Elvis Costello.
Jag ska alldeles återkomma till varför.
Det är skillnad på humor och humor. I synnerhet, verkar det som, i samtida svensk poesi. Om den inte främst när en uppenbar ambition att blidka akademiska litteraturvetare är den visst undantagslöst ironisk. Detta är, har jag också på sistone läst mig till, något mycket dåligt. Riktig humor, alltså bildad sådan, är studentikost ordvistande på korrekt versmått.
Riktig humor i lyrik bör inte heller vara rolig utan mycket hellre lustig. Eller till och med lustifik; munter.
Att resultatet väldigt ofta blir Povel Ramel på skateboard eller Mosebacke Monarki på mustiga mountainbikes spelar ingen roll ety det är ju skolat formulerat enligt uråldriga traditioner och regelverk.
Men den omedelbara närheten till limericken är, i alla fall för den här läsaren, aningen obehaglig och ganska obegriplig.
Malte Perssons ”Skapelser” är ett oändligt ymnighetshorn av vitsande och virvlande allitterationer, ordlekar och referenser i massor – lika ofta höga och låga som mittemellan.
Lyrik på rövarspråk samsas om utrymmet med högtravande korrespondens, beställningsverk, anteckningar och högst lösryckta fragment. Kortprosa, opublicerade kultursidesskrönikor, och, givetvis, lite klassisk typsnittshumor.
Rent trams och sofistikerat dravel; kvalitetsnonsens, ofta som taget ur studenttidskriften Blandaren.
Akademiska litteraturvetare brister säkert – med Homer Simpson-röst – ut i spontana ”mmm… hexameterepik.”
På så vis är Persson det svenska språkets främsta Pixar-poet. Alltså någon som verkligen fungerar på två plan samtidigt; Referenserna må ofta och medvetet skjuta över – eller bredvid – huvudet på en stor del av oss men det stör heller inte läsupplevelsen det minsta om de går en spårlöst förbi.
Precis som i fallet Elvis Costello. Denna brittiske popartist beskylldes i sin ungdom (som varade fram till ungefär 1986) för nästan allt detta jag just har skrivit om Malte Perssons poesi. Hindrade det Costello från att ändå nå en relativt enorm publik och spelas på radio, till och med få regelrätta hits? Inte det minsta. Personligen älskade jag hans pretentioner och oväntade genresprång.
Costello uppfyllde också ett alibi som den europeiska popmusikens, till och med post-punkens, självklara C-uppsatsämne. Persson har konsekvent och skickligt placerat sig i en snarlik position.
Men han är också född och uppvuxen i Göteborg och har stadens traditionella ordvitsande i sitt DNA, detta kan ingen Berlin-exil dölja.
Vad handlar egentligen ”Skapelser” om? Det verkar, till en början, vara just en skapelseberättelse, en djupt studentspexig sådan. Det är ibland bara formatet – och poetens renommé – som skiljer lyriken från spexmanusens ”Illvilliaden: den trojanska festen” och ”Tramssylvanien: blod, skvätt och pålar”.
Den känsla som stannar kvar längst efter nästan 400 sidor ”Skapelser” är att det är en humorbok. Detta är inte på något vis menat att vara förringande
Man måste vada genom hundratals – kanske tusentals, jag slutade räkna – djurvitsar, några genuint smarta, andra blott plågsamt fyndiga och en och annan som utgjorde det främsta skälet till att jag – svårt ordleksutmattad – bara var tvungen att med jämna mellanrum lägga ifrån mig boken i några dygn innan jag orkade fortsätta.
Gränsen mellan Elvis Costello och Arne Hegerfors kunde också vara hårfin.
Och det går inte att komma undan hur den känsla som stannar kvar längst efter nästan 400 sidor ”Skapelser” är att det är en humorbok. Detta är inte på något vis menat att vara förringande; humor är kanske den svåraste konstformen att bemästra. I synnerhet i skriven form när ingen förkroppsligar den, förtydligar medelst rörelser och röster.
I sin valda genre är ”Skapelser” ett djupt imponerande verk, problemet är bara att genren är ”maniskt vitsande”. Hur hårt jag än anstränger mig kommer jag aldrig förbi den; vitsmuren är för hög. Dess densitet så kompakt att ingenting annat får chansen att nå fram; smaken av sockervadd hinner aldrig ersättas av något annat. Ordlekarna skapar en ogenomtränglig distans, de tar över allt, och till slut sitter jag där med blott ett flöde av oändliga lustifikationer. Med förstoringsglas och pincett letar jag efter i alla fall en enda emotionell eller existentiell överraskning, en ynka drabbande vändning.
Men, nej, ordleksflödet bara fortsätter och fortsätter, pågår i outtröttligt uppskruvad gemak.
