Det finns en sak som skiljer böcker av den här typen, vi kan kalla dem för dagböcker-avsedda-för-publicering, från nästan alla andra litterära genrer. De bygger på – och är faktiskt totalt beroende av – en lögn.
I läsandet av en roman finns alltid, även i så kallade autofiktiva romaner, ett kontrakt mellan mottagaren och författaren. Vi som läser är medvetna om att till exempel Knausgård egentligen inte minns varenda träd han såg i skogen han lekte i som sjuåring. Vi vet att det vi sitter med är en litterär produkt, och vi är okej med det. Man kan säga att denna acceptans av författarens villkor är inträdesavgiften vi betalar för att få tillträde till den värld han eller hon har skapat.
Men i fallet med dagboken-avsedd-för-publicering (och dess systergenre breväxling-mellan-två-författare) är det annorlunda. Här har vi att göra med en litterär produkt vars existensberättigande – bortsett från eventuella litterära kvaliteter – är ett autenticitetsanspråk. Dagboken som form utlovar att vi ska få ta del av Lars Noréns, Vera von Essens eller Ulf Lundells ofiltrerade, inte kännbart redigerade, tankar.
Det är liksom det som är en dagbok. Den är privat, något man gömmer för sina föräldrar i en byrålåda eller på en portabel hårddisk som ingen någonsin kommer att koppla in i datorn.
Nu bjuds vi som läsare in till detta annars slutna rum. Underbart. Det är bara det att inte rör sig om något slutet rum. Det rör sig om en värld konstruerad av en författare som redan från första sidan är medveten om att publik och kritiker bedömer verket i fråga på precis samma sätt som de bedömer alla andra böcker.
Tänk dig själv: du skriver två dagböcker: en för dig själv och en som Jonas Thente kommer skriva helsida om i DN, hade dessa två böcker varit identiska?
Nej, det hade de inte. Av naturliga skäl. Alla människor har saker de inte vill att omvärlden ska få veta. Och språket låter annorlunda om du pratar till andra människor istället för med dig själv.
Visst finns det ett kontrakt mellan läsaren och författaren även här. Den som läser kan vara medveten om att det ligger till på det här sättet. Men till skillnad från i romanen – som antingen är fiktiv eller åtminstone skriven och redigerad på ett sätt som får oss att tänka att den kan vara det – utger sig dagboken-avsedd-för-publicering vara något den inte är: ett autentiskt dokument – oavsett om läsaren förstår det eller inte.
(Notera för övrigt att det här inte är bra eller dåligt; det gör inte att dagböcker-avsedda-för-publicering är mindre värda än romaner, bara att de är något annat – eller i alla fall utger sig för att vara det)
Uffe säger vad han tycker. Tar ingen skit. Tar absolut inga fångar när han går litterär bärsärkagång på den svenska medie- och kultureliten
Detta, tror jag, leder till att det krävs en viss sorts person för att skriva ett verk inom genren. Det behövs en särling, någon som inte bryr sig om vad andra tycker, en självutnämnd outsider (att Strindberg var en pionjär inom genren med ”Ockulta dagboken”, borde inte förvåna någon). Ulf Lundell är ett praktexempel på en sådan person, och det torde vara en av de stora anledningarna till att hans Vardagar-serie har blivit så populär.
Uffe säger vad han tycker. Tar ingen skit. Tar absolut inga fångar när han går litterär bärsärkagång på den svenska medie- och kultureliten. Dessutom står han stadigt. Tiderna förändras, men det gör inte han, i alla fall inte särskilt mycket. Precis som i den första boken i serien, som kom för fem år sedan, lunkar han runt på Österlen, tittar på fåglar och retar sig på samtiden; tänker på sitt åldrande och är i valet och kvalet om han ska ge sig ut på vägarna igen.
Den stora behållningen denna gång är kärlekshistorien mellan Lundell och den cirka 30 år yngre flickvännen N. Här finns en aversion mot den generation och Stockholmsvärld hon kommer från, parad med det faktum att hennes ungdom helt enkelt får den gamle rockräven att känna sig gammal. Samtidigt en ibland starkt uppblossande kärlek, fylld av ljus och glädje.
Mindre förtjust är i alla fall jag i det ändlösa malandet om världshändelser och politik. Lundells styrka har aldrig legat där, han har alltid varit störst som romantiker, både i betraktandet av andra människor och av naturen. Så tolkar i alla fall jag honom.
Å andra sidan: hade vi inte fått ett par hundra sidor av gnäll om Natoprocessen, kriget i Ukraina och Koranbränningar hade de här två böckerna förmodligen inte känts som det de utger sig för att vara: dagböcker över 2023 och en bit av 2024.
Och vad hade då varit meningen?
