Ett annat ämne som flera än jag borde förvåna sig över att det hamnar på en kultursida är detta med äldre kvinnors relationer med yngre män. Här satt folk och googlade födelseår och bostadsadresser. Sånt kallades alldeles nyss för stalkning och var det förfärligaste man kunde ägna sig åt. Men det rör sig ju om det enda tabu som fortfarande kan kittla lite i relationsbranschen.
Om det är poesi är tveksamt och kanske mindre viktigt
Vi har väl de kulturdebatter vi förtjänar. Just dessa två löper samman när jag läser Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya bok ”Den förlorade sonen”. Hon är en av de där kvinnorna. Och som krönikör och poddare är hon anställd hos samtidens pratkvarnar. Precis som i sin journalistiska verksamhet producerar hon ”text” – om det är poesi är tveksamt och kanske mindre viktigt.
Hon skriver en för tiden mycket typisk dikt även om krogarna inte nämns vid namn. Det hedrar henne att den yngre mannen i sammanhanget mest kallas för ”maken” och inte får så stor roll i helheten.
Hon drar ingen gräns mellan lyriskt och prosaiskt skrivande. Hon använder sitt eget liv som material. Boken skulle kunna vara en autofiktiv roman av vanligt slag, men nu råkade den hamna i poesifacket. Det finns liv och död, och däremellan text säger hon på ett ställe. Då är högermarginalens utseende inte så viktigt.
Här finns en man och en kvinna och två döttrar. Och ett missfall – titelns förlorade son. Liv och död rinner ut över sidorna. Viss oordning kan inte undvikas – detta är ingen avklarnad dikt precis, även om det hade varit nyttigt för texten att ha något slags form att förhålla sig till. Den fragmentariska skriften har väl också med småbarnsförälderns splitterliv att göra. Den barnlösa Virginia Woolf visste en del om denna sorts kvinnoliv när hon talade om ett eget skrivrum. Några enstaka män vet också vad det är fråga om idag – jämställdheten växer till sig, även den oformliga.
Splitter och spyor, ångest och vin, hjärtslitande sorg, minnen som trängs och knuffas. Jag tror att den här boken kan få betydelse för föräldrar i samma situation. Katharsis kan infinna sig. En skitig spegel med bra sikt hålls upp.
Poesin tar gärna såna jobb numera, och jag har inga större invändningar. Det är bara det att jag tänker på allt denna dikt inte gör, inte tillåter sig att göra. Allt den har lämnat bakom sig. Den håller på att tappa minnet.
I den klassiska epoken var poesin jobbansökan och karriärsteg. Den gick gärna i tjänst hos makten och de dominerande idéerna. Den ville ju leva och äta. Romantikerna bröt upp och ville erövra andra världar än den världsliga maktens, ett uppdrag som modernisterna fullföljde.
Den politiska poesivågen för femtio år sen var ett återfall i tjänstvillighet, nu mot utopierna. Djävulens valspråk ”non serviam” stod inte på banderollerna precis – jag vill inte tjäna. Vad postmodernisterna egentligen höll på med grubblar vi nog fortfarande över.
Men vad gör poeterna idag?
En del gör tjänst i miljörörelsen – ekopoesin. Inga lysande resultat hittills. De flesta tycks pyssla om sin jagplanta, sin ironi, sin naiva stil, sina favoritkrogar. En del liknar anarkismen som odlades för femtio år sedan, det som var baksidan av den mer foträta politiska poesin.
Det som tycks vara försvunnet är all gammal poesi, utom Sapfo och Södergran förstås. Romantik och modernism är mest värda förakt. Spår av detta finns hos Caroline Ringskog Ferrada-Noli när hon fnyser åt Erik Lindegrens ”roseneld och snö” från 40-talet. En sån tapet hade annars varit snygg som kontrast till hennes egna blodrika bilder.
Myterna tycks också ha försvunnit. I ”Den förlorade sonen” finns en Ariadnetråd borta från grekernas värld, men leder den nånvart? Den trasslar sig, blir obrukbar. Finns det en episk linje i boken? Svår att finna i så fall. Tragedin är inte tragisk, bara till brädden fylld med känslor. Äkta men för många. Slängda i en hög.
Jag tror att många yngre poeter kastat ut barnet – eller fostret i detta fall – med modernismens badvatten
Det här är inga invändningar på djupet mot ”Den förlorade sonen” – det är en skarp och upprörande och styckevis ganska vacker bok. Äkthet finns – om man nu tillåts använda ett sådant begrepp.
Men man måste försöka få syn på bokens omgivning. Jag tror att många yngre poeter kastat ut barnet – eller fostret i detta fall – med modernismens badvatten. Nuet, samtidskänslan blir allt trängre och mer individuell. Det är kanske därför jag i de hetsiga ickedebatternas tid i sommar slagit följe med några av alla Fernando Pessoas jag ut på oceanerna.
Mer Pessoa och Vallejo, mer Karl Vennberg och Ingela Strandberg och Lennart Sjögren åt folket och samtidspoeterna! Och lite mindre jag jag jag och nu nu nu.
Och glöm inte bort den förlorade sonen. Han hör – också – hemma i mytens värld, i en av Jesu liknelser. Kanske är det en tappad Ariadnetråd till. Det är inte så lätt att hitta dem alla i en ganska roddig textmassa.
