Flygplansdelar och människor faller ner från i himlen över Lockerbie. I några fall träffas hus och infrastruktur och elva människor på marken dödas. Totalt 270 människor har mördats i den dödligaste terroristattacken i Storbritanniens historia.

En av dem som fått sätta livet till är den svenske toppdiplomaten Bernt Carlsson, mitt uppe i att för FN:s räkning förhandla om Namibias självständighet från Sydafrikas sönderfallande apartheidregim. I alla fall till en början är det om honom mycket handlar när journalisten Jan Stocklassa – som för några år sedan gjorde succé med boken ”Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet” – börjar gräva i turerna kring Lockerbie.

Kan sydafrikanerna – som enligt researchen i den förra boken mycket väl kan ha varit skyldiga till mordet på Sveriges statsminister – haft något att göra med att diplomaten Carlsson befann sig på planet? Då måste de ha vetat att planet skulle sprängas, även om det kanske inte var de själva som sprängde det.

Denna tanke skickar Stocklassa på en resa från Sverige till Skottland, från Portugal till USA och tillbaka till Sverige igen. På vägen möter han både efterlevande till människor i attacken och den sorts ljusskygga Kalla kriget-karaktärer som hans förra bok kryllade av. Enligt den officiella versionen var det den libyska säkerhetstjänsten som utförde dådet, men de åldrande CIA-människor den svenske journalisten möter ger en annan bild.

När han intervjuar en portugisisk yrkesmördare är dödsångesten liksom ständigt närvarande

Researchen är uppenbart grundlig, och till slut lyckas Stocklassa ge en bild av hur det hela gick till som i alla fall jag är beredd att köpa. Längre än indicier kommer han dock knappast, men det är inte heller själva journalistiken som är den här bokens stora behållning.

Precis som i ”Stieg Larssons arkiv” lyckas författaren på ett effektivt sätt gestalta sitt sökande efter sanningen genom medelålderskrisens prisma. Karaktären Jan Stocklassa, med sin prostataångest, sitt kraschade äktenskap och sin kärlek till cockerspanieln Rut får ta lika stor plats som konspirationerna han gräver i.

Från en annan penna hade detta förstås kunnat bli outhärdligt – autofiktion och grävande journalistik är ingen självklar kombo – men Stocklassa lyckas på ett skickligt sätt föra två genrer samman. När han intervjuar en portugisisk yrkesmördare är dödsångesten liksom ständigt närvarande. Inte den som kommer av att sitta mittemot en tveklöst livsfarlig person, utan den man får av att bli äldre.

Detta personliga tilltal gör att jag som läsare ofta glömmer att det jag läser är sakprosa och inte en roman av någon konspirationsmästare som Klas Östergren eller Don DeLillo.

”Mannen som föll från himlen” är en alldeles lysande bok.