Särskilt tydligt blir detta i romaner där huvudkaraktären ser saker ur ett perspektiv som vi förstår skiljer sig markant från det hos bifigurerna. Sådana böcker – i alla fall de som nått klassikerstatus och där upphovspersonen har varit död sedan länge – ”remixas” inte sällan av senare tiders författare. 

Följaktligen finns det moderna romaner där vi får följa såväl Fredag i ”Robinson Crusoe” som den namnlöse arab Meursault mördar i ”Främlingen”.

Ett svenskt exempel är Bengt Ohlssons ”Gregorius” från 2004. I denna roman får vi hela historien från Hjalmar Söderbergs dagboksroman ”Doktor Glas”, men berättad av pastorn som blir tagen av daga av titelkaraktären. 

Att Ohlssons bok blev en Augustvinnande succé är inte särskilt konstigt. ”Doktor Glas” är en bok de flesta svenskar har en relation till – tillsammans med Pär Lagerkvist ”Dvärgen” och Jan Guillous ”Ondskan” är det en av få böcker som är nästintill obligatoriska under skolgången. Till skillnad från de två sistnämnda är Söderbergs roman dessutom en mordhistoria, och finns det något vi som land kollektivt älskar är det lite härlig crime. 

20 år sedan sist är Ohlsson nu tillbaka i ”The Glas extended universe”. Men nu handlar det om Helga, Gregorius olyckliga fru som ovetande motiverar deras husläkare, som är besatt av henne, att begå sitt mord. 

Den här gången handlar det dock inte om någon skuggroman. Det här är inte ”Doktor Glas” berättad ur Helgas perspektiv. Istället bjuds vi på en historia som utspelar sig mer än 30 år efter händelserna i originalromanen. (för den som är intresserad av Söderbergs roman helt ut Helgas perspektiv bjuder höstens utgivning även på Åsa Nilsonnes ”Fru Gregorius” som berättar just den historien).

Helga Berg, som hon nu heter, gifte snabbt om sig efter sin makes död (vars egentliga orsak hon fortfarande inte har någon aning om). Hon har tre barn, två tvillingsöner med den nya maken och ett som tror att hon är Gregorius dotter men som i själva verket är barn till Klas Recke, den man hon har en affär med i Söderbergs bok. 

Det är mitten av 1930-talet och i Spanien rasar inbördeskriget, Hitler har makten i Tyskland och onda makter är i rörelse. I Helgas liv rullar dock det mesta på som vanligt. Hon lever bekvämt tillsammans med sin make, är med i en samtalsklubb tillsammans med sina vänninor och oroar sig för sin dotter som snart ska föda sitt första barn. 

Ohlsson målar upp detta lugn inför stormen så skickligt att i alla fall jag blir uppriktigt förvånad när Helga får ett oväntat brev och allt ställs på ända

Sitt första äktenskap tänker hon sällan på. Varför skulle hon det? Hennes man dog ju av en hjärtattack. Att hon under hela dotterns liv har ljugit om vem hennes pappa är verkar hon inte heller bry sig särskilt mycket om. Det var bäst så, att ha en död pappa var i den här tidens Sverige betydligt mer gynnsamt än att vara resultatet av en smutsig affär. 

Ohlsson målar upp detta lugn inför stormen så skickligt att i alla fall jag blir uppriktigt förvånad när Helga får ett oväntat brev och allt ställs på ända. 

En antikvitetshandlare har av en slump kommit över Doktor Glas dagbok (för oss som läsare är det romanen Doktor Glas, men i den här världen är det förstås en verklighetsbaserad handling) där har han läst om mordet, och nu hotar han att gå till polisen. Inte för att rapportera Glas, han är död sedan många år tillbaka. Men brevskrivaren menar att Helga inspirerat och rentav uppmuntrat till mordet på ett sådant sätt att hon bör ses som medskyldig (genom att hon vid ett tillfälle sagt till Glas att hon önskar att maken var död, något hon uppenbarligen inte menat som en instruktion, men den här antikhandlaren är uppenbarligen en person som tar saker bokstavligt). 

Chocken är naturligtvis enorm. 

Dels över att maken blivit mördad, om det nu kan stämma, dels över att hon själv skulle ha haft något att göra med det; hon minns ju knappt den där läkaren! 

Allra mest intressant blir ”Helga” när den rör sig mot skuggorna i ”Doktor Glas”. Det är både intressant och spännande när hon reflekterar över händelserna i originalromanen. Utan att tvingas sitta igenom heladen historien igen får vi här det väsentliga kört genom det stålbad för minnet tre decennier ofrånkomligen ger upphov till. 

Något mindre högoktanigt är resten. Här tänker jag framförallt på en otrohetshistoria som upptar en stor del av bokens andra hälft, och är så förutsägbar att den får mig att vilja slå igen boken varje gång den kommer på tal. 

Att man som läsare förstår vad som kommer att hända behöver förstås inte vara ett problem i en roman – det är inte en Netflix-serie vi pratar om – men gestaltningen är sådan att jag som läsare upplever det som att Ohlsson verkligen vill att jag ska bli förvånad. 

Trots dessa brister är det här en roman som är svår att ogilla

Även en del annat, som det som behandlar Helgas relation till sina söner, hade jag gärna varit utan. Dels eftersom de är ett nästan plågsamt stereotypt brödrapar (en av dem ordentlig streber, den andra vild jazzmusiker) dels eftersom det rör boken för långt ifrån dess egentliga ärende: att utveckla och ge nya perspektiv till historien om Doktor Glas. 

Trots dessa brister är det här en roman som är svår att ogilla. Ohlsson berättar med ett driv som tyder på att det här är en bok han längtat efter att skriva länge; inramningen med det stundande världskriget ger spänning samt bidrar till eftertanke; och med Helga tecknar författaren ett levande, vackert, personporträtt. 

Ett nytt Augustpris borde det kanske inte räcka till, men väl en nominering.

Fler romaner som parafraserar Doktor Glas

”Dosan” Helena Sigander, 2012 

”Mordets praktik” Kerstin Ekman, 2009 

”Helgas offer”, Bjarne Moeld, 2007

”Gregorius”, Bengt Ohlsson, 2004

”The strange case of Dr Simmonds and Dr Glas”, Dannie Abse, 2002