Sällan har människotillvaron framställts som så oändligt bökig och avig.

Julstjärnor placeras i kroppshål och könsorgan penslas med färg. Krisande teater Konträrs julshow är desperat – men fångar humorn i högtidens mörker.

Steinbeck-pjäsen på Dramaten handlar om ett USA som förlorat drömmen om rättvisa.

Jag hoppas på mecenaternas återkomst, önsketänkte KD:s Roland Utbult i riksdagens talarstol. På läktaren satt kulturarbetare som kommer att förlora jobbet.

När en åskådare börjar massera en annan åskådares barfota fot är gränserna i princip upplösta.

Maktspelet i den normalsvenska kärnfamiljen granskas i föreställningen ”Jag offrar mig”. 

Regissören Suzanne Osten har avlidit, uppger anhöriga för Aftonbladet.

Dramaten har sytt samman kroppsdelar från Lugns författarskap som egentligen inte hör ihop.

”Härlig är jorden” är på många sätt extremt otidsenlig. Men så lever vi också i en otidsenlig tid, skriver Selma Brodrej.

Händelsehorisonten är en underbar metafor för det tillstånd där kärleken fastnar i en loop. I evigheters evighet.

Historien om studenten som tror sig ha rätt att döda för det allmännas bästa griper rakt in vår hyperindividualistiska tid.

Dramaten har gjort en föreställning av den hyllade dokumentären ”Kärlek på svenska”. 

Teaterscenen Konträr var ett andningshål i en stad som bara är till för ett fåtal och som långsamt somnat in.

Robert Wilsons gästspel var som att befinna sig inuti ett konstverk. Och det var underbart.

Ingen har kommit på den löjliga tanken att scenkonst skulle utsättas för den dagliga förbehållsceremoni som nu är regel i etermedia.

Stridsbergs är som klippt ur en av alla manliga manusförfattares favoritfantasier till krimserie. Men sådant händer på riktigt.

Dramat om den gnabbande och kärleksfulla dottern och hennes far, landar förbluffande nog i något fjäderlätt. Och rart. 

En enögd jakt på att ”må bra” gör oss sköra som en IBS-tarm på brunchbuffé – och framför allt tråkiga.

När Israel angrep Gaza skrev Chrystéle Khodr om pjäsen om sin familj: ”Jag måste använda mitt utrymme för att berätta om det fruktansvärda som händer”.

Teatergruppen PotatoPotato snor skamlöst från Lena Dunhams ”Girls” när de gör en föreställning om att bråka. Men Selma Brodrej väljer att förlåta och antecknar istället de användbara förolämpningarna.