Det, inser jag, är jag ganska ensam om. För även om svenskar i regel föredrar de varmare årstiderna har de flesta positiva, nostalgiskt färgade, känslor inför snön. ”Det är ju så mysigt”, säger någon. ”Häng med till Vemdalen och åk slalom”, fyller en annan i. 

Jag skulle hellre skjuta mig själv i huvudet. Att människor frivilligt går utanför dörren när marken är täckt av kylans oresonliga materia övergår mitt förstånd. Det är ju inget annat än besvärligt och…kallt? Konceptet inomhus uppfanns av en anledning.

Slut på rant. Många har som sagt en ambivalent inställning till snön. De tycker om den på ungefär samma sätt som de tycker om sina släktingar: trevligt under jul men mestadels irriterande vid oväntade besök i maj.

Ett fåtal är snöhatare som undertecknad, men så finns det en tredje grupp. Hurtbullarna som älskar skiten, som rentav föredrar vintern framför sommaren. Till denna grupp hör – förutom alla världens norrmän – idéhistorikern Sverker Sörlin, som tycker om snön till den grad att han nu skrivit ner hela dess historia över 350 täta sidor. 

Innan jag öppnar boken fyller den mig med viss avsmak. Det här, tänker jag, kommer vara ungefär som att läsa Sverigedemokraternas historia nedtecknad av Mattias Karlsson, att grotta ner sig i något jag avskyr med dess största förespråkare som ciceron. 

Men Sörlin, och snön, överraskar mig. Den vintriga nederbörden visar sig ha en historia som, förutom att vara åtskilda miljoner år lång, är mycket intressant. Delvis på det naturvetenskapliga planet, men kanske ännu mer på det kulturella. 

Författaren guidar oss lugnt och pedagogiskt från Aristoteles spekulationer om snöns uppkomst, via Olaus Magnus försök att använda den som PR när han ska sälja in Sverige till påvens Rom, till Hans Castorps eskapader i Bergtagen. Tonen vittnar – precis som den måste göra i den här sortens essäistik – om en författare som lär sig saker under skrivandets gång, som gör en resa i böckernas värld och tar med sig det bästa tillbaka till oss läsare. 

Tillsammans med sin kusin isen är snön vital för att liv på jorden överhuvudtaget ska kunna existera

Sörlins bok är dock inte bara en historisk skildring. Den är också en varning. För snön håller som bekant på att smälta bort som ett resultat den globala uppvärmningen. Tillsammans med sin kusin isen är snön vital för att liv på jorden överhuvudtaget ska kunna existera. Dess vithet reflekterar solen och förhindrar klimatförändringarna från att eskalera ännu snabbare än de gör idag; att det finns snö på berg även vid varmare breddgrader utgör livsviktig vattentillförsel för städer och byar som annars varit torra. 

Detta lyckas författaren väva in i bokens övriga narrativ utan att det känns påklistrat. Framför allt tror jag det beror på att det här mer än något annat är en personlig bok, som förutom de historiska och klimataktivistiska bitarna är full av små anekdoter om olika gånger Sörlin har åkt skidor. Han älskar snön och är genuint ledsen över att den är på väg att försvinna. 

Att även jag – som kan komma på få mer deprimerande saker än att läsa en man i övre medelåldern vara nostalgisk över valla – dras in i detta och känner med honom, vittnar om att vi har att göra med en författare av mycket hög kaliber.