Visst, här finns ett förflutet med kriminella kompisar, ett stort litteraturintresse och föräldrar som ärrats av ett liv på flykt, men annars är han som folk är mest i den åldern: Vad är meningen med allt? Ska man plugga eller inte? Är jag verkligen vuxen nu, det känns ju inte så? Och så vidare.
Det är första halvan av 2010-talet och kriget i Syrien har precis brutit ut. Omars familj bor i Sverige sedan länge, det är här han har vuxit upp och känner sig mest hemma – men stora delar av släkten är kvar i det krigshärjade landet, dit de från början flytt från Palestina.
Nu blir det Omars uppgift att hämta sina två kusiner på Sicilien efter att de har tagit sig den farliga vägen över Medelhavet. Med sig har han ett par svenska pass, ett tillhörande en vän med arabiskt namn, ett annat som han lånat från en kille som heter Krille. Det senare id-dokumentet skulle kunna innebära problem om någon polis kollade på det, men Krille och den ena kusinen råkar vara ganska lika, så det ska nog gå bra!
Vad som följer är Omars och hans två kusiners resa med buss och tåg genom Europa, varvat med en del historier från såväl protagonistens uppväxt som släktens historia.
Kulturkrockarna mellan svenska Omar och hans två syriska kusiner blir många och är ofta underhållande; reflektionerna kring den palestinska familjens dubbla flyktingskap är intressanta; vägen genom Europa är ofta gastkramande; och skildringen av Omars vuxenblivande är knappast originell men ändå fint skildrad. Ändå finns det något som gör att den här boken inte når ända fram.
Man vill nästan skrika åt honom: gör något sjukt!
Sarsour kan uppenbarligen gestalta.
De gånger han beskriver ett rum, ett ansikte, en doft eller ett landskap gör han det med skärpa. Men allt för ofta blir den här romanen som manuset till ett sommarprat. Något händer, sedan händer något annat, ibland bjuds vi på en tillbakablick, men författaren gör sällan något för att utmana den konventionella form hans bok är bunden till.
Detta gör också att Omars vanlighet – som inte hade varit något problem om formen varit mer utmanande – blir frustrerande. Man vill nästan skrika åt honom: gör något sjukt! Eller tänk i alla fall en sjuk tanke (en som är sjuk på riktigt, inte bara att du tycker dina kusiner är lite jobbiga). För att människor tänker sjuka tankar, och ska man – vilket formen vittnar om att Sarsour har velat göra – skriva en realistisk roman så måste man skildra människor som de faktiskt är.
Det är egentligen bara en gång under romanens gång som det brinner till på riktigt. När en av kusinerna frågar Omar hur det egentligen är i Sverige, och vad svenskarna är för typer, svarar han med en två sidor lång svada som håller mycket hög litterär klass.
Nu plockar Sarsour fram poeten inom sig, den han försökt gömma under stora delar av romanen. ”Svenskens kultur är Sveriges natur. En djup önskan om lugn som övergått till tomhet och ensamhet”, skriver han, och det är både vackert och träffsäkert.
”Men även om pengarna i Sverige inte växer på träd, finns där kungar som strosar kring och mår bra. Fast dom vistas på andra sidan bakgården, långt borta från ogräset där nya skott växer upp bland maskrosor, röda rosor, vitsippor, fyrklövrar, blåklintar och nejlikor. Även fridlysta blåsippor hittas där”, fortsätter han lite senare, och jag tänker att det är bland det finaste och sorgligaste jag läst om det svenska tillståndet på mycket länge.
Förhoppningsvis blir det mer av den varan i Sarsours nästa roman. Den kommer jag i så fall älska. ”Medan vi brinner” är inte dålig, men den kommer inte heller att stanna kvar inom mig.