Det är också ett verk som känns som att det kommer från en annan tid, trots att den släpptes på originalspråket finska så sent som i fjol.
”Den här domstolen är till för Afrika och skurkar som Putin”, ska en högt uppsatt amerikansk politiker ha sagt till den internationella brottmålsdomstolens (ICC) chefsåklagare Karim Kahn i samband med att denne i veckan gick ut med att han vill utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant.
Underförstått: Du rör inte oss eller våra allierade.
Men det gör Kahn, och som han gör det. I sitt redan klassiska anförande betonar han att internationella lagar gäller för alla, oavsett vilket land de råkar komma från. Det är ett monumentalt ögonblick just eftersom ICC fram tills dess har varit till för just ”afrikaner och skurkar som Putin”. Aldrig tidigare har ledare för ett västallierat land åtalats i domstolen.
I Oksanens bok läser jag om fruktansvärda saker: tortyr av både män och kvinnor, ofta med sexuella förtecken; om ryska soldater som stjäl underkläder från ukrainskor som troféer till sina fruar. Om en rysk imperialistisk politik som förnekar att ett ukrainskt folk överhuvudtaget existerar.
Jag läser allt detta och jag läser om varför de som fenomen är djupt rotade i den ryska kulturen. Jag läser om andra historiska illdåd, om Rwanda och forna Jugoslavien. Jag läser inte om Abu Ghraib eller Sabra och Shatila, jag läser inte om bomber över Belgrad eller Tripoli.
Den här bokens kanske största förtjänst är att den ser på Rysslands våld mot sina grannar genom en postkolonial lins
Jag läser om fasan och de fruktansvärda saker som vi i väst har lämnat bakom oss. På flera ställen i boken står det här uttryckligt, som när Oksanen på sidan 156, i kapitlet som handlar om underklädestroféerrna skriver: ”På 2000-talet låter krigsbyte besynnerligt i västerländska öron, som någonting som tillhör det förflutna”.
Jag läser om krigsbyten som något endast ”afrikaner och skurkar som Putin” sysslar med.
Den här bokens kanske största förtjänst är att den ser på Rysslands våld mot sina grannar genom en postkolonial lins. Ryssland, menar Oksanen, har precis samma historiskt motiverade vilja att dominera sina grannar som Storbritannien och Frankrike har visavi folk i Afrika.
Problemet är, att där hon korrekt ser Rysslands förtryck som något pågående blir det i fallet med väst ett avslutat kapitel, något som tillhör det förflutna.
Och i fjol, till och med i förra veckan, kunde Oksanen komma undan med detta. Förra veckan kunde hon, och de liberala hökar hon flitigt citerar (Anne Applebaum, Timothy Snyder etc), på allvar hävda att de står bakom en ”regelbaserad världsordning” och samtidigt blunda för att väst har förhållit sig till denna på ungefär samma sätt som en treåring till regelboken i Monopol.
Men nu är det slut med det. I ett tal den amerikanska senatorn Lindsey Graham höll i tisdags för att fördöma den begärda arresteringsordern mot Netanyahu och Gallant säger han: ”om de gör det här mot Israel står vi näst på tur”.
Man kan ju drömma, men även om det inte nödvändigtvis kommer att bli så markerar Kahns tal något nytt. Aldrig mer kommer en intellektuell med någon form av självrespekt kunna måla upp världen som en svartvit kamp mellan det goda väst och ”afrikaner och skurkar som Putin”.