Han signalerar både klassiskt landsbygdsstereotyp med sina jaktgevär och ingrodda vanor, långt från kvinnor och bjäfs. Men samtidigt är han en oförutsägbar, ängsligt trippande och farligt skevande annan sorts man. Hela romanen står och balanserar mellan en tryggt skitig landsbygd noir à la Karin Smirnoffs Jaana Kippo-trilogi och något som är flippat på ett helt annat sätt.
Jagberättaren Erik har passerat 50 men aldrig flyttat hemifrån. Han pratar med hönsen som en annan Pettson och driver ett snickeri hemifrån gården, där familjen en gång hade jordbruk. Nu är han ensam kvar efter att den dominerande mamman Dagmar gått bort. Hon som inte bara höll Erik utan även sin make, sin andra son Adam som kom till under en kärleksaffär i Paris, och hela bygden i ett järngrepp. Dagmar drevs av en evig frustration över att denna lilla by inte kunde bete sig lite mer som Paris, en ljuvlig skildring av en fullblodsexcentriker och kultursnobb.
Och hon ger sin son en gedigen kulturell bildning, han blev ingen grovhuggen landsbygdsman på det sättet, men samtidigt stympades han av Dagmars kompromisslösa viljestyrka. Kom hem från en tågluff som ung och reste aldrig iväg igen på egen hand. Steriliserade sig redan som ung man. Förvägrades, eller förvägrade sig, livet självt.
”Allätaren” är rolig och rörlig och oförutsägbar i sitt pendlande mellan realism och det bisarra, där finns något vansinnigt som bryter genom glesbygdsklyschorna.
Martin Engberg bygger skickligt både ett hisnande litet romanuniversum och skapar närhet till klunsen Erik och hans komplicerade flyktbeteenden.
Det sipprar rännilar av något skrämmande och farligt ur Eriks berättelse. Hur kärleksfullt lojal var Erik egentligen med sin mamma, som han vårdade in i det sista? Hur stort var hans hat mot kvinnan som sett till att han aldrig blivit vuxen? Vad är han kapabel till? Är han en ”allätare” som i den som snällt tuggar och sväljer allt utan att spotta, utan att ifrågasätta? Eller en allätare som glufsar i sig allt han ser, omättlig och grym?
Martin Engberg låter svaret ligga och dallra i osäkerhet ända in i det sista
När så några människor dyker upp på undantaget, torpet i utkanten av gården, som visar sig vara Eriks brorson med familj, men också veganer och djurrättsaktivister, börjar allt skaka, Erik förändras. Han, jägaren och köttälskaren, kan plötsligt inte längre med att äta kött och börjar se världen ur djurrättsaktivisternas perspektiv. Men också annat vänds upp och ner i en radikal omstart av hans inre, med epicentrum i relationen med halvbrodern Adam, han som drog medan Erik blev kvar och steg för steg deformerades.
Men exakt vem blir Erik efter denna omstart? Ett hämndens monster eller en man som långsamt vaknar till insikt om vilka lager av verkligheter som finns dolda bakom hans bittra pansar?
Martin Engberg låter svaret ligga och dallra i osäkerhet ända in i det sista och det laddar berättelsen med svärta.
Men lite stör jag mig på att han ibland tar lätta genvägar ur det komplexa, det finns något alltför snällt och tillrättalagt i hur den kusliga osäkerheten får sin upplösning. Men också en berättarglädje som vill ha med så mycket roligt att den kan bli ytlig, alla trådar som fladdrar förbi, relationen med mammans vårdare och den till byns fantasy-drottning, den förgörande vreden mot brodern, detta med veganism och djurhållning … man hade velat få stanna där det är som sårigast en liten stund längre, jag lämnas med tusen intryck och några avgörande frågor som hänger i luften.
Fast, det efter en allt igenom fängslande läsning, det måste man absolut ge ”Allätaren”, det är aldrig ett uns tråkigt att gå i Eriks hasor runt bygden, och se hur gamla sneda slott av livslögner bågnar och går sönder.
