Högst upp i en av påsarna låg Stig Larssons ”Folk på ön”, under samma författares artikelsamling från 2006.
– De vill du väl ändå inte behålla?, sade hon när hon noterade att jag hade plockat upp den ena av dem.
Jag tog med just dem till mitt kontor. De fick bo där i stället. Stig Larssons status och rykte var kanske inte riktigt på topp just då, är det nog inte nu heller.
Men alienationsskildringen som utgör Larssons debutroman ”Autisterna” från 1979 var – och förblir nog – något av det starkaste jag har läst på svenska språket. Romanen ”Nyår” likaså samt pjäsen ”Vd”. Valda delar av hans poesi likaså.
En liten enklav yngre litteraturkritiker och poeter har i modern tid och medveten motvind annekterat Larsson som en djupt underskattad legendar, ett bortglömt geni; en Lilla Essingens korsning av Syd Barrett och Robert Crumb.
Hundrasidiga ”Högt och lågt” är knappt en bok, snarare att betrakta som ett häfte. Upplägget påminner dessutom om ett genomsnittligt bloggflöde från det sena 00-talet.
Stig Larsson tar sig an den svenska deckarens underhållningsvärde men lämnar snart ämnet för ett anmärkningsvärt underligt självmål till analys av MeToo och sin vänskap med Jean-Claude Arnault.
Flera gånger skymtar en önskan om återupprättelse; en gång var jag uppburen, hyllad, geniförklarad. Har ni glömt det?
Det övergår mer eller mindre sömlöst i diffusa minnen från ett liv en gång levt i kulturens finrum och att ha listats i tonårstidningen Vecko Revyn som en av Sveriges mest eftertraktade ungkarlar. Och så lite spridda tankar om Guillou och Myrdal.
Till sist mynnar häftet ut i en försiktigt självrannsakande kort självbiografi med litet testamente kring Larssons förhållande till alkoholen och ångern över hur det orsakade en högst oönskad skilsmässa. Något som i – och i synnerhet mellan – de fåtaliga raderna framställs som en allra sista möjlighet till ett annorlunda liv; kanske till och med till något som påminner om konventionell lycka? Och hur han själv stängde den dörren.
Flera gånger skymtar en önskan om återupprättelse; en gång var jag uppburen, hyllad, geniförklarad. Har ni glömt det?
Jag var ju det bästa vi hade!
I de passagerna finns det en paradoxalt modig bok som vill ut. Ett verk som ärligt deklarerar: snälla, låt mig få vila i mina gamla meriter. Stig Larsson som den svenska postmodernismens Norma Desmond.
Någonting här inne fångar ju Stig Larssons eviga sökande efter en komplett uppriktighet, den anskrämliga nakenhet han så länge har eftersträvat
Det är svårt att avgöra om ”Högt och lågt” är en text som har kämpats fram i Larssons anletes svett, reviderats och skrivits om och om igen – eller, ärligt talat, bara rafsats ihop i ett svep under en eftermiddag. Han skriver själv att ju äldre han blir desto svårare har det blivit skriva så kanske är det ändå det förstnämnda.
”Högt och lågt” är så tunn att jag vid det här laget har läst den tre gånger i sin helhet. Och vid den senaste läsningen, tidigt i morse, framstår den lilla volymen, så till synes enkel att avfärda som en föredettings svammel, som ett farväl. Förvisso ett solkigt och osammanhängande adjö men kanske är det också helt i sin ordning och just som sig bör i Larssons fall?
Någonting här inne fångar ju Stig Larssons eviga sökande efter en komplett uppriktighet, den anskrämliga nakenhet han så länge har eftersträvat och också avkrävt eller saknat hos kolleger och konkurrenter.
Och det vore än mer förbryllande om boken i fråga – i hans fall – hade varit knivskarpt stringent.
Det är i grumligheten och avsaknaden av praktiskt existensberättigande som man finner dess egentliga mening.
Kanske, på både gott och ont, betyder nog den innebörden mindre för läsaren än för författaren själv.
