Ingen video som har svängt opinionen på samma sätt som Nick Uts fotografi ”The terror of war” från 1972 – där en nordvietnamesisk flicka naken flyr från napalminfernot under Vietnamkriget. 

Ingen har fångat in och definierat hela det historiska skeendet på samma sätt som bilden av Alan Kurdis kropp på stranden gjorde för flyktingkrisen 2015 (och fortfarande gör det för massdöden på Medelhavet). 

En lätt slutsats att dra är att den bilden inte finns för att vi numera har ett flöde. Att mängden bilder av det fruktansvärda lidandet – och den konstanta mängden nytt material på de sociala plattformarna – gör att inget längre sticker ut. 

Från detta flöde av död är det inte långt till den mest kända tesen från essäsamlingen ”Om fotografi” från 1977: att själva meningen med krigsfotografier är att uppmärksamma det ohyggliga och få människor att agera mot det, men att den konstanta exponeringen av sagda fotografier leder till att vi trubbas av och förlorar förmågan att uppröras av – och därför också engagera oss mot – andras lidande. 

Sontag, som från mitten av 1960-talet till sin död 2004 var en av USA:s viktigaste – och mest omdiskuterade – intellektuella, är på tapeten just nu. När amerikanska skribenter ska analysera bildflödet från Gaza är det henne de vänder sig till (exemplen är många, men New York times-skribenten Lydia Polgreens text ”This photograph demands an answer”, om en bild på sex barn som dödats av ett israeliskt flygangrepp, torde vara ett av de mer uppmärksammade). 

Även i Sverige har Sontag dykt upp i debatten. I somras skrev Nora Adin Fares en text på Expressens kultursida i vilken den amerikanska essäistens tankar används för att peka på det ovärdiga i att bilder på mördade barn i plattformarnas flöden blandas upp med reklam för smink och glittriga sandaler. 

Och nu ger Bonniers ut en nyöversatt utgåva av ”Om fotografi” tillsammans med syskonessän ”Att betrakta andras lidande”, som först publicerades 2003. 

Det andra som slår en är att denna spänstighet också inkluderar en oräddhet inför att säga emot sig själv

När man läser de båda böckerna slås man först av hur spänstig Sontag är i sitt tänkande. En text som börjar som en kritik av det voyeuristiska i fotografen Diane Arbus verk slutar som en meditation över Walt Whitmans vision över Amerika; en annan vandrar från Platon och grottan till en förutsägelse om att Kina aldrig kommer att massövervaka sina invånare med kameror eftersom dess befolkning sköter det själva med hjälp av angiveri (där fick hon fel!). 

Det andra som slår en är att denna spänstighet också inkluderar en oräddhet inför att säga emot sig själv. Detta märks dels genom en stor portion å ena sidan å andra sidan-malande i ”Om fotografi”, men kanske ännu mer i ”Att betrakta andras lidande”.

Här tar nämligen Sontag upp sina tidigare utfästelser om att bilder av lidande trubbar av och frågar sig: stämmer verkligen det här? Det finns inga bevis för det, skriver hon. Framförallt spelar det kanske inte särskilt stor roll. 

För även om det nu skulle vara så att bildflödet har en avtrubbande effekt, som gör att krigen mer än något annat liknar filmer vi redan har suttit igenom flera gånger, så är det faktiska lidandet högst reellt. Världen är – trots vissa franska postmodernisters vilja att bevisa motsatsen – inget skådespel, saker händer på riktigt, dessa saker orsakar smärta.

I slutet av ”Om fotografi” föreslår Sontag ett sorts bildernas ekologi, ett samhälle där vi utsätts för fotografier ibland, men där det hela regleras. Detta, erkänner hon 27 år senare, är en högst naiv tanke. Flödet kommer inte att försvinna. Det finns inget sätt att reglera det, vare sig vi vill det eller inte, vare sig det är bra eller dåligt för oss, kommer vi att utsättas för andras lidande. 

Det viktiga är att bilderna får oss att reflektera över vem det är som har orsakat lidandet, hur det hade kunnat undvikas och vad vi som betraktare kan göra för att det ska upphöra. Och bildmediets stora styrka ligger i att det faktiskt har förmågan att göra allt detta. 

Inga bilder på döda människor i flödena, inga lik bredvid reklambilder och semesterfoton. 

De två sidorna av Sontag leder förstås till att hennes tankar kan användas för att göra två motsatta argument. Det märks i den samtida debatten, och de två texter jag nämnde tidigare är perfekta exempel på detta. I ”This photograph demands an answer” använder Polgreen den sena Sontag för att argumentera för att bilder av lidande kan vara användbart; i Adin Fares text är det istället den tidiga som får agera språkrör för idén om att vi blir bedövade inför det hemska. 

Adin Fares lyfter dessutom forskning som gjorts efter Sontags död, och som sägs styrka avtrubbnings-teorin. En studie från Potsdams universitet 2011 visar att våra känslomässiga reaktioner avtar ju mer fysiskt våld vi exponeras för. 

Detta, menar den svenska skribenten, visar behovet av den sortens bildekologi som förespråkas i ”Om fotografi”. Även om bilder är det enda medel Gazas folk har för att uppmärksamma världen på israelernas illdåd finns det ett behov att reglera hur de delas. Inga bilder på döda människor i flödena, inga lik bredvid reklambilder och semesterfoton. 

På ett sätt är det förstås lätt att hålla med. Det är helt riktigt att bilder av sönderslitna barnkroppar och gymselfies är en ovärdig kombination. Samtidigt har jag personligen svårt att känna igen mig i det Adin Fares skriver om. 

Förvisso har några ofattbart vidriga bilder av den sort hon beskriver dykt upp i mina flöden, men de är inte mer än en handfull. När jag stött på dessa bilder har jag snabbt stängt ner fliken och försökt glömma det jag nyss sett. För att jag inte orkar. För att det helt enkelt är för mycket för mig att hantera. 

Att mina och Adin Fares upplevelser av det här skiljer sig åt så markant är ett exempel på att kriget i Gaza inte når allmänheten genom ett flöde, utan genom en flod av flöden

Denna reaktion har plattformarnas algoritmer tagit notis om. Och eftersom jag inte heller söker upp bilderna på egen hand begränsas min exponering inför katastrofen till det jag ser i etablerade medier: gråtande mödrar, men sällan deras mördade barn; demolerade hus, men sällan människorna som kvävts under bråtet. 

Att mina och Adin Fares upplevelser av det här skiljer sig åt så markant är ett exempel på att kriget i Gaza inte når allmänheten genom ett flöde, utan genom en flod av flöden, alla helt och hållet skräddarsydda efter vad algoritmerna tror att vi vill ha. 

Mediekonsumenter som jag själv har plattformsjättarna inga problem med. Vi vill inte se bilderna och därför slipper vi. Men med dem som ändå ser det som sin plikt att se lidandet – och i vissa fall även sprida bilderna vidare – har man det svårare. 

Det ligger inte i stora amerikanska techbolags intresse att bilder från ett folkmord visas upp i deras flöden. Att det är så är inget konstigt. För det första eftersom bolagen själva i vissa fall har varit med och gjort folkmordet möjligt. För det andra eftersom deras affärsmodell går ut på att sälja annonser, och, även om det ibland råkar bli så, vill ingen marknadschef i världen se sitt företags barnmatsreklam hamna bredvid en bild av en svältande fyraåring. 

Följaktligen skruvas algoritmerna för att innehåll om Gaza inte ska synas. Detta har i sin tur har skapat en katt och råtta-lek där aktivister för att lura systemet exempelvis skriver Gaza med snabel-a och använder sig av vattenmelonemojin för att visa solidaritet med Palestina. Men det kanske största problemet för techbolagen är att hela det system de byggt upp går ut på att exponera människor för vad de vill ha. Råkar detta vara bilder av krigsbrott begångna av israeler kommer sådana fotografier och videor förmodligen att leta sig in i flödena alldeles oavsett hur algoritmen anpassas. Silicon Valley-jättarna har byggt ett monster de inte kan kontrollera. 

När jag funderar över det här finns det en fråga som ligger och gnager i bakhuvudet: om jag, som varit mot kriget sedan dag ett, serveras de här relativt tama bilderna, hur ser det då ut för dem som är för kriget? 

Hur kunde dessa människor se det som pågick och fortsätta hävda Israels ”rätt att försvara sig”?

I våras skrev jag en artikel om svenska borgerliga ledarskribenter och deras stöd till Israel. Min undersökning visade att dessa personer under kriget gjort sig skyldiga både till uppenbara lögner och ett konstant avhumaniserande av palestinierna. Med vissa av dem, brunhögerdebattörer relativt öppna med att de inte ser något värde i människor med brun hy, tedde sig detta inte särskilt märkligt (om än, förstås, avskyvärt). Men andra, DN-liberaler som gärna beskriver sig själva som humanister, hade jag svårare att förstå. Hur kunde dessa människor se det som pågick och fortsätta hävda Israels ”rätt att försvara sig”? 

Men kanske är det detta som är problemet. Kanske ser de faktiskt inte vad som pågår. Eller, det är klart att de gör. De är medvetna om slakten, de har sett siffrorna, säkerligen många av bilderna; men har de verkligen sett dem?

Har skribenter som Isobel Hadley-Kamptz och Amanda Sokolnicki; Peter Wolodarski och Erik Esbjörnsson, satt sig ner med fotografierna och filmklippen och funderat vem det är som orsakat lidandet, hur det hade kunnat undvikas och vad de kan göra för att få det att upphöra? 

Jag tvivlar på det.