En figur så slätstruket normal sett till sina yttre premisser att han nästan verkar påhittad. Och det är just vad han är i sina senaste romaner – en trilogi som spinner runt en halvt diktad, halvt levd, självbiografi som inleddes med privatspanarskrönan ”Nätterna på Mon Chérie”, fortsatte med den än mer spetsade ”Splendor” och nu släpper sargen helt i sista delen, ”Viskarna”.
Vad handlar den om?
Tja, om en Stefan Lindberg som är författare, lever på Kungsholmen, frånskild med barn, skribent i Expressen, utgiven på Albert Bonniers Förlag och författare till blanda annat böcker som ”Splendor” … Men också om denne Stefans fars förflutna inom rysk underrättelsetjänst och hur hans minne för evigt fördunklats av avancerade sinnesförändrande vapen, om dödskulten på ett svenskt slott och i Stockholmska tonårsrum, om en vampyrisk äldre poet som slukade unga manskroppar tillsammans med deras sköra författardrömmar, om en bitter kristen sångare som stämt författaren på hundratusentals kronor för att han använt honom i en roman.
Men även om skör tonårsförälskelse och förlamande skrivkramp, barndomens ångest och vuxenlivets föräldraoro. Det är spökhistorier och vardagsrealism, skrönor och stockholmskt samtidsliv.
Ofta med ett intimt realistiskt anslag som drar läsaren in i det Lindbergska trasslet av verklighet och lögn, en spiral av metanivåer.
”Viskarna” är uppdelad i åtta kortare berättelser som delvis knyter an till varandra, delvis slår i bitar det som just etablerats. Med en helt och hållet självrefererande notapparat förstärks känslan av att vara instängd i en värld där allt hänger samman men inget går ihop.
Vissa saker är lätt igenkännbara från den verkliga världen, vissa biografiska fakta kring Stefan Lindberg går lätt att kolla, ja, han här från Alingsås, han har två äldre barn från ett äktenskap som slutade i skilsmässa, han bor vid Fridhemsplan på Kungsholmen i Stockholm. Och man kan börja grubbla över vilka verkliga personer som porträtten av missunnsamma och struliga strebrar ur den litterära världen är baserade på. Fast det känns kanske mest som en återvändsgränd.
Ibland blir det en liten smula tröttsamt med all denna finurlighet, men nästan jämt är det underbar läsning
Men det är alls inte oviktigt att ”Viskarna” har en fot i verkligheten, den är nödvändig för att spänningen ska uppstå mellan påhitt och sant, för att det ska gunga till så där trivsamt när fiktionen förankras i världen utanför och allt blir opålitligt. Det finns något av Klas Östergrens ”Gentlemen”-trilogi över romanen med sitt personage av kufiska typer som stämmer möte på sjabbiga barer och läcker bitar av information lika kryptisk som betydelseladdad. Eller en Paul Auster på gott fabuleringshumör, med leken med sin egen persona som en bärande del av utforskandet av verklighetens fransiga utkanter.
Fast hos Stefan Lindberg är det framför allt barndomens mysterium som ligger och lurar under ytan, vilka är egentligen ens föräldrar? Hur blev man den man blev? Vad skedde egentligen där i det mytiska barndomsland som man själv är ett så dåligt vittne ifrån?
Ibland blir det en liten smula tröttsamt med all denna finurlighet, men nästan jämt är det underbar läsning. Både fascinerande och väldigt roligt, i sin träffsäkra blick både på ”Stefan Lindberg” själv – en inte enbart härlig person – och på alla dessa människor som befolkar ett liv. Men även berörande, jag drabbas av hur levande ögonblick blir under läsningen, hur nära Stefan Lindberg lyckas komma det han gestaltar. Han har en oerhörd känslighet för människans upplevelse av sin värld, det är inte bara en lek, ”Viskarna” är också på riktigt, det kändes att leva och det känns än.
