Romanen som kanske mer än någon annan ses som ”den stora amerikanska” med sitt episka berättande, sina strävsamma huvudpersoner, sitt sätt att berätta om moral och mänsklighet genom en enskild familjs öde.

Det finns mycket att engageras av när den tyska regissören Mina Salehpour nu bearbetat tegelstenen och sätter upp den på Dramatens stora scen. Så mycket mänskligt lidande, så mycket utsugarkapitalism och förtryck, så mycket förtvivlan med små gnistor av kampvilja, de där gnistorna som man måste skydda för vinden och göra allt för att de ska växa till en eld. Men också det ständiga dramaturgiska dilemmat med att göra en vindlande roman till ett koncentrerat scendrama. 

Salehpours uppsättning fokuserar mycket på det visuella. Andrea Wagners scenografi består av högar av svart sand – den svarta jorden, uttorkad och ofruktbar, men också kampen i sig självt, allt motstånd, i elementen såväl som i människorna. Familjen Joad, som i dramats inledning tvingas lämna sin gård och inleda den långa färden västerut, just som sonen Tom släppts från fängelset där han suttit inne för dråp, är klädda i beige och svart, nästan utplånade som individer under de framrusande krafter som de inte har makten att besegra. Det är vackert och suggestivt i kontrasterna mellan de levande, strävande kropparna och den stumt föränderliga sanden.

Trots oddsen ger de sig inte, familjen Joad. Var och en biter samman om sin enskilda kamp och kliver fram och påstår sig finnas i egen rätt.

”Vredens druvor” är som roman lika fängslande som långrandig läsning i sin ibland överdrivna förtjusning i detaljer och långa utläggningar. Som drama är den koncentrerad kring smärtpunkterna och jag uppskattar hur Mina Salehpour hållit sig från frestelsen att låta berättelsen svälla till ett helaftonsdrama där allt ska med, den här ”Vredens druvor” nöjer sig med rimliga två timmars speltid utan paus. Den håller kvar publiken i den täthet som skapats i rummet. Men det finns också stunder när dramat vindlar iväg i långa berättande partier, där koncentrationen sviktar. Och här och var ska mycket ske på kort tid, repliker avverkas som av plikt, monologer rivs av, handlingen snubblar vidare.

Trycker man människors ansikten tillräckligt lång ner i dyn kommer de att sprattla sig fria förr eller senare

Men riktigt starkt blir det när den återvändsgränd som familjen Joad motats in i får kropp och levande själ genom de fenomenala skådespelarprestationerna, mamma Joad genom Ingela Olssons handfasta närvaro, Tom som brinner men inte förrän framåt slutet förmår rikta den lågan mot det som förgör honom och sådana som han i Erik Ehns undertryckt vibrerande gestaltning, Christoffer Svenssons Noa, drömmaren som försvinner längs med en flod och kanske går under eller kanske är den enda som klarar sig.

För färden mot Kalifornien går inte till drömmarnas land, där väntar misär i kollektiv form, tältläger efter tältläger med utarmade migranter, lokalbefolkning som fruktar och avskyr dem och en ordningsmakt som går jordägarnas ärenden. 

Barn dör, vuxna svälter, ingen rättvisa tycks finnas, tills idén om den kollektiva organisering väcks som en frälsare i fjärran. Med tanke på vad vi vet har hänt med USA under de nästan 90 år som gått sedan slutat av depressionen gav hopp om ett nytt rättvisare Amerika, är det en bitterljuv tanke. 

Men också hoppfull – kunde det en gång hända, kan det hända igen. Trycker man människors ansikten tillräckligt lång ner i dyn kommer de att sprattla sig fria förr eller senare, av ren nödvändighet.