Då, 2013, stod hela idrottsrörelsen inför ett vägskäl. Både fotbollsförbundet och hockeyns dito förespråkade ett avskaffande av den så kallade 51-procentsregeln, som innebär att svenska idrottsklubbar måste kontrolleras av sina medlemmar och att kommersiella intressen aldrig får vara i majoritet.
Att de mäktiga fotbolls- och hockeyförbunden skulle vinna sågs av många som en självklarhet. Ingen hade räknat med att ett rag tag-team av slipade folkrörelsemänniskor och fotbollsälskare från alla möjliga klubbtillhörigheter skulle bjuda upp till kamp. Men detta skedde alltså, och tack vare Schwarz, Lundén och de andras idoga lobbyarbete förblev svensk fotboll – och i förlängningen all svensk idrott – föreningsstyrd.
Det är en fin historia. Men när jag läser den är det som stannar kvar ändå det där de själva säger. Av alla saker som kunde räddas från nyliberalismen: skolan, vården, för i helvete KULTUREN, var fotbollen verkligen rätt sak att rädda?
Och då är jag ändå en person som gillar fotboll. Men jag gillar den inte lika mycket som jag hatar vårdcentraler som ägs av ormar i ljusblå skjortor och teaterskolor för kids som tvingas lägga ner. Speciellt eftersom fotbollen – till skillnad från just skolan, vården, kulturen, och egentligen alla andra saker – faktiskt blivit bättre av oreglerad kapitalism och pengar från gulfstater.
Eller ja, fotbollen på plan – den som spelas av söndercurlade tonårsmiljonärer och kablas ut från London till Lillehammer och Lagos, från Madrid till Macau och Montevideo – den har, sett till kvalitet på spel och underhållningsvärde, blivit bättre. Allt annat har gått åt helvete fel.
Det är om det sistnämnda – om hur allt runt den internationella fotbollen har gått så fundamentalt åt skogen – Bank skriver.
På vissa sätt är ”Vem dödade min fotboll?” en tvillingbok till ”Den sista utposten”, som Expressen-journalisten Noa Bachner kom ut med i fjol. Båda använder VM i Qatar 2022 som en symbol för hur långt förfallet tillåtits gå, en Roms sista dagar-fest av urspårad rovkapitalism. Båda skriver om det svenska motståndet.
Vi får bland annat historien om den engelska ligafotbollens förvandling som en del av Margret Thatchers reformer
Men där Bachner har riktat in sig på att med research och intervjuer berätta en historia om svenskt idrottsliv är Bank mer intresserad av att nå den globala fotbollsindustrins innersta väsen med hjälp av orsakssamband och olika, främst franska, filosofer (att författaren är frankofil avslöjas kanske redan av den Édouard Louis-lånade titeln).
Vi får bland annat historien om den engelska ligafotbollens förvandling som en del av Margret Thatchers reformer. Hon såg på fotbollsfans på samma sätt som hon såg på gruvarbetare (inte sällan råkade de vara samma personer): patrask som hotade den allmänna ordningen och som dessutom var organiserade. Bank lyckas – bland annat med ett Thatcher-citat där hon frågar sig varför engelsk fotboll inte kan vara mer som amerikansk sport – göra kopplingen mellan det politiska skiftet och det idrottsmässiga. Och han gör det med den äran.
Även de filosofiska bitarna är intressanta. I ett kapitel används Foucaults teorier om fängelser och övervakning för att analysera VAR, det system med videodomare som infördes i världsfotbollen i samband med VM 2018. I ett annat är det Sartres existentialism som får förklara skillnaden mellan Eric Cantona och Cristiano Ronaldo. Det är både intressant och givande läsning. Bank gör kopplingar mellan vitt skilda saker men lyckas i stort sett alltid ro hem det.
Det enda som stör mig något är hans fäbless för att citera sina egna gamla Aftonbladet-texter. Vi fattar, du är smart, du behöver inte visa att du alltid varit smart.
Men å andra sidan är det ett billigt pris att betala för en bok som övertygat i alla fall mig om att fotbollen faktiskt är värd att rädda.