Som i filmen ”Call me by my name”. I dj-duon Rebecca & Fionas spår ”Arena” på nya albumet ”Mega dance”, som två minuter in i låten tonsätter den exakt pulserande känslan av förälskelse: ”Can't you hear//I'm calling”. Som i det otrogna diktjaget i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis diktsamling som lämnar make och barn för en yngre man. 

Plötsligt öppnar sig prosafragmenten och släpper fram en kärleksdikt helt lysande i sin enkelhet: ”Jag ropade på dig och du kom.” 

Samma rop finns i Sally Rooneys ”Intermezzo”, ett för den irländska författaren typiskt relationsdrama om kärlekens mångfasetterade och krångliga väsen. Om hänförelsen, våra bultande hjärtan och ropen vi skickar ut i hopp om att bli hörda.

I centrum står två bröder som just förlorat sin pappa i cancer. Ivan är ett 22-årigt schacksnille med tandställning och lågt socialt självförtroende, som under ett simultanspel på den irländska landsbygden träffar den 36-åriga och frånskilda kulturarbetaren Margret. Hans storebror Peter är den karismatiske livskrisande juristen som partyknarkar och dejtar den yngre och hemlösa studenten Leah, men som också har en djup platonisk relation med sin tidigare flickvän, professorn Sylvia. Hon som dumpade honom efter en olycka som orsakade kronisk smärta och gjorde att hon inte längre kan ha sex.

Här är alltså persongalleriet, schackpjäserna på Sally Rooneys romanbräde som förflyttar sina positioner till ett allt mer laddat parti. Så typiskt livet va? Smärtan och irrfärden.

Redan i sin debut ”Samtal med vänner” (2017) visade författaren på en storartad begåvning i att skriva trovärdig dialog och att teckna sammansatta huvudpersoner som med skarp blick observerar sig själva och omvärlden. I ”Normal people” (2019), som också blev en lyckad Netflix-serie, tematiserade Rooney klassfrågor genom att utforska de socioekonomiska skillnaderna mellan huvudkaraktärerna Connell och Marianne och hur dessa påverkar deras relationer och självbilder. 

Gemensamt i romanerna är karaktärer som ibland agerar kallt eller känslolöst, men som samtidigt längtar efter intimitet och kärlek.

I ”Intermezzo” förfinar Sally Rooney utforskandet av maktdynamik, känslomässiga komplexiteter och sina karaktärers ambivalens. Det handlar om vad sorg gör med människor, och hur det i bröderna Peter och Ivans fall skapat en snårskog av missförstånd som gör att de gång på gång sårar varandra. 

Försök till försoning kraschar, trots att läsaren hela tiden anar att det under attackerna egentligen finns uppenbara ömhetsbevis. Ett tema som i Sverige nyligen gestaltades lyckat i Jonas Hassen Khemiris familjedrama ”Systrarna”. 

I Ivans och Margrets kärleksspår handlar slitningen om ålderskillnaden, för hennes del att övervinna den sociala skammen i en relation som på pappret kan se ut som ett utnyttjande. Jag tänker på ”Lost in translation”, där den äldre och gifta skådespelaren Bob Harris (Bill Murray) möter den långt yngre Charlotte (Scarlett Johansson) på ett hotell i Tokyo. Inget i deras yttre liv tyder på att de skulle ha något gemensamt. Men så finns det ändå där: Ropet. Två ömmande själar som i varandras blickar hittar hem. Samma uppstår mellan Ivan och Margret, inte minst i ett antal mycket välskrivna sexscener där Sally Rooney briljerar i att gestalta hur två avklädda kroppar ordlöst kan säga precis allt till varandra. 

I storebrodern Peters fall handlar konflikten om att dras mellan Sylvias ömma trygghet, och den mer sexuellt laddade förälskelsen i den yngre och trasigare Leah. Hur ska hans till synes oförenliga begär och behov gå ihop, undrar han? Hur tolkas de av omvärlden? Hur kan något både kännas så självklart, och inför andra så smutsigt?

För det är ju så det känns. Självklarheten i att äntligen bli sedd och förstådd

Sally Rooney löser romanens dilemman på vackrast möjliga vis, genom okonventionella relationslösningar och att låta sina huvudpersoner förstå att detta besvärliga och sammansatta är just liv, ”mer och mer liv”. 

När den frånskilda Margret tänker på 22-årige Ivans verkan på henne är hon förbluffad: ”En makt så intensiv och stark att den kan mätas, och till och med överträffa, människor som hon känt i flera år.”

För det är ju så det känns. Självklarheten i att äntligen bli sedd och förstådd. 

Kärlek kan avfärdas som en psykos, men också som en inre sanning som ropar ut den andres namn, och ibland mirakulöst kan besvaras av denne andres fladdrande själ. När detta händer klingar det som i hos poeten Kjell Espmark: ”Hennes krökta skärvor tar emot hans rop”.

Längtan efter närhet och kontakt är märgen i Sally Rooneys litterära universum, och i ”Intermezzo” har hon skrivit sitt stora kärleksepos. En roman som visar en obotlig tro på det vackert ömsesidiga som då och då kan uppstå i det trassliga vi kallar liv.