Kink och mellanförskap och hur de här två hänger ihop. Kanske är begärets mörkersidor den bro som kan koppla människan i mellanförskapets tomrum samman med världen, med sig själv, sin egen kropp.
Sanja Särman som nu debuterar med ”Feng Yongxus förmåga att gråta” är doktor i filosofi samt konstnär, och hennes roman rör sig på sätt och vis mellan de sätten att ta sig an tillvarons mysterier. Det analytiska och det intuitiva, det kontrollerade och det flödande.
Det handlar om Xu, en tonåring som lever i en sunkig lägenhet med sin deprimerade pappa – en man som blivit sjuk av exilen, av att lämna sitt hemland Kina. I en annan lägenhet i en mycket flådigare del av stan bor hennes mamma och storasystern. Mamman kommer då och då och tvingar Xu att följa med på något kulturellt.
Men Xus förmåga att känna något på djupet har klippts av, i skolan vandrar hon planlöst mellan människorna tills hon hittar Sanna, gränslös och suverän och tillsammans med henne börjar de utforska internets oändliga pornografiska möjligheter. En vänskap som blir avgörande främst som en katalysator, så att Xu ska finna sin besatthet i form av en chatkontakt som säger sig vilja förnedra henne sexuellt bortom begriplighetens gräns, det sätter igång något hos Xu, något ostoppbart.
Under tiden blir pappan allt sjukare, till sist måste han återbördas till hemlandet, placeras i ett buddistiskt kloster där han kan dö i fred, i kontakt med den andlighet som i Sverige bara ses som en kuriositet gränsande till vansinne.
Det är en roman som rör sig från ett svalt reflekterande som ibland tar sig obegripligt omständliga former, till ett målande med stämningar
Där huvuddragen, men ”Feng Yongxus förmåga att gråta” vill också gräva i vad språk kan säga och vad teknik gör med människans själ. Det är en roman som rör sig från ett svalt reflekterande som ibland tar sig obegripligt omständliga former, till ett målande med stämningar. I sina kedjor av liknelser blir den en smula knölig att ta sig in i, redan på andra sidan markerar jag bisatsen ”… en blick där fattigdomen överdragits med avundsjukans kvicksilver och bildat en bitterhetens legering”.
Men det finns också något i detta som får Xus dödsallvar att framträda levande inför läsaren, hennes hårda oförmåga att leva lättsamt. Samtidigt som Sanja Särman här och var släpper lös i en krass humor som öppnar dörrarna in till den knutna smärtan. Som när hon beskriver fetischgemenskapen på nätet, en underbar bild av petimetriga pervon som märker ord och tillrättavisar varandra.
Och i sin lojalitet med Xus perspektiv, som bara sviktar under några korta scener – ända tills hon slutligen träffar den där internet-mannen och hans övergrepp visar sig vara så mycket mer svårbegripligt än hon kunnat föreställa sig – är den drabbande.
Xus och vännens Sannas kalla likgiltighet inför det automatiska kvinnohat som följer varje steg i deras nymornade sexuella uppvaknande, våldet som en kliché men samtidigt den oändliga sårbarheten mitt i tonårens kompromisslösa hårdhet.
Den krackelerar först när pappan lämnats att dö i landet långt borta som hon aldrig tidigare besökt. Som varit slutet för henne, hon har inte ens känt till sin farmors namn, allt det där bakom en hermetiskt tillsluten dörr.
”Feng Yongxus förmåga att gråta” är egensinnig och fascinerande. Lite sönderfallande där vissa partier träder fram som mycket starkare än andra, men också en som berättar om att liv levs som inte lånar sig till de vanliga berättelserna om uppväxt och familj, sorg och besatthet, dödsdrift och likgiltighet.
Särman berättar om det med språkets alla skiftande uttryck, från det högstämda till smutsigt nätporrslingo, och utan att lägga något prydligt till rätta eller avtvinga den mystiska adolescensen alla svar på sina gåtor. Det gillar jag.
