”Jag erkänner inte längre er auktoritet” genrebestäms på omslaget som ”manifest”, men mellan pärmarna är den misstänkt lik en diktsvit indelad i åtta kapitel. Vilken idélära det är Bech vill förfäkta och vilkas auktoritet som inte längre erkänns är inte alldeles glasklart. Machokulturen, den kreativa medelklassen, homofoba lantisar, inskränkt storstadselit, separatistiska feminister, ickebinära influencers och klassamhället i största allmänhet får samtliga en släng av sleven.
Den genremässiga obestämbarheten är ett smart sätt att glida mellan skönlitteraturens anspråk på verkshöjd och debattbokens på belägg och analytisk stringens. Ta strofen: ”det jag försöker säga är/att kapitalister kanske inte primärt har homosexuella och ickebinära/människors välbefinnande och trygghet i åtanke/utan bara ser en möjlighet att tjäna pengar och skapa hajp”.
Blir denna reflexartade kultursidekritik av Pridefestivalen mer intressant för att den ser ut som poesi?
Hassan trodde på lyriken, Bech underskattar oupphörligen sina läsare
Glenn Bech har i dansk media jämförts med Yahya Hassan, och inte enbart tack vare försäljningssiffrorna. Parallellen är begriplig på ytplanet – de skriver båda rakt om smärtsamma personliga erfarenheter med samhällskritisk klangbotten – men vid närmare eftertanke direkt förolämpande. Hassan trodde på lyriken, Bech underskattar oupphörligen sina läsare. Hassan älskade förtätning och bilder, Bechs bok är en hammare att banka vett i åsiktsfiender med. Hassan riskerade något på riktigt, Bech riskerar inte annat än lite stel stämning på nästa litteraturmingel.
”Jag erkänner inte längre er auktoritet” har isåfall betydligt fler beröringspunkter med Édouard Louis författarskap. I sättet som Bech väver samman homofobi, klassresan, landsbygden och relationen till föräldrarna är referenserna till Louis faktiskt nästan obekvämt uppenbara. ”Jag har fått lära mig att litteratur aldrig får skylta med känslor, men enda anledningen till att jag skriver är att släppa fram känslor som kroppen inte förmår uttrycka. Jag har fått lära mig att litteratur inte får likna ett politiskt manifest, men ändå vässar jag varenda mening jag skriver som man slipar en knivsegg.”, står det att läsa i ”En kvinnas frigörelse”. Det hade lika gärna kunnat vara baksidestexten till Bechs bok.
Systemkritiken liksom prosan är som bäst när Bech är mindre upptagen av att tala läsaren till rätta och mer av att gestalta sin egen dubbla position, vilket görs mest framgångsrikt i inledningskapitlet ”Jag och morsan”.
I en särskilt ömsint passage beskrivs hur mamman som en kärlekshandling till sonen tatuerat in en regnbåge, vilket får en intagen på det fängelse där hon arbetar att fråga om hon är flata: ”JA, fräser hon/mansspolingen backar illa kvickt in i cellen igen/ rycker till, tappar cigaretten/jag är jävligt lesbisk, väser hon/tänker i själva verket på sin son och frågar:/är det ett problem?!/nej, nej, Jette, nej, eeh/bra, då pratar vi inte mer om den saken”.
Men Bech är på samma gång skoningslös i blicken på mamman och de klassbetingade åsikter hon hyser: ”är du dum eller?/mamma/är du lika dum som statsministern/tror att du är? […] det är otroligt/hur de rika bara blir rikare/medan morsan tvångsmatas med sin egen fördumning”. Klassresenärens vacklande mellan kärlek, förakt och skuld är en ofrånkomligt politisk personlig erfarenhet där det intima blir allmängiltigt.
Till skillnad från de som sitter på den ekonomiska makten har vi här att göra med ett gäng som älskar att bli hatade
Men den stelbenta, klichéartad position som präglar resten av texten stänger vägen för litteraturens potential att vara icke-instrumentell, att utöva maktkritik som inte sker i form av en programförklaring. Hur väl man tycker att Bechs bok håller avgörs till slut snarare av om man håller med honom än hans styrka som författare. ”[J]ag biter den hand som föder mig, jag skvallrar, jag spionerar, jag vittnar, jag hugger ner mina egna”, skriver han, men det här är en feg bok.
Det är talande att flera danskspråkiga blurbar beskriver manifestet/diktsamlingen som ”viktigt” – kanske det mest nedlåtande, falskt välmenande epitet som kan tillskrivas ett stycke litteratur.
Att demaskera den kulturella tjänstemannaklassen i all sin patetik är varken modigt eller radikalt. För till skillnad från de som sitter på den ekonomiska makten har vi här att göra med ett gäng som älskar att bli hatade. I en dansk anmeldelse är skribenten – en, som hon själv skriver, vit, heterosexuell cis-kvinna – så salvelsefull över den priviligierade samhällsposition Bech hjälpt henne att få syn på att hon avslutar texten med att ”lämna över ordet” till författaren. Föremålet för Bechs aggression och bitterhet är extrema masochister. Ja, snälla, berätta vad det är för fel på oss, ooh, fortsätt, sluta inte. Självspäkning säljer – det visste redan Wim Hof, och det vet numera även Glenn Bech.
