Den svenska synden är en myt, i alla fall på vintern. Svenska kvinnor döljer sina kroppar i fotsida dunjackor, har funktionsdugliga kängor och pälsmössor ner till nästippen. Jag lägger ingen värdering i det, klimatet får de kvinnor det förtjänar. Men det är uppfriskande, faktiskt till och med hjärtevärmande, att gå längs Stockholms gator en kall decemberafton och mötas av avklädda tomtar som dansar till ”Last Christmas”.
Det är den fria, krisande teatern Konträr som bjuder in till julshow och alla får komma. I alla fall på förfesten, som alltså äger rum utanför lokalen. Och visst väcks något hos de förbipasserande, när de plötsligt möts av naken hud och glad musik, i dessa dystra och påpälsade tider. Det är fascinerande att se främlingar! Som faktiskt skrattar och ler! Mot folk de inte känner!
Väl inne i salongen börjar showen med ett luciatåg som snabbt avbryts av banala utspel från en av tärnorna. ”Det är krig!”, säger hon och riktar dömande blickar både mot publiken och de andra på scen. Präktigt fortsätter hon orera om att hon minsann tycker att alla människor är lika mycket värda, som om vi som njuter av lussande inte skulle tycka det.
Julstjärnor placeras i kroppshål och könsorgan penslas med färg.
Frågan om det är moraliskt försvarbart att fira och frossa i jul när världen står i brand är en av många som Konträr tvingar sina åskådare att konfrontera. Showen består av kortare sketcher som alla cirkulerar kring klassiska svårigheter som uppstår i juletid (att föda barn i en krubba, att bli besviken på sina klappar, att stressa till upplösningstillstånd för att få till äggtoddyn).
Tematiken är rätt uttjatad men Konträr lyckas, framför allt i den senare delen av uppsättningen, lyfta klyschorna till fräscha och riktigt roliga scener med hög igenkänning. Det handlar om gruppdynamik och juldynamik. Om våra tappra försök att ha det bra tillsammans och om det patetiska i att misslyckas med just det.
Trots att det mesta är absurt, och ibland lite överspelat, vet Konträr precis hur de ska göra för att fånga den svenska julandans mörkaste och mest oundvikliga sidor.
Det är spyor, våld och ett stort antal nakenchocker. Julstjärnor placeras i kroppshål och könsorgan penslas med färg. En favorit är när sällskapet på scen tjafsar om vem som ska klä granen. Lotten hamnar till slut på en motvillig Jenny Jensen som, naken, smyckas med julkulor på alla möjliga och omöjliga ställen. Julkulorna fästs med klädnypor, så en extra guldstjärna ska ges till skådespelerskan för hennes smärttålighet.
Konträr stängde i höstas ned sin repertoar på grund av krisande ekonomi, vilket gör att julshowen känns extra efterlängtad och välbehövlig. ”Det är precis det här vi har kultur till”, tänker jag, medan ett Jesubarn hängs i en snara och sedan svingas genom lokalen i takt med att en av skådisarna slår på dockan med en risgrynsgrötsslev.
Samtidigt gör den ekonomiska krisen att det blir något desperat över de grövsta scenerna. Ni behöver inte dra ner byxorna, lägga er i fosterställning med rumpan mot scenen och sjunga ”Rudolf med röda mulen” för att få det ni förtjänar, önskar jag att jag kunde säga till produktionen.
Men kanske är det just det de behöver. Konträr söker numera privata finansiärer i brist på offentligt kulturstöd.
Kanske har det gått ett steg längre, kanske behöver kulturen inte bara tigga utan även sälja sig för att överleva. För som Ingmar Bergman visste redan på 50-talet: Den svenska synden må vara en myt, men det betyder inte att den inte säljer.
