hur tillgången på uran ser ut decennier framåt i tiden kan ingen veta. Att förlita sig helt och fullt på import i en orolig värld ter sig vanskligt. 

– Jag tror alla länder behöver ha någon sorts försörjningsberedskap i framtiden, säger Peter Åkerhammar.

Cocktail av metaller

Ytterligare en faktor kan förändra kalkylen: Den cocktail av metaller som alunskiffer innehåller. Flera av dem som ofta återfinns tillsammans med uran finns på EU:s lista över 34 kritiska råvaror som unionen vill öka tillgången på, bland annat för att klara den gröna omställningen.

Om uranbrytning inte ensamt lönar sig, kan kalkylen bli en annan i kombination med exempelvis vanadin. Idag används metallen främst som legeringsämne i stål. I framtiden finns förhoppningar om att flödesbatterier innehållande vanadin ska vara ett sätt att tackla bristen på leverans från sol- och vindkraft när solen inte skiner och vinden inte blåser.

– Jag har svårt att se att Skaraborg skulle ha brytning av enbart uran, men i och med att alunskiffern också innehåller andra metaller är det inte omöjligt någon gång i framtiden, säger Peter Åkerhammar.

Dave Sweeney låter glad på det där sättet man gärna gör när man talar med australiensisk accent. Men särskilt muntert är inte budskapet. I decennier har han riktat ljuset mot baksidorna av Australiens många urangruvor. Dessa härbärgerar mer än en tredjedel av världens urantillgångar och förser tillsammans med kanadensiska, namibiska och kazakiska gruvor svenska reaktorer med bränsle. Han talar om de stora såren i landskapet och om svåra ekonomiska och sociala konsekvenser för den aboriginska ursprungsbefolkningen när de fått se sina marker förgiftas. 

Mest av allt talar han om vattnet. Dricksvatten kontamineras med uran. Men inte nog med det. Själva gruvdriften slukar stora mängder vatten i ett av världens torraste länder.

Ingen kärnkraft utan gruvor

I gruvan Olympic Dam, världens största kända uranfyndighet, används 33 miljoner liter drickbart vatten. Dagligen. Det hämtas från grundvattenreservoaren Great Artesian Basin som för en stor del av Australiens inland är den enda tillgängliga källan till dricksvatten. ”Fossilt vatten” kallar hydrologer det vatten som legat och väntat där sedan dinosauriernas tid.

Vattnet är eftertraktat. Under den svåra torkan 2019 dog hundratusentals boskapsdjur. I storstaden Sydney infördes ransonering. I takt med klimatkrisen kommer torkperioderna bli både fler och värre.

– Urangruvor är inte det enda problemet för vattenförsörjningen, men det sätter ytterligare press i ett läge när vi blir allt mer sårbara, säger Dave Sweeney.

I Europa diskuterar man reaktorsäkerhet och avfallshantering, men glömmer ofta varifrån kärnbränslet kommer, är Dave Sweeneys bild. Hans uppmaning till svenska politiker lyder: Tänk på hela livscykeln, från första sprängsalvan till slutförvar, innan ny kärnkraft planeras. Han jämför med kläder.

– De uppstår inte ur tomma intet, de tillverkas i en fabrik i Bangladesh.

Vid Varnhems klosterkyrka är de australiensiska gruvorna närvarande i samtalen mellan de oroade skaraborgarna. En öppnad gruva här betyder inte en stängd gruva där, säger flera av dem. Så fungerar inte marknaden i ett läge när efterfrågan ökar. Men lite moraliskt knivigt är det ändå, tycker Jan Lindholm. Att ha kärnkraft men inga gruvor.

– Men jag säger: Vi ska inte ha kärnkraft. Det har varit min inställning sedan 1980.