Med kritikerrosade första delen ”Pengar på fickan” (2020) föresatte sig Asta Olivia Nordenhof att skriva en septologi om den ouppklarade mordbranden på färjan Scandinavian star. Men projektet kretsande kring pengar och kärlek visade sig bli svårare än tänkt att genomföra och redan vid bok två kantrade allt. I förordet till uppföljaren ”Djävulsboken” skildrar Nordenhof sin skrivkramp på dikt: ”Jag skrev tre versioner av den boken och jag hatade dem alla.” Krisen fick lösas med ett oväntat men lyckat formexperiment: varannat kapitel prosa, varvat med poesi.
Och så var det Solvej Balle, som sedan den svenska utgivningen av ”Om uträkning och omfång 1” i augusti 2023 redan kommit till nummer fem av sju planerade romaner.
Hon har tyvärr också gått från begeistrat till falnande läsarintresse på ett och ett halvt år.
Hur kunde det bli så trist?
Man hittar andra som fastnat. De vet inte heller.
Att sälja in septologin till den svenska publiken sensommaren 2023 var inte svårt. Här fanns, som det heter, en ”story”. Efter att ha skrivit en av det danska 90-talets mest lovprisade romaner ”Enligt Lagens bokstav: fyra berättelser om människan” försvann författaren från offentligheten och flyttade till en ön söder om Fyn. 30 år senare smällde hon till med första delen av ”Om uträkning och omfång”, en planerad serie om en tidsloop, en filosofisk och litterär ”Groundhog day” där huvudpersonen Tara Selter fastnat i 18 november. Det blev Nordiska rådets pris direkt.
Vilken comeback.
Men om de första två delarna i septologin var en spännande existentiell undersökning om tid, började böckerna 3, 4, 5 allt mer likna sömnframkallande kataloger.
Detta kan uppstå om tiden fastnar: Maten kan ta slut. Man vet inte vad man ska kalla dagarna, eller tidsperioderna. Man vet inte varför man har fastnat. Man vaknar upp igen. Har det kanske med romarriket att göra? Man hittar andra som fastnat. De vet inte heller.
Det är en bedrift (tveksamt hedervärd) att blåsa liv i upp ett sådant spännande och klaustrofobiskt ”what if”-scenario och att sedan dränera det på all form av potentiell dramatik.
I de första två delarna, de hittills mest lyckade, plågas huvudpersonen av både tristess och panik. Datumloopen gestaltas effektivt som en ensam och enformig repris, påminnande om en depression. Spänningen består i uppgifterna som Tara Selter tar sig an: först att försöka ta sig ur novemberdagen på olika sätt (det misslyckas) och sedan att simulera årstider genom att åka till olika platser där den upprepade dagens väder liknar fransk vinter, vår respektive sommar (det lyckas). Dessutom behöver hon förhålla sig till planetens ändliga resurser. Som ett monster tömmer hon hyllorna i mataffärerna, bit för bit.
Men sedan då? Var är blodet i berättelsen?
Det är nästan parodiskt torftigt.
När Tara Selter äntligen börjar träffa andra som fastnat i tidsloopen borde det sannerligen borga för relationsdramatik och ett mer dynamiskt berättande. I stället uppenbarar sig Solvej Balles främsta brist som författare: hon tycks helt ointresserad av det mellanmänskliga, nästintill avtrubbad inför det psykologiska tryck som en tidsloop borde sätta på vänskaps- och kärleksband.
Läsaren får visserligen ta del huvudpersonens sorg kring sin man Thomas och det avstånd som växer dem emellan. Åren går och han sitter fast. Men de nya relationerna i romanerna beskrivs i form av en ytterst otillfredsställande och kortfattad registrering: En ny person. Check.
Tara träffar en ny man, Milas. Va? Hur kändes det? Finns sexualitet? Det får vi inte veta eftersom huvudpersonen ska räkna upp detaljer om hur tidsloopargruppen organiserar sina stormöten. Det är nästan parodiskt torftigt.
Men Solvej Balle har egentligen ett mer grundläggande problem än de obefintliga dramaturgiska bågarna och bristen på spänning, och det huvudpersonen Tara Selter. Som hjältinna är hon helt enkelt hopplöst fyrkantigt framskriven. Karaktärsutvecklingen är obefintlig.
I chock upptäcker jag att Tara Selter ska föreställa 29 år i den första boken. Det kan inte stämma? Huvudpersonen samlar på antikviteter och lever i stillhet på den franska landsbygden med sin man, men framför allt har hon tanke- och känsloliv som en levnadsmätt 60-åring.
När bok fem slutar har 10 455 dagar gått, drygt 28 år. Tjugoåtta! Gruppen har påbörjat en rad forskningsprojekt, haft en rad möten och lyckats odla grönsaker genom att sova över i sina växthus.
Ändå har inget har hänt med Tara Selter. Hon är fortfarande samma cerebrala torrboll, nu med filosofiska resonemang på tomgång, i stil med att det är ett privilegium och möjlighet att ha fastnat i tiden: ”Vi är alla bundna till vår tur. Om vi alls är bundna till något”.
Carpe diem! Efter fem romaner hoppades jag på att landa i något mer.
Nu krävs ett kreativt ryck av guds nåde av för att rädda upp den avdomnade septologin.
Jag vill ha känslor och blod, Solvej Balle.
