Det är hösten 2019 och pandemin har inte börjat än, men i minne känns det som att den har det. Utanför skiner solen mot de gulnande löven, men trots det fina vädret finns det mycket lite i mig som vill gå ut.

Var har den här musiken varit i hela mitt liv? Hur har jag kunnat missa den?

Men så, som en blixt från världens klaraste himmel: cellon, monotont pulserande men levande, mer som ett kraftfält än som musik. 20 sekunder senare kommer rösten in. Den är ganska långt bak i mixen, högst närvarande men i symbios med stråkarna. Framförallt låter den som att den kommer från en person som är helt och hållet ärlig i sitt konstnärliga uttryck. 

Var har den här musiken varit i hela mitt liv? Hur har jag kunnat missa den?

I interaktioner med andra fans av Russell har jag insett att min reaktion inte är helt ovanlig. Och i förordet till sin nya biografi över musikern, som dog i AIDS i början av 90-talet, berättar den brittiske journalisten Richard King en liknande historia. 

”Travels over feeling: Arthur Russell, a life” är en bok rik på både bilder, arkivmaterial och intervjuer med de som stod huvudpersonen närmast. Framförallt berättar den en historia om en musikalisk resa lika vacker som den är osannolik och sorglig. 

Arthur Russell föds 1951 in i en konservativ men kärleksfull familj i småstaden Oskaloosa i Idaho. Att han är musikaliskt begåvad framgår tidigt, och uppmuntrad av sina föräldrar börjar han spela piano och cello. 

På 60-talet börjar saker och ting som bekant hända i USA, saker som når ända till Russells avkrok i mellanvästern. Han upptäcker beatpoeterna och den nya experimentella konstmusik som firar framgångar i New York. Småstaden börjar kännas ungefär så instängd och mördande tråkig som man kan tänka sig att den gör för en homosexuell 16-åring vars stora intressen är konstig lyrik och ännu konstigare musik. 

Den unge musikern rymmer som 16-åring hemifrån och flyttar in i ett buddhistkollektiv i San Francisco. Han träffar idolen Allen Ginsberg, som imponeras av den unge mannen och kommer att bli en livslång vän, samarbetspartner och mecenat.

Men hippieyran i Kalifornien är på väg att dö ut, och Russell bestämmer sig för att flytta till New York och försöka slå igenom i stadens konstmusikscen. Han komponerar instrumentala stycken som är lika färgade av förebilder som Philip Glass och John Cage som av den egna buddhistiska tron.

Samtidigt drömmer Russell om att bli popstjärna. Han får kontakt med musikproducenten John Hammond, som tidigare hjälpt till att upptäcka både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Med denne spelar han in melankolisk folkpop som är ungefär så långt i från konstmusikens upprepningssymfonier och ljudkollage man kan komma. 

Ett par new wave-band är Russell också med i under samma period, men sitt livs stora musikaliska kärlek stöter han på först ett par år senare. Som öppet homosexuell man i New York under slutet av 70-talet blir han nämligen snabbt en flitig besökare på stadens gayklubbar. Och där är det bara en musikstil som gäller: disco. 

Han faller handlöst för rytmerna och sättet de sätter kroppar i rörelse. Påminner det inte om den trans man kan försättas i av buddhistisk meditation? På samma gång hör Russell något annat, en musikstil han faktiskt kan försörja sig på utan att göra avkall på sina konstnärliga ambitioner. 

Det är som discoproducent Russell kommer att röna störst framgångar. Flera låtar han gör blir lokala radiohits i New York. Samtidigt rör det sig inte om dansmusik som den brukar låta vid den här tiden. För även om han jobbar med erfarna studiomusiker och sångare för att få till ett sound som passar klubben, tar han också med sina vänner från konstmusiken till inspelningarna; under de pumpande rytmerna ligger hans egen cello och ger värme åt allt det andra.

Arthur Russells 80-tal färgas av två saker. Först och främst en vilja att gifta de vitt spridda musikaliska influenser han samlat på sig. Nu ska vemodet från folksångerna, basen och trummorna från diskon och experimentlustan från avant garde-musiken samsas på samma inspelningar. 

Vänner från både konstvärlden och diskoteken börjar dö som flugor. Russell klarar sig längre än de flesta

Kommersiellt går det inget vidare, men bland de många låtar han gör finns den som får mig på fall. Den ligger på skivan ”World of echo”, Russells magnum opus som långt efter hans död kommer att hamna högt på olika tidningars listor över 80-talets bästa album. Ett par år senare skriver han den underbara dansdängan ”That’s us/Wild combination”, som numera är hans mest kända låt.

Men just när Arthur Russell står på toppen av sin konstnärliga förmåga händer det som inte får ske. Han testar positivt för HIV, och det liv som tidigare känts som en ändlös utforskning av musikens möjligheter får nu ett slutdatum. 

För övrigt är det inte bara han själv som blir sjuk. Vänner från både konstvärlden och diskoteken börjar dö som flugor. Russell klarar sig längre än de flesta, men till slut blir det hans tur att somna in. Tunn som ett spöke och knappt igenkännlig, men också omgiven av vänner, familj och sin livspartner Tom Lee. 

Det är i denna sista del av Russells liv som Kings bok är som allra bäst. Författaren stannar inte vid sin huvudpersons sjukdom utan lyckas måla upp en bild av hur hela hans värld skakades av viruset. 

Dessa sista kapitel förvandlar ”Travels over feeling” från en – mycket kompetent skriven – musikerbiografi till ett viktigt tidsdokument över AIDS-eran och hur den påverkade såväl människor som konsten. Läsvärd även för den som ännu inte fastnat för Russells musik – även om jag är säker på att du kommer göra det om du ger den en chans.