”Jag är ett barn av bivax. Och jag är som en docka lika stor som en människas underarm. Man har försett mig med hår och naglar från personen som ska lida. Jag blev buren av min husmor i 40 veckor, under hennes högra arm, som vore jag ett äkta barn, och mitt vax mjuknade av hennes värme.”
Det är en docka av vax som får ordet i den danska författaren Olga Ravns nya roman. En docka, inte för lek eller för att fostra småflickor in i modersrollen, nej en för häxkonster. En som har blod och hår inbakat i sin formbara kropp, naglar och hudflagor. Men är hon verkligen till för att göra ont?
Dockans öde i ”Vaxbarnet” är istället att befinna sig tätt intill de som färdas mot döden. Kvinnorna i Aalborg som i början av 1600-talets möts hemma hos varandra för att dansa, kyssas, älska, skratta och hela. Betvinga hela världens smutsighet med sin gränslösa kraft – synd bara att den i slutändan intet förmår mot lagen och kyrkan och männen som går dess ärenden.
”Vaxbarnet” berättar om några historiskt belagda häxprocesser som pågick i Aalborg i Danmark mellan 1597 och 1621. Om kvinnorna som hastigt rafsades samman när makten behövde satanssmittade kvinnor att lägga all tidens mörker på, och i synnerhet om adelsdamen Christine Kruckow som dömdes till döden tillsammans med sina ofrälse systrar. Eftersom hon var adlig slapp hon brännas levande som de andra, istället halshöggs hon.
Christine Kruckow jagas bort från hembygden på Fyn – efter att en kvinna som hon försökt hjälpa, och kanske älskat, förlorar femton barn, anklagas hon för häxkonst och flyr till Aalborg. Här finns en ny gemenskap av kvinnor, en som både rymmer all den klokskap som ärvts från kvinnohänder till kvinnohänder, som vet hur man stillar blödningar, dämpar feber, förlöser barn – en plats där kvinnor kan skratta åt män och röra vid varandras händer i fullständigt samförstånd.
”Vaxbarnet” stannar hos kvinnorna och berättar genom kropparna, händerna, munnarna, skildrar kraften och sedan skräcken inifrån, med den stumma lilla kroppen av vax som farkost. Utan att hemfalla till något smetigt, utan att ta mänskligheten från de som torteras med tumskruvar, kastas i drypande källarhålor och mister förståndet. Insprängt i texten finns besvärjelser, plockade direkt från historiska källor, anger efterordet, i sammanhanget känns de underligt trösterika. Trick för att stå ut med tortyr, för att tiga sig genom förhör, orden blir talismaner att klamra sig fast vid.
Olga Ravn har en magisk förmåga med språket, och hennes återkommande svenska översättare Johanne Lykke Naderehvandi, som har ett visst släktskap i sitt eget skrivande, återskapar det suveränt på svenska. Magiskt både som i att hon behärskar ordens rytm och textens inneboende spänning så att att det spinner en kokong runt sin läsare och håller henne i sitt grepp. Men också i att hon låter det öppna sig mot mytiska dimensioner.
En docka som inte har ögon, inga öron, ingen mun, men som ser och hör världen genom elementen, genom djuren och genom tingen, blir det perfekta mediet för en berättelse som inte vill väja för smutsen och vidrigheten i de faktiska historiska händelser som den utgår ifrån, men inte heller vill stanna vid den redovisande ytan. Det känns som att poeten Olga Ravn hela tiden vill krafsa sig nedåt mot djupare skikt av tillvaron.
Det är suggestivt och sakligt på samma gång. Med upprepningens rytm och med ett flöde som kan föra meningar i bisats efter bisats över hela boksidor, men som då och då rycks upp till ytan av några krassa, konkreta detaljer. Någonstans svajar det till, känns sökt eller omständligt, men nästan hela vägen håller det höga anspråket på att förmedla en smärta rakt genom seklen.
