Vad kännetecknar vår tid? Och hur beskriver man den i romankonsten?
Hur ska prosaberättandet, som hur man än arrangerar det tycks insistera på att liksom gå framåt, kunna gestalta världshistoriens och ekologins avstannande rörelse? Rykten som föregått den danske författaren Theis Ørntofts fjärde bok ”Jordisk” har viskat att den sitter på ett alternativt svar.
Och kanske är det så. Trots den oftast patoslåga ström av små och stora händelser i romanpersonernas liv låter författaren oss snart känna att det är den antropocena tidsåldern som är bokens egentliga huvudperson.
Resten av personagen är en senkapitalistisk dansk medelklassfamilj. Det är den vi har att följa över 630 täta sidor, från sextiotal till år 2036, från gemyt och framtid till avstannad samtid och utrensning av en död morfars kvarblivenheter.
Den äldsta systern Rhea bor i kollektiv, mellanbror Joel kämpar sig fram som lärare och helgpappa och yngsta systern Miriam tillbringar pandemin som beroendespecialiserad internetterapeut med världen som arbetsfält. Det är lite som livet. Rhea försöker få ihop en radiodokumentär och småtrippar, men det händer inte så mycket. Joel åker till Nordnorge och märker att det är lika melankoliskt där, samtidigt som Miriam har ett fasligt bestyr med att få in en italiensk marmorskiva i sitt nyrenoverade kök. Den måste nämligen hissas in genom ett fönster och Köpenhamnstrafiken nedanför stängas av, därför måste kommunen kontaktas och papper fyllas i.
Och här anar man för första gången romanens grundhållning visavi sina gestalter. Episoden med den italienska marmorskivan hade i en annorlunda snidad berättelse tjänat andra syften. Förmodligen hade den brukats för att berätta om nyborgerlighetens ytlighet, eller dekadens, eller vad vet jag?
Men icke.
Om man väntar på att få bespotta Miriams behagsjuka renoveringsplaner är man ute i ogjort ärende. För det kommer inget. Ingenstans blir det sedeskildring av episoden. Det är en ohemult stor och tung marmorskiva som ska in genom ett danskt fönster bara. Och projektet gör inte Miriam till någon dålig eller miljöovänlig eller ytlig människa. Alls inte. Är det något man känner för henne så är det värme. Det är så tomt kring henne och oss. Hon är fånge i vår sena epok, den som innehåller både oss själva och den liksom motståndslöst flödande och sorgkantade romantexten.
Låter det tråkigt? Det är det ibland. Men mest är det andlöst spännande
Romanens grundtid kännetecknas av nordeuropeiskt välstånd, efterkrigstid och tysta villaplan, av dörrar av teak och glas, Mogensenstolar och charterresor. Människorna inser vikten av vidareutbildning, söker tafatt sig själva och läser Inger Christensen på begravningar. Ändå minns mamma Alice att hon som barn fick smisk när hon råkade anställa skogsbrand med grannens son. För så var det på den tiden. Men det fanns framtid. I de äldre av romanens delar finns det fortfarande det. Sen sägs dollarns koppling till guldmyntfoten upp, två jylländska landsortsbanker slås samman och familjens pengar görs därefter på den danska kontinentalplattans svarta guld.
Först på sidan 620 kommer konklusionen man väntat på. Det är när mamma Alice tänker på en av sonen Joels gamla gymnasieuppsatser:
”Hon mindes något han hade skrivit om liberalism på den tiden. Att liberalismens idé om personlig frihet baserade sig på en närmast total biologisk okunskap, då luften som liberalisterna andades in, samtidigt som de levde ut sina fantasier om oberoende, var producerad av växter och skogar.”
Alltså: rikedomen vilade på förgänglig och miljöslitande grund.
Men det kan man inte skriva roman om; en sådan behöver relationer. Och sådana får vi i övermått av i ”Jordisk”. Inte för att de precis leder någonstans. Ont och gott turas om att drabba familjen, men ju mer man lär känna dem inser man att dess medlemmar inte ens är särskilt speciella. De är nämligen som vi. Man lever och möts i det lilla. Beskrivningen av en sketen Tinderdejt kan – hos åtminstone den här läsaren – väcka en längtan efter att Joel, en helt vanlig och lite förensligad varannan-vecka-pappa, äntligen ska få vara med om något. Man vill att han ska få uppleva närhet. Ändå görs det inte mycket av samma närhet när Joel och vi väl har njutit den. Vi får mest höra om den. Människor blir ihop, ibland gör de slut. Allt är exakt som i ett västeuropeiskt land ett par decennier efter sekelskiftet 2000.
Låter det tråkigt? Det är det ibland. Men mest är det andlöst spännande. Det är som om romanens (och världens) tidrum har upphört, befriat berättelsen från storytrådar och peripetier och låter oss möta livet som det är, medan det händer. Och snart har det vuxit fram rejält med sympati visavi romanens varjedags-människor.
I en precis skildring av nordamerikanskt sönderfall och en månresa år 2036 framträder ännu en nyans på Ørntofts palett. Plötsligt befinner vi oss – som om det var den mest naturliga sak i världen – på ett Starbuckscafé i en galleria i en kraterdal nära månens sydpol.
Någon som också levt eller lever i norra Europa vid tiden för artdöd och hipsteröl, nätdejting och parkpromenader
Lite oklart varför vi är där kanske, men efter några hundra sidor har man accepterat den här romanens sammanhållande läsarkontrakt: Om någon i den här familjen är med om något, stort eller litet, så kan det berättas. Till och från är det ett frustrerande upplägg, men det är kongenialt i förhållande till både vår och romanens tid och värld. Det är inte Thomas Mann och ”Buddenbrooks” längre. Tiden har liksom stannat, och ur vissa vinklar är ju tredje stenen från solen, vår planet, eller kanske bara vårt Västeuropa, redan avsomnade storheter. Här utvecklas inte saker och ting som i gamla tiders släktromaner. Tji omkullkastande av förtryckande föräldrar, tji spänningsmoment och drömmar om rosor och eld. Men det är zeitgeistproduktion i romanform som inte står Houellebecq efter. Om Houellebecq var lite snällare och född på Jylland 1984.
Men är det då bara no story, only vibes? Ja, nästan. Eller så här: det är story hela tiden, men den kommer inte hem förrän i romanens sista del. Ibland nickar man faktiskt till under läsningen, för att efter en stund vakna med ett ryck – lite som på teatern – lycklig över att återigen få njuta den chosefria, lite blanka stilen (så elegant strömmande ur översättaren Johanne Lykke Naderehvandis fingrar). Ibland känns det nästan som om man läser om sig själv. Eller om en nära vän, en förälder eller en gammal älskare. Någon som också levt eller lever i norra Europa vid tiden för artdöd och hipsteröl, nätdejting och parkpromenader.
