Berättelsen är makaber, vidrig, som klippt ur en av alla manliga manusförfattares favoritfantasier till krimserie. Men sådant händer på riktigt och Sara Stridsberg har nu återkommit till berättelsen om kvinnan som går från BB ut på gatan, tar sil efter sil, säljer sig, hoppar in i fel bil, mördas. Efter romanen ”Kärlekens Antarktis” som hon skrev med mordet på Catrine Da Costa som förlaga har hon nu bearbetat sin version av berättelsen till pjäsen ”Svindel”.
Och mycket är sig likt, den obrottsliga lojaliteten med offret, fokuset på barnen som hon lämnade bort, men också det barn hon själv en gång var, född in i en otrygghet så stor att ingen mark fanns att stå på.
”Svindel” blir outhärdlig mer försåtligt, efter en stunds lek med sin publik
Men det händer också något helt annat här på Målarsalen, som inte sker i den malande, molande svärta som präglar romanen. Här finns inledningsvis en sorts lekfullhet, en ensemble som visserligen är ljuvlig men som först tycks spela i lite olika föreställningar. Tomas Hanzon som en pappdockestel pappa Ivan. En mamma Raksha som regissör Rebecka Hemse låter Kristina Törnqvist spela som en komiskt svajande pillerkärring. En de stora gesternas komik som sätter något ur spel, ett ögonblicks hicka, ska vi spela fars här, mitt bland de mördade hororna och de övergivna barnen? Men nä, Törnqvist har en exakthet i överdrifterna och drar dem mot smärtans mitt.
Men det finns luckor av luft i Hemses uppsättning, ibland går det att andas, ”Svindel” blir outhärdlig mer försåtligt, efter en stunds lek med sin publik. En lek som tätnar till det mörkaste, pressas samman till en svärta av gränslös densitet, likt det svarta hål som Kristinas dotter Solveig undervisar sina studenter om när hon är vuxen, när hon klarat sig.
Vi sitter i en cirkel runt scenen, som i en anatomiskt teater, ibland skarpt upplyst, men där finns inga döda nakna kvinnokroppar att dissikera. Ingela Olssons Kristina har ordet och hon rör sig ovanför och nedanför oss, hon finns överallt, hon ser allt, också den lystnad som en mord som hennes väcker hos allmänheten.
En cirkel av ljus som omger den som läser om ett styckmord, innanför den finns en gemenskap av trygghet och kärlek, förstärkt av det fruktansvärda som sker där utanför. Men vad Stridsberg envisa grävande i denna historia åstadkommer är just att bryta cirkelns trollkraft, dra oss ur illusionen, tvingas oss möta den mördade öga mot öga. Hon var en av oss, vi kan bli hon.
Det är delvis andra sidor av Stridsberg som lyser fram
I ”Svindel”, som i romanen, är barnen en tydlig smärtpunkt, inte minst de vuxna barnen och den oändliga sorgen i att inte ha kunnat ge dem en tillräcklig dos kärlek som bär över grynnorna.
Man hoppas aldrig riktigt på att Kristina och kärleken Shane – oemotståndligt charmig och påtänd i den finske skådespelaren Elias Salonens gestaltning – ska klara det. Inte att sonen Valle skulle kunna rädda dem. Men däremot på deras hopp om barnet som frälsningen, den som bär på så mycket ljus att det räcker också till föräldrarna.
Det är delvis andra sidor av Stridsberg som lyser fram både här och i den förvånansvärt lättsamma version av Oidipus/Antigone som just nu ges på Teater Galeasen, ”Mellan två gravar”.
Här finns en för hennes typisk mytisk storslagenhet som lyfter skökan till änglarna, här finns den orädda blicken in mot det svartaste, här finns barnen och mammorna och allt som går sönder mellan dem. Men också mindre av det sammanbitna allvaret och här i ”Svindel” visar hon att det går att släppa en smula på det utan att förlora ett uns av den kraft och det sköra som får hjärtan att brista.
